Kenneth Gustavsson gick bort 2009. Och där kunde en av Sveriges viktigaste fotografer ha försvunnit in i skuggorna. Men hans fotografvänner såg till att det inte hände. En av de som drog ett stort lass för att visa upp Gustavssons arbeten var Thomas Wågström. Det är han som har producerat denna bok och som har skrivit förtexten. Det är sällan som förtexter tillför något men den här är faktiskt ett nöje att läsa och berättar också något lite om mannen bakom bilderna.

Det är svårt att säga något om Gustavssons fotografier. Det kanske är det det som är meningen. De innehåller en sorts mystik som gör att man dras till dem och bevarar dem i något långt borta liggande, avskiljt rum längs in i minnesbanken. Inte för att de är vackra. Men det finns en slags längtan i hans bilder. Och en obehaglig drömliknande känsla. Han fotograferar sällan människor. Och om han gör det så är de där som en slags del av bilden. Tre porträtt finns dock med. De avbildade är han vänner. Anders Petersen, som han startade den legendariska fotografkollektivet Saftra tillsammans med. Ovan nämnde Thomas Wågström och så nyligen bortgångne Timo Sundberg, skribenten och redaktören som var en av de som gjorde ETC så läsvärd.

Men det är som sagt inte människorna som är det viktiga i Gustavssons bilder. Kanske man kan säga att det är stämningen. För oavsett om han fotograferar en fåtölj eller en översnöad Ford Edsel så finns det något ödesmättat där. Men mest intresserad tycks han ha varit av duvor. Så här berättar han själv för Timo Sundbergs bandspelare (i boken Indicier):

När man är ute och fotograferar kan det dröja länge mellan bilderna. För att hålla blicken i gång tyckte Christer – på fotoskolan – att jag skulle fotografera bokstäver på fasader. Det rådet följde jag aldrig direkt. Istället för bokstäver blev det fåglar. Det är alltid lika spännande att se hur fågelns rörelse blir på negativet, det går aldrig att förutse.

När jag ser tillbaks på fotoboksåret 2012 så tycker jag nog att denna bok är en av årets höjdpunkter. Speciellt glädjande är det att förlaget Max Ström valt att ge ut den. De ger mer och mer plats för riktigt intressanta fotobokstitlar i sin annars rätt så livsstils-, kokboks- och äventyrsspäckade katalog. Och mer lär vara på gång under nästa år, enligt rykten.

Similar Posts:

• Bilder som bränns
• Fotografi för fotografins egen skull
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Dagensbok vecka 51
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

Smolyanskis fotografi är inget sådant. Det är blott fotografi. Han visar oss den omvärld och den vardag som vi gick förbi och inte såg. Han har väntat länge med att visa många av dessa bilder. En del är tagna redan 1952. Det beror antagligen till en del på att han har tagit bilderna för sin egen skull. Det finns inget skryt i Smolianskys fotografi, heller ingen önskan att visa upp en tid, eller att hävda något. Han vill göra fotografi, punkt slut. Ibland bara för njutningen av att finna en form i en solreflex på en vägg. Ibland i upphetsningen över att ha fångat ett människoliv under några delar av en sekund. Bilderna svarar inte på den eviga frågan hur och varför, utan ställer frågan till betraktaren. Vad vi får veta är när och var. Resten lämnas till betraktaren. Det är inte så att vi blir övergivna. Men bilderna kräver att vi lägger till våra egna erfarenheter och värderingar. Det är svårt att släppa tankarna på bildens gåta, den blir som en melodi som man inte kan bli kvitt. Alla bilderna berättar en historia, men vi måste lista ut den själva.

Männen i Smolianskys värld är aktiva, på väg någonstans, kvinnorna väntar på något, håller fast eller är sensuellt blottade. Samma sak här, han vill göra fotografi, inte ställa sig på någon barrikad av något slag. Han kommer inte att förändra världen men han kommer förhoppningsvis få människor att se och tänka själva.

En rock ligger slängd på en bänk på ett sådant sätt att man måste anta att rockens innehavare elegant har glidit ur rocken. Eller också har han gått upp i rök. Eller också är han osynlig och sitter där iförd sin rock. Kungsträdgården, 1956.

En man vid Slussen 1958 håller uppfodrande två fingrar under hakan på en kvinna samtidig som han spänner ögonen i henne. Vi kommer aldrig att få reda på vad det handlar om, men vi vet, vi vet!

En bild från Stockholm 1991 är omöjlig att tyda. Det är bara ett svart hål med kanter. Men vi kan omedelbart känna känslan.

En död fluga ligger i fönstersmygen bredvid ett glas med vatten. Det är 1975 och platsen är Saltsjö-Bo
Smoliansky har fotograferat vardagen, han kallas ibland flanörfotograf. Han har stannat till vid de där små detaljerna som vi andra uppfattar i ögonvrån och inte tänker mer över. Han arbetar i en tradition som nästan är lika gammal som fotografikonsten. Parisaren Eugéne Atget, verksam vid 1900-talets början, skulle ha varit intresserad. Josef Sudek som arbetade i Prag under 1900-talets första hälft. likaså.

Det är vackert, det är stämningsfullt. Jag tror man kan säga, på samma sätt som man säger att man bär en dikt inom sig, att man kan bära en bild inom sig.

Eller varför vara så högtravande; det här är en bok fylld med jävligt fina bilder, nära 300 stycken. Dessutom har Marie Lundkvist skrivit en strålande text om Gunnar Smolianskys bildvärld.. Fotohistorikern och kritikern Gerry Badger placerar i en essä in honom bland de riktigt betydelsefulla europeiska fotograferna.

Similar Posts:

• Stor fotografi i liten förpackning
• Magiska bilder
• Personligt foto med tungsint ton
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.
• Japansk mästare i färg