Det är kanske ett lite tyket sätt att inleda en recension av en bok jag tycker är viktig. Men hur mycket jag än gillar båda böckerna är jag lite tveksam till hans grundargument när det dras till sin spets. I förra boken hävdade han – mycket övertygande – att fascismen, som under de senaste 75 åren ofta reducerats till ett innehållslöst skällsord marginellt mer deskriptivt än ”jävla skitstövel”, faktiskt är en ideologi, med väldigt tydliga dogmer och mål som inte nödvändigtvis kan reduceras till snygga uniformer och gaskamrar, och att den som sådan är på uppstigande igen. Då följer att han i uppföljaren kan definiera demokratin som detsamma: inte ett statsskick som oåterkalleligen vann den 3 oktober 1989, utan en ideologi med vissa dogmer och mål som kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Och att precis som med fascismen är det lätt att stirra sig blind på utanpåverket och helt missa poängen med den.

Enligt Arnstad är den grundläggande tanken i demokratin inte rösträtten, yttrandefriheten eller jämlikheten, utan inkluderandet. Allt det andra är logiska följder av den tanken: att allas röster måste höras och räknas. Sedd som sådan kan all debatt runt demokratin utvärderas utifrån frågan: syftar detta till att inkludera så många som möjligt i samhällsbygget? Om svaret är ”nej” kan alltså även, lite paradoxalt, ett demokratiskt val motarbeta demokratin om det leder till att fler stängs ute. Det är en fascinerande tanke, demokratin som en faktiskt aktiv, kämpande ideologi som hela tiden måste ta ställning och kolla sig själv i spegeln i stället för att lite pissljummet bräka att jaja, alla får väl tycka som de vill. Eller som statsminister Nils Edén uttryckte det den där dagen för 100 år sedan:

Den fulla demokrati i kommuner och folkrepresentation, som drager in så många hundra tusen hittills utestängda män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar det offentliga livets mänskliga ram i vårt land, som utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg. Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska folk utan skillnad till klasser eller kön (…) Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd.

När man väl kommit förbi öppningssalvan – en ganska teoritung första del av boken – följer en historik från stenåldern fram till idag, från feniciska stadsråd till Trump, från stadsmöten mellan fria män till modern feminism och antirasism, som verkligen är läsvärd. Det är här Arnstad får bli både historie- och historiaberättare, illustrerar sina exempel och låter oss följa en mångtusenårig ideologisk debatt som spänner över mycket mer än bara enstaka regeringsbildningar. Det är en helikoptersyn som svindlar, och strålande (och väldigt tidsenlig) läsning.

Men det är när han sedan kommer in på utmaningarna mot demokratin idag som jag, med ett öga på nyheterna, blir alltmer olustig. För visst har han en viktig poäng i att demokratin hotas av populister, av rasism, och olika sorters extremism. Men för att få sitt ideologibygge att hänga ihop måste han definiera även dessa som ideologier, vilket de självklart kan vara, men långtifrån alltid faktiskt är. Jag önskar att jag kunde tro att, t ex, alla som röstar på SD eller Trump eller Bolsonaro faktiskt är övertygade fascister eller rasister. Det vore åtminstone ett ideologiskt argument som gick att föra. Men om det snarare är så att de flesta är sådana som kanske inte köper hela deras ideologiska argument utan bara inte tror att den politiska makten någonsin kommer att vända sitt vi-mot-domande mot just dem? Om t ex Kinas och Rysslands helt nakna, alltmer ideologibefriade maktspråk blir normen, och demokratin inte blir hatad utan bara irrelevant, bara ytterligare ett fint ord man sätter på visitikortet och som inte förbinder en till något alls?

Demokratin har alltid handlat om kompromisser; fråga Edén och Branting (ty detta utspelade sig på en tid när liberaler och sossar kunde samarbeta i de stora frågorna). Demokratin är ett strävande, inte ett mål, perfekt blir den aldrig. Det som oroar mig, och som varken Arnstad eller Monbiot lyckas lugna mig om, är att konflikten kanske inte är ideologisk utan semantisk. Att i slutändan är det, per definition, majoriteten som bestämmer vad som kallas demokrati, och så länge vi har mat på bordet, nittifem oktan i tanken, och två resor till den fina demokratin Thailand (utan flygskatt, tack) varje år är demokratin precis lagom.

