Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Till en början verkar allt så bedrägligt enkelt. Palms stil är lätt som en sommarvind, hennes miljöteckningar är lyriska och intrigerna enkla och sparsmakade. Men så händer något. Det börjar med att jag får svårt att skilja på karaktärerna. Jag upptäcker att Palm använder omväxlande ”jag” och ”hon” om en och samma person. Sen upptäcker jag att karaktärerna glider in i varandra. Och som om det inte vore nog återkommer de också i novell efter novell.

Kanske är det så att människans historia inte börjar i hennes namn.

skriver Palm och jag nickar. Börjar förstå att det finns en poäng med att man inte får grepp om jaget. Efter ett tag börjar jag också uppskatta att karaktärerna återkommer och upptäcker att samma historier berättas fast från olika vinklar. Ofta är det händelselöst. I en novell ligger en man och lyssnar på en vinande tvättlina. I en annan besöker en kvinna sin gamla sommarstuga. Ständigt sker dramatiken inuti karaktärerna. I den allra bästa novellen ligger en gammal kvinna inför döden och den yttre handlingen varar bara några sekunder. Kvinnan minns doften av havet och nyfångad fisk. Sen dör hon. Trots händelselösheten gör det bländande vackra språket att novellen ger något. Man ryser och läser om.

Ett problem som uppstår under läsningen är att man emellanåt får pussla; man börjar fundera på vilken karaktär som hör till vilken berättelse och vilka textstycken som hör till vilken karaktär. Det är ett bedrägligt arbete för man får aldrig någon riktig belöning. Alla karaktärer är så vaga i konturerna och man förstår att det istället är händelserna – eller snarare händelselösheten – som är grejen. Man slutar pussla och låter sig själv sköljas med. Låter karaktären vara gränslös; på samma gång en och flera. Det är mycket vackert.

Slutligen vill jag återge ett uttalande från G.K. Chesterton som gnager i mitt huvud. Detta sa han apropå deckaren och deckarhistoriens struktur: ”Det finns inget som är så otäckt som en labyrint utan centrum.” Jag håller inte med. Labyrinten är bara otäck om man tänker att den måste ha ett centrum. Överger man däremot den tanken upptäcker man att labyrintens skönhet inte är själva lösningen utan dess irrgångar. Trollsländor och taggtråd är ett bra exempel på det.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Från en något påträngande ung dam till en älskad författarinna
• Att tänka på en björn…
• Nästan som mästaren
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner

Det är visserligen med förtjusning jag får denna lilla volym i min hand, men inte helt utan en känsla av oro. När jag nu uppskattat allt jag tidigare kommit över av vad du skrivit förefaller risken stor att dessa ungdomstexter ur din allra första produktion ska framstå som kryckutgivning.

Det är en mycket bitsk och faktiskt absurd textsamling. Du måste ha läst mycket för att kunna göra narr av så mycket, inte minst den populära brevformen. Egensinniga historiker får sig en känga, såväl som mer än tillåtligt fåniga damer som förläst sig på romaner och tillbringar dagarna med överdrivna förtroenden, intriger och svimningsanfall.

Men nog är det, Jane, en smula lustigt att denna volym fått titeln Kärlek och vänskap – för aldrig tidigare har jag, av din hand, läst något så befriat därifrån. Samma drag som du så träffande driver med i senare texter – fåfänga, högmod och inbilskhet – drar du till sin spets här. Men den verkliga kärlek, lojalitet och aldrig ofelbara intelligens som gjort andra romankaraktärer så älskade genom århundradena lyser med sin frånvaro. Här finns ingen Elizabeth Bennet eller mr Darcy, ingen Elinor Dashwood eller ens Emma Woodhouse.

Och det måste jag säga dig, söta Jane, att fastän de mindre nogräknade medlemmarna av familjen Bennet, fastän den lismande mr Collins och hans gräsliga lady Catherine berett mig stort nöje, så skulle jag inte för allt i världen vilja läsa om dem ensamma. En verklig berättelse behöver både hjältar och skurkar och alla upptänkliga nyanser däremellan. Kanske var det också därför få av dessa ungdomsskisser blev verkligt avslutade. För jag har svårt att tro att du som fjortonåring skulle ha varit så mycket svartare i din människosyn än du senare blev.

G K Chesterton skriver i förordet: ”Det är en bok som kan läsas med så mycket större glädje just därför att den att den skrevs med glädje”. Och det är sant. Jag kan riktigt se för mig hur du och Cassandra sitter och fnissar med huvudena tätt ihop, med färger och papper spridda omkring er. En sådan förtjusande familj ni måste ha varit!

Men lika säkert som att din skoningslösa humor här är välbekant är att du, trots att du inte fick leva så länge som man kunde önskat, hann utvecklas en hel del. Och även om förtjänsterna hos dessa ungdomsverk är blygsamma är denna nya bekantskap alls inte charmlös. Jag förblir med andra ord

din trogna beundrarinna

Similar Posts:

• Människans vaga konturer
• Borges ad infinitum
• Att tänka på en björn…
• Kärlek och materia
• We’ve got the biggest balls of them all

Borges nyttjar ofta en pseudodokumentär stil i sina, till innehållet fantastiska, noveller, vilket jag misstänker att han övertagit från Kafka; man får ofta ta del av ett slags nyktert reportage från en bisarr mardröm. Borges har en ”osynlig” stil; klar som kristall, som säkert kan vara influerad av favoritfilosofen Schopenhauer som ivrigt påpekade att ”man bör använda vanliga ord och säga ovanliga ting, och inte det omvända”. Den lakoniska prosan tackade han de isländska sagorna för. I dessa är varje litet ord viktigt och alltid knutet till berättelsens centrum. Alltså: Bort med alla utsmyckande adjektiv! (de sparade Borges istället till sina diktsamlingar).

På 1930-talet kom Borges på den lika enkla som geniala idén att han kunde låta en novell kollidera med en essä. Essäer hade han skrivit i mängder sedan tidigare och han beslöt sig för att applicera denna modell på fiktiva berättelser (samlingen heter ju också ”fiktioner”). Med en vetenskaplig stil och trovärdiga referenser (med citat och noter) till autentiska och fiktiva källor kunde han på ett suggestivt vis fängsla läsaren genom att bl.a. uppenbara fördolda, gåtfulla, sammanhang i historien och i konsten.

Den första berättelsen i denna nya genre, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, började Borges skriva 1938. I denna novell skriver huvudpersonen Menard av valda delar av Cervantes text för sin samtid (ordagrant, och ändå bättre!), vilket indirekt förändrar Cervantes text retroaktivt. Tidpunkten är en annan och därför är också Menards verk ett annat – innebörden har förskjutits. Han menar att det är svårare att skriva en annan författares redan existerande verk, på varje punkt identisk, än att skriva ett eget.

Dessa tankar om skrivandet, och läsningen av litteratur, har haft ett stort inflytande på semiotiker och strukturalister och blivit till en metafor för begreppet intertextualitet. Texten är som Herakleitos flod: vi stiger aldrig ned i samma text två gånger. Vi och vår omgivning har förändrats (liksom även ordens konnotationer). Gérard Genettes inflytelserika verk Palimpsestes. La Littérature au second degré (1982) har fått sin titel efter ett begrepp i Borges novell: ”/. i denna ‘slutgiltiga’ Don Quijote se ett slags palimpsest [eg. pergamenthandskrift vars ursprungliga text skrapats bort och ersatts med en ny] i vilken man kan skymta de otydliga men inte otydbara spåren av vår väns ‘tidigare’ skrivande.”

”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, en kriminalhistoria med en smak av Poes The Fall of the House Usher och Chestertons Father Brown-berättelser, är en allegori om ödet respektive den fria viljan och är liksom de flesta av Borges berättelser utformade som en rysk docka eller en kinesisk ask. Oändlighetsfascinationen hos Borges hänger onekligen ihop med dennes frekventa bruk av speglar, dubbelgångare, labyrinter m.m. som teman samt det meta-fiktiva greppet (berättelser-i-berättelsen).

I ”Trädgården…” är det tider-i-tiden, dvs. parallella tidsdimensioner, som förbryllar huvudpersonen; den förföljde spionen Yu Tsun. Framtiden är en trädgård med gångar som förgrenar sig. Var människa lever flera simultana öden, fast i olika tidsflöden. Tidens outgrundlighet genomsyrar det mesta i Borges novellistik och framförallt Ficciones. Karaktärerna och handlingen (i den mån någon av dessa figurerar i novellerna) är mindre viktiga än den värld, den situation, karaktärerna befinner sig i och som handlingen utspelar sig i. Tiden är för Borges ett fenomen vi inte kan tänka bort, eftersom den liksom vårt språk och tankeverksamhet är något fortlöpande, en succession.

Förlamning blev följden när ”Funes med det goda minnet” vid nitton års ålder kastades av en häst. Då Funes återfått sitt medvetande märkte han att hans redan goda minne blivit så enastående att han kunde börja rekonstruera alla sina drömmar, och några gånger skulle han t.o.m. lyckas rekonstruera en hel dag in i minsta detalj; rekonstruktioner som också krävde hela dagar. Funes blir dock sin gåvas fånge. En människa med ett perfekt minne minns paradoxalt nog inte någonting – av den enkla anledningen att han inte kan glömma något: ”Jag misstänker emellertid att han hade svårt för att tänka. Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.”

