Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

Det är en rå, hård och grym vinter, på mer än ett sätt, men Alfons lyckas rädda en skottskadad kamrat och sig själv från striderna bland de iskalla bergen. Det är Alfons som är berättarjaget och som skriver fram sin historia ur de dagböcker han förde under sin tid som internationell brigadist. Tillsammans med en handfull tyskar, engelsmän, amerikaner och italienare bildar han en trupp som till fots tar sig genom det karga landskapet, tar sin tillflykt i byar och övergivna ruckel och lär känna det kämpande spanska folket.

Ju mer påtagligt det överhängande hotet om våld och förtryck blir desto närmare kommer man som läsare Alfons. Men hans fragila och samtidigt starka mänsklighet tecknas också tydligare när han förälskar sig och svetsas samman av kärlek och gemenskap till sina medkamrater. Det är drabbande och på många vis universell läsning om desperation, solidaritet, våld och mänsklig värme. Erikssons på samma gång nedtonade och genom Alfons röst känslosamma text flyter lätt och bygger undan för undan upp en känsla av omtanke för de vitt skilda karaktärer som Alfons möter och allierar sig med. På något ställe när gruppen tagit sig till ett stort brigadistläger förlorar jag mig bland alla namn i de hetsiga politiska diskussionerna som förs mellan kommunister och anarkister. Kanske är det läge att äntligen ta sig an historikerns Antony Beevors standardverk Spanska inbördeskriget?

Det är en berättelse som väcker tankar kring vad man själv skulle ha gjort under den tiden, skulle jag kunna tänka mig att göra Alfons resa? Skulle modet och överlevnadsinstinkten räcka till? Vilka uppoffringar skulle jag vara beredd att göra?

Många är de skildringar som på film och boksidor behandlat denna mörka del av historien. Klassikerna Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway, som faktiskt dyker upp på ett litet hörn i Erikssons bok, och George Orwells Hyllning till Katalonien förstås, såväl som mer nutida framställningar såsom fantasyfilmen Pans labyrint och Salvador, filmen om den anarkistiska aktivisten Salvador Puig Antich som torterades ihjäl i ett falangistfängelse är bara en bråkdel av de yttringar som lutar sig tillbaka över den spanska historiska avgrunden. Men det räcker ändå inte. I ett avsnitt av P3 Dokumentär från 2011 behandlas arvet från Francotiden. Programmets slutsats är att det på många håll råder en farlig tystnad kring vad som hände under åren av militärdiktatur. Att skjuta hästar sticker ut genom sitt berättarperspektiv och bidrar därför till att vi måste fortsätta prata om det som var då och kanske lite oftare stanna till för en stunds eftertanke när vi passerar oansenliga skulpturer på stan.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Alfons och mångkulturen

Handlingen för romanen går kortfattat ut på att romanens huvudperson, den snart fyrtioårige akademikern Thomas Thorild, via sina studier över den socialdemokratiske kommunalpolitikern Erik Johansson kommer in på ett sidospår: Johanssons insatser som frivillig i internationella brigaden, där han kämpade på republikens sida mot general Francos nationalister. En okänd sida som när den belyses leder vidare och vars hemligheter har relevans mot maktfunktioner nästan sjuttio år efter republikens fall (romanen utspelas 2006). I romanens nutid leds också den vanligen ganska inrutade Thomas ut på färd, från de norska fjällen via Irland till den baskiska landsbygden. Och till kärleken i en vacker irländska, vars intressen, men inte nödvändigtvis motivbild, i det förflutna förenar dem.

Ja när det kommer till intrigen så finns det absolut inget att invända emot, den är fantasifylld men har ändå ett trovärdigt fundament som inte minst byggs upp genom själva historieforskandet. Det är pusselbitar som läggs på varandra och ganska snart smyger även de nutida intressena in i bilden och skapar en växelvis dubbeldramatik. Jag skulle direkt ljuga om jag påstod något annat än att det är en riktig bladvändare av det slag som gör att man kan hamna en eller två tunnelbanestationer för långt bort från den tilltänkta destinationen. Men ändå finns de där, de små irritationsmomenten. Delar som möjligen inte påverkar lika mycket under själva läsningen som de gör i efteranalysen.

Det genomgående problemet är en viss obalans, där momenten som har det mer journalistiska perspektivet som sökandet i de historiska källorna och flera av bipersonerna (där merparten är helt fiktiva medan vissa är historiska och några en mix) fungerar väldigt väl. Medan berättarjaget och dennes kärlekshistoria till irländskan, Mornia Byrne, oftare faller in i klischéer. Ett annat problem är att historien allt eftersom utmynnar i en standardversion av en thrillerfilm med onödiga actionmoment och en a-till-b-till-c-dramaturgi som faktiskt inte är nödvändig, utan tyvärr drar ner den intrig som Berggren så trovärdigt byggt upp.

I dess nuvarande form är Det röda arvet fortfarande en läsvärd roman om man ser den som en standarddeckare med historisk förankring. Ännu bättre hade den fungerat som ett filmmanus. Vad jag dock hade hoppats på, och som den med viss omarbetning faktiskt skulle kunna vara, är en roman där författaren hade kunnat sätta större tilltro till sin intrig och skapat en fortfarande mycket spännande, men betydligt mer nedtonad roman. En roman där spänningsmomenten i större utsträckning skulle ske i arkivforskningen och mindre i pangandet och romantiken.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Förspel till en revolution
• Palme, aktören
• Prata inte med främlingar