…Bekväma apokalyps, kanske, eller Paranoida alarmism…

Similar Posts:

• Jag är inte rasist men …
• Vem förändrar världen?
• ”Vi behöver henne”
• Jakten på demokrati
• En annan demokrati är möjlig?

Det är ingen liten uppgift han tagit på sig, Monbiot, men det måste kanske vara så. Enstaka förbättringsförslag, påpekar han, är värdelösa om de inte sker inom ett narrativ, om inte de som ska genomföra dem motiveras av en gemensam idé. Höjda skatter går aldrig igenom utan berättelsen om ett välfärdssamhälle, murar rivs inte utan en berättelse om frihet från diktatur, koncentrationsläger är bara acceptabla inom berättelsen om en etniskt ren gemenskap. Alltså: Vad vi behöver är en ny politisk ideologi som utgår från människans inneboende godhet, ekologisk och vetenskaplig hållbarhet, och samarbete om vi ska klara oss ur det här.

Den gemensamma nämnaren i allt detta, menar han, är lokalsamhället. Urbaniseringen, digitaliseringen och specialiseringen på jobbet har alienerat oss; om du har ansvar för allt som sker precis utanför din dörr men ingen faktisk möjlighet att göra skillnad kommer maktlösheten, stressen, uppgivenheten. Bara genom att återskapa – med digitala hjälpmedel, men i det fysiska rummet – en värld där vi faktiskt känner oss hemma, kan umgås och byta idéer i stället för att skälla på varandra på sociala medier, där vi kan se vad vi faktiskt åstadkommer.

Det låter enkelt, men han medger att det är ett långt steg från act locally till think globally. Även om du skapar fina lokalsamhällen i Williamsburg, Friedrichshain och Hornstull är de fortfarande beroende av barnarbete i Thailand och Nigeria, och den rödlistade fisken hör förstås hemma på gårdsfesten (förevigad på Instagram med sprillans ny mobiltelefon) den också. Gågator med uteserveringar i innerstan hindrar varken utförsäljning av fattiga förorter eller onödiga semesterresor till Thailand. Alltså presenterar han ett gäng konkreta förslag också, på allt från skattereformer (ja, självklart är boken lite US/UK-centrerad) till världsomspännande samarbetsnätverk som ska understödja detta och faktiskt få folk att vilja nå det här också. Det är lätt att vara cynisk, att hävda att vi kanske har lagt för många tusen år på att lära oss att frukta varandra och spela nollsummespel för att en idé om att lita på varandra ska slå rot. Att mer direktdemokrati i dagens klimat lätt skulle leda till att majoriteten antar budget mcbudgetface (se bara på Brexit), att rättvise- och miljösatsningar i ett land bara leder till att kapitalet flyttar till ett annat. Därför krävs ju just den där större idén, helheten, också. En idé om att hjälpas åt, i små grupper, men åt samma håll. En världsevolution.

Monbiot är ingen demagog, kanske behövs en sådan här också, men han lägger fram sina idéer bestämt och trovärdigt. Och jag vill ju tro att han är något på spåren. Jag tänker på Lasse Berg, som också beskriver efterkrigstiden som ett stort experiment i vad vi kan göra rätt. Jag kommer också att tänka på de Bottons bisarra Religion för ateister, som tar upp många liknande problemställningar som Monbiot för att sedan gå kapitalt vilse i slutsatserna, och funderar på hur mycket mitt eget önsketänkande står i vägen. Det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Sen kommer jag på att jag skrev exakt detsamma om Barrack Obamas idéer för tio år sen, och, tja, det blev bättre mördarrobotar av det. Men det börjar bli dags nu om vi ska hinna innan det är hemgång.

Similar Posts:

• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Kriser som kan leda framåt?
• Ge människan i dig en chans
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen