”Håret reser sig… att jag inte tänkt på det här förut. Ett måste för alla fotbollsälskare!”

Så säger Glenn Hysén på baksidan till boken Fotbollsfrisyr – En hårresande historia, en bok som via en genomgång av den svenska fotbollens drygt hundraåriga historia försöker förklara på vilket sätt en moderiktigt kammad laguppställning är lika viktigt för slutresultatet som en fungerande man-man markering.

Via fotbollens första tafatta bredsidor för nästan hundra år sedan, då taktiken var att alla – utom målvakten – spelade på den plats de fann bäst och frisyrer var en ren kvinnosak guidas vi av författarna Ekman, Grälls och Nordahl fram till dagens modehysteri där mohikanfrillor och lukrativa modellkontrakt verkar minst lika angelägna för fotbollsindustrin som för modehuset i Paris.

Låter det intressant? Ja, kanske om man hade haft en samhälls- och mediakritisk bok i händerna, men det har man tyvärr inte. Vad som bjuds är en fotobok där de tillhörande texterna på inget sätt vittnar om någon fotbollspassion hos författarna. Att Nordahls namn figurerar på omslaget och att han nämns som medförfattare kan inte vara något annat än ett försök att skapa trovärdighet och stjärnglans åt projektet.

Och så intressant är det inte att kommentera fotbollsspelares frisyrer. Faktum är att något av charmen med idrottsvärlden är att det till syvende och sist är prestationen som räknas – något som blir alltmer sällsynt inom den nöjesindustri som fotbollen och idrotten är en del. Wayne Rooney kommer aldrig bli omslagspojke för Armani, men han kan vara fotbollsstjärna i alla fall. Och oavsett hur många reklampelare som för Armanis räkning bär bilden av den oberäknelige målvakten David James, så kommer inga kids att ta efter honom.

Det sorgliga är att idén med att författa en bok om fotbollens, och hela elitidrottsrörelsens ökande fixering vid utseende inte alls är dålig. Men den kräver av författarna att deras ambition sträcker sig sällan längre än att mellan rena faktaavsnitt flika in någon smålustig kommentar om att ”Staffan Tappers öronmuffar stod sig slätt mot Jan Tomaszewskis pälsmössa” i Sveriges match mot Polen under VM 1974.

För några år sedan läste jag Fredrik Ekelunds bok Sambafotboll, en bok om den brasilianska nationalsporten som lyckades förena en sann passion för fotbollsleken med ett mer allvarligt perspektiv där fotbollen blev en del av en större samhällelig utveckling. Ett resonemang om den sanna sambafotbollen, futebol de arte, och dess krav på att inte bara vinna matcherna, utan att också göra det stort, elegant och ansträngningslöst lyckades förena det rent estetiska med en bakomliggande idé om fotboll som kulturbärare och som konst.

I jämförelse med detta faller Fotbollsfrisyr platt. Försöken att sätta in fotbollsfrisyrerna i en kontext lyckas sällan bli annat än lite smålustiga och jag tror inte det är vad sanna fotbollsälskare vill läsa om. Jag inbillar mig att de vill läsa om essensen av det italienska hårsnöret, eller vad det förpliktigar till att snöra på sig ett par vita fotbollsskor till skillnad från ett par klassiskt svarta. De vill läsa om de gyllene skorna, vars inneboende högmod såg till att Kenneth Andersson bredsidade luft till skillnad från boll och därmed såg till att Sverige aldrig nådde VM i Frankrike 1998.

Att vara nördig förpliktigar.

Att sedan Glenn Hysén anser det här vara en bok för fotbollsälskare säger mer om Glenn än om boken. Boken liknar förresten många andra svenska mittbackars uppspel: oövertänkt, och utan tydlig adress.

Similar Posts:

• Fotbollens alla sidor
• Att ta fotbollen med en klackspark
• Att gräva fram det unika
• Hyllar dem som hyllas bör
• Men mittfältet kom i kläm

Kusiner grips, gamla pojkvänner häktas och sakta men säkert nystas Yasmins livsöde upp med hjälp av vänner, skolkamrater och familj. Inte helt oväntat finns det starka motsättningar mellan en ung invandrarflicka och hennes ortodoxa bakgrund. Efter ett tag och mer av en slump så sammanhangen dock klarna och man blir varse att det inte alltid är så enkelt som man tror när ytterligare ett brutalt mord på en kvinna skapar nya uppslag.

Kriminalinspektören själv är en trött man med stagnerat hemmaliv och en längtan efter lite spänning i sitt liv. Han kanske inte heller är riktigt i kontakt med sin feminina sida när hustrun förordar familjeterapi. Polisaspiranten Monica finns däremot lägligt till hands som ögongodis och frisk fläkt och som ett parallellspår får man följa hur deras relation utvecklas genom boken.

Sedan har vi det här med tycke och smak. Ibland kan det kännas lite charmigt att läsa dialoger på dialekt. När alla personer är skåningar och så gott som samtliga dialoger blir på dialekt med ord som "ente" istället för "inte" och "säjor" istället för "säger", ja då stör det i alla fall mig en hel del. Faktum är att jag istället för att fokusera på den rätt spännande handlingen mest satt och irriterade mig på dialogerna. Men det är i alla fall konsekvent.

Annars är Pojken i eken en bra kriminalroman. Den manar aningen till eftertanke med aktuella ämnen och några subtila pekpinnar vilket jag tror att vi alla mår bra av i lagom doser. Spänningen håller sig genom hela boken och som kriminalroman betraktat fungerar den utan några större anmärkningar. Nästa gång skulle jag dock gladeligen kunna vara utan den dialektala knorren.