Glömskan, som inte är Funes förunnad, är en förutsättning för att kunna ta en paus i nuet och insupa nya intryck, dvs. skapa minnen. Man måste uppleva saker och ting för att på ett meningsfullt sätt komma ihåg dem. Man måste tänka på vad man ser och glömma sig själv för att kunna vara helt närvarande i nuet. Ur denna glömska stiger minnets makt. Berättelsen handlar alltså på ett plan om behovet av förmågan att kunna glömma. Det är en fyndig omkastning av Prousts tema i dennes romancykel På spaning efter den tid som flytt.

Novellen ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” handlar om en länge okänd (fiktiv) planet på denna planet. Ett hemligt sällskap (Orbis Tertius) av idealister/immaterialister i filosofen Berkeleys anda bildades för att skapa ett imaginärt land (Uqbar) och skriva ned dess hela historia. Arbetet gick i arv till lärjungar och planen utvidgades till att gälla en planet (Tlön), för att på så sätt visa att det inte behövs någon Gud för att skapa en värld. Sällskapet spred föremål från planeten Tlön över hela världen i syfte att på sikt skapa ett illusoriskt förflutet som ska inta våra minnen och sinnen. Projektet Tlön får till slut eget liv. Verkligheten sådan vi känner den ersätts successivt av Tlön.

I Borges berättelser undviks medvetet allt långtråkigt psykologiserande; motiveringar av karaktärers handlingar genom (logisk) orsak och verkan. Han ville skriva berättelser med en magisk kausalitet; en slags förnuftskontrollerad fantasi (vilket senare givit upphov till realismo mágico). Denna magi innebär inte kaos eller slump utan snarare en mystisk högre ordning/makt, vilket inte minst kommer till uttryck i Ficciones.

Det är uppseendeväckande att så många av Borges noveller innehåller ”mirakel” eller gudomliga ingripanden (ofta i enskilda människoöden). Med gudomlig menas inte nödvändigtvis en allsmäktig Gud. Agnostikern Borges gudomlighet är ett mer sammansatt väsen än så. Med en mystisk guds ingripanden kan man också som (vidsynt) läsare godta vilka händelser som helst. Ingenting är beständigt i Borges universum. Det räcker inte med ledtråden ”håll till vänster” som i vanliga labyrinter; hos Borges förgrenas tiden och rummet i oändlighet.

1941 publicerades de första åtta essä-novellerna under titeln El jardin de senderos que se bifurcan (Trädgården med gångar som förgrenar sig). Tre år senare utkom Ficciones, bestående av de åtta noveller som ingick i El jardin… samt ytterligare sex (under namnet ”Artificios”). Nio av dessa fjorton noveller har översatts till svenska av Sun Axelson i samarbete med Marina Torres i antologin Biblioteket i Babel (Bonniers; 1963), där även ett urval ur samlingen El Aleph återfinns.

Fyra av de fem berättelser som inte kom med i antologin utkom 1991 i svensk översättning, av Johan Laserna, under titeln Labyrinter (Umbra Solis). Den femte och sista novellen, ”Tre versioner av Judas”, som saknas av copyrightskäl, är en historia om (den fiktive) lundateologen Nils Runeberg som listar tre tänkbara motiv till Judas förräderi – varav den tredje revideringen med stöd hos Jesajas profetior förkunnar att det egentligen är Judas som är Guds son (Gud valde alltså det mest föraktliga av alla öden) – och finns översatt och publicerad i bl.a. tidskrifterna Horisont (av religionshistorikern Per Beskow) och Pequod (av Ingegerd Wiking).

I Paris 1951 publicerades Ficciones som den första översättningen av Borges till annat språk. Borges fick sitt internationella genombrott 1961 (vid 62 års ålder!) då han, tillsammans med Beckett, tilldelades det internationella förläggarpriset Prix Formentor. I New York, året därpå, utkom de första engelska översättningarna; Ficciones och Labyrinths (den senare är en antologi ej att förväxla med den svenska utgåvan Labyrinter från 1991). År 1956 tillförde Borges ytterligare tre noveller till Ficciones (”Fenixsekten”, ”Slutet” och ”Södern”).

Utanför den spansktalande delen av världen är det framför allt i Frankrike och USA som Borges rönt mest uppmärksamhet. I Sverige tycks författaren aldrig fått något riktigt erkännande – än. Måhända är en samlad utgåva av översatta Ficciones-noveller i vardande, men till den dagen får vi svenskar kollektivt skämmas.

Borges ad infinitum. Amen.

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Som belgisk choklad
• Mannen som gör vad som faller honom in
• I Borges fotspår
• Människans vaga konturer