Similar Posts:

• Varför är allt en trasa?
• En lagom god idé faller hejdlöst
• Tillbaka till brottsplatsen
• Gotländska offerriter
• Spännande deckare med logiska luckor

Stjärnor i blivande blandas med dribblingsvirtuoser från de legendariska årgångarna 1958 och 1970. Hyllningssången till dessa fantomer skulle på egen hand vara tillräcklig för att rättfärdiga läsandet av Sambafotboll. Men Fredrik Ekelunds har inte stannat där.

I inledningen till boken citeras den brasilianska författaren Edilberto Coutinho som säger ”kunskapen om Brasilien går genom fotbollen”. Ekelund berättar tillsammans med ett digert urval av brasilianska fotbollsspelare och författare (för att inte göra det självklara valet att kalla dem alla för konstnärer) en upplyftande, men samtidigt cynisk saga om ett land med en glödande passion för fotboll och de elaka män som utnyttjat den för egen ekonomisk vinning.

Som läsare får man möjligheten att förstå motsättningen mellan de importerade afrikanska slavarna som till stor del byggde Brasilien vid ingången till 1900-talet och deras överordnade engelsmän. En motsättning som än idag kan iakttas på fotbollsplanen, är den mellan taktiskt beräknande resultatfotboll som västerländska länder ofta beskylls för att spela och den brasilianska konstfotbollen (futebol de arte), där själva spelandet är överordnat resultatet. Och där fansen inför ett världsmästerskap inte bara räknar med seger för det brasilianska laget, utan också förutsätter att segrarna skall erövras med klacksparkar och akrobatiska konstsparkar – inte med hjälp av ett disciplinerat försvarsspel och snabba kontringar.

Men vi får även se sambafotbollens baksida, där fotbollslagens framgångar fungerat som ett opium för den brasilianska befolkningen under tider av politiskt förtryck och rasmotsättningar inom landet. Ekelund berättar även om Brasiliens utbredda där fotbollsspelande barn årligen smugglas till europeiska och afrikanska fotbollsligor för att skrupelfria agenter ska kunna tjäna stora pengar. Man förstår att i skuggan av t.ex. Romario, som lyckades i Europa, så döljer sig ett stort antal visserligen lovande, men ändå övergivna brasilianska barn kvar på fotbollens bakgårdar. Utan proffskontrakt, utan släkt och utan framtidsutsikter.

Att brasiliansk fotboll kan vara konst på en nästan himmelsk nivå vet de flesta fotbollsintresserade. Även Fredrik Ekelund. Men att läsa Sambafotboll innebär samtidigt att man tvingas till en mer kritisk bild av Brasilien och dess fotbollskultur. Fortfarande kan man låta sig tjusas av precisa lobbar, känsliga nedtagningar och skruvade frisparkar av Roberto Carlos. Men man påminns ständigt om att sättet som bollen skruvas in i bortre krysset motsvaras av ett än mer skruvat samhälle där utslagningen är enorm och korruptionen sitter på hedersplats närhelst samban drar igång.

Similar Posts:

• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Det sitter inte i håret
• Maktkamp i Brasilien
• En globaliserad fotbollsvärld
• Tema: Fotboll

Torget består av 163 korta porträtt av människor som passerar förbi på ett torg. Utan punkt målar Fredrik Ekelund upp människoöden runt omkring. Torget är utslagsplats och gemensam nämnare. Allt sker samtidigt. Ett spännande romanexperiment.

Ekelund är tveklöst en mycket bra författare. Han kan sitt yrke. Med variation i språket ger han liv åt alla förbipasserande med engagemang och lekfullhet. Komik blandas med tragik och vardagsfilosofi. Ibland på dialekt, ibland med en högtravande och lekfull ton. Tack vare språket lämpar sig varje porträtt för högläsning, som korta noveller innan sportnytt.

Men vad vill berättaren säga? Vad är syftet? Och hur kan berättaren veta så mycket om alla? Problemet ligger inte i den enskilda berättelsen, utan i själva motivet och formen, som om idén inte orkar ro sig själv i land. Torget är ingen verklig mötesplats och gemensam nämnare för deltagarna. Endast berättaren är medveten om samhörigheten, som blir skenbar. Ja, vet han något om detta torg som ingen annan vet? undrar han om en förbipasserande. Sitter berättaren och tittar på från en mörk caféhörna? Eller har han helt enkelt fått idén, sprungit hem och skrivit en bok om allihop?

den märklige mannen i svart slängkappa, hög svart hatt och svart käpp som han hanterar elegant och rytmiskt, på några ögonblick har han försvunnit ur bilden med en fråga kvar hos dem som hann se honom: Vad var det där för nån?

Ekelund målar ingen helhet. Det är nonfigurativ konst. Kalla det modernism om du vill, men en modernism som håller sig på mattan och är något för lydig. Torget blir då istället ett utkast till ett större romanprojekt. Det är helt enkelt persongalleriet till Ekelunds nästa roman, slår det mig. Det vore genialt.

Men om nu verkligheten alltid överträffar dikten … och varje människa bär på fler historier än en, tänk så många historier det blir. Ingen kommer någonsin kunna sätta punkt. Frågan är bara vem som orkar lyssna?

detta torg är bara framsidan på alltet, vi vet så lite, nästan ingenting, brukar han hävda när han bryter tystnaden efter en sex, sju öl, så fruktansvärt lite, vi har ännu bara hunnit till hallen i mänsklighetens stora hus

Similar Posts:

• Att ta fotbollen med en klackspark
• Dialektal irritation
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Det sitter inte i håret
• Vad hände sen med Johan Kraft?