Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv.

Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När vi här alltså läser berättelsen om Guadelupe Nettel och hennes uppväxt ska vi alltså läsa den som sann; det som händer här hände också i verkligheten. Guadelupe Nettel föddes i Mexico City, växte upp i den före detta OS-byn från 1968 bland flyktingar från bananrepubliker över hela Sydamerika, slets mellan sina sjävbedragande föräldrars laissez faire-attityd och öppna förhållanden och sin ärkekonservativa mormor, flyttade till Frankrike som tonåring och lärde sig prata invandrarfranska, och blev till sist vuxen, lade sig på sin psykonalytikers soffa och berättade alltihop i form av den här romanen om Guadelupe Nettel som föddes i Mexico City…

Vi har en tendens att kräva sanning av allt som på något vis framställer sig som självbiografi, och bli väldigt upprörda när det visar sig både att författares minnen inte är pålitligare än någon annans, och att de (som författare, duh) inte nödvändigtvis är intresserade av objektiva sanningar. (Det heter ju ”berätta” – ”att rätta till”.) Vad kan man egentligen veta säkert om sig själv? När man sen ska använda romanspråket också blir det etter värrre – hur hanterar man kraven att dels skriva sanningsenligt om sig själv, och få läsaren att säga ”Just det! Precis så är det!” och fortsätta vända blad för att se vad som händer.

Man kan göra som Knausgård och återge varenda liten detalj av sitt liv i så minutiös detalj att det omöjligtvis kan vara annat än sanning även om det uppenbarligen är efterkonstruktioner. Eller så kan man göra som Hoppe, kasta autenciteten åt helvete och skamlöst ljuga som en häst travar. Eller så kan man göra som Nettel – inte helt olikt Nina Bouraoui – gör: ställa sig själv utanför, och nyfiket försöka förstå.

Det är märkligt, men sedan jag började med det här har jag en känsla av att jag försvinner. Jag har inte bara upptäckt hur okroppsliga och flyktiga alla dessa händelser är, att de existerat är i de flesta fall omöjligt att bevisa, det handlar också om något fysiskt. Vid vissa ögonblick som är helt oförutsägbara, känner jag ett oroande främlingskap i delar av min kropp, som om de tillhörde en annan person som jag inte känner

Det utlösande är detta: Som väldigt liten visar det sig att lilla Guadelupe har ett födelsemärke på hornhinnan. En operation kostar inte bara en förmögenhet – inte omöjligt, hennes familj har det ganska gott – utan måste också vänta tills hon vuxit färdigt. Under hela barndomen går hon alltså omkring med vetskapen att hennes ögon inte ser det andra ser, ofta med en lapp för det friska ögat för att träna det dåliga, en påtvingad vetskap om att alla intryck är ofullständiga men inte blir mindre verkliga för det. Hennes mor kallar henne cucaracha, kackerlackan, i den vuxna Guadelupes facetterade ögon blir hon en omvänd Gregor Samsa som tvingas bete sig som en människa, agera utifrån vad andra ser eller lita på sina egna intryck.

Om jag inte kunde räkna med mig själv, vem kunde jag då räkna med?

Det är en idé som då och då blir mer intressant på papper än på… eh, papper, om man nu fortfarande läser romaner så. Nettel berättar kyligt, rakt på sak, som om hon hela tiden vill klä ut sina intryck till sanning – vilket de ju faktiskt är, för vissa värden av ordet ”sanning”, men i slutändan ger jag höge farao i hur sann en berättelse är så länge den griper mig, och delar av Nettels medelklassuppväxt känns som något som kunde stannat mellan henne och hennes familjemedlemmar. Per definition blir ju autofiktion egocentrerad, men som läsare vill jag ändå känna att jag är välkommen. Men när den är bra, och det är den ofta nog, är det en läshungrig, stilsäker roman som balanserar snyggt mellan att bekänna och berätta.

Similar Posts:

• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Alternativa fakta
• Skört och rent och hårt
• Byggd av minnen
• En ärelös jävel

Alltså: Om man är född där kan man inte skriva om det. Ska man haka på trenden med författare som skriver om sig själva och sitt eget liv får man ju helt enkelt skriva om något annat. Om vi säger att min far kidnappade mig när jag var liten och åkte till Kanada, där jag blev uppfostrad av Wayne Gretzkys familj…

Hoppe är inte en självbiografi. Äh, vi tar om det: Hoppe är en icke-självbiografi. OK, strängt taget är det inte ens en självbiografi av något slag… sätt det där jävla ”icke” där du själv vill. Av självbiografier förväntar vi ju oss vissa saker: ett personligt tilltal, minnen, och framför allt naturligtvis sanningen och inget annat än sanningen. Inte vilda fantasier om en tysk flicka på äventyr i Kanada och Australien, som lär sig allt om skrivande av hockeycoacher, matroser och pianister. Och inte ska det berättas som en kritisk studie i formell tredje person heller.

Hoppe verkar ha svårt att finna sig i att världen består av olika världar och att ”Guds små missgrepp” inte kan rättas till efter behag, samtidigt som hon hela tiden, förmodligen utan att själv lägga märke till det, rättar sig fram genom sina texter …

Felicitas Hoppe gifver däruti höge farao. Sedan när är sanningen något att stå efter – bryr vi oss om historieberättare för deras förmåga att inte hitta på? Hennes liv ska alltså beskrivas som det anstår en författare, och då låter hon lilla Felicitas stoppa ryggsäcken full med alla sagor hon kan få med sig (Råttfångaren, Pippi, Kapten Grants barn, Tom Sawyer, etc etc) och ge sig ut i världen för att få den att dansa efter hennes pipa. Det är ett liv beskrivet i konjunktiv, jag ville jag vore… I den här berättelsen är hennes far om inte negerkung så i alla fall galen uppfinnare, hennes pianolärare är släkt med Glenn Gould, hon själv är den galnaste hockeyspelaren i laget, hon är ett musikaliskt geni som inte kan tämjas, hon gifter sig med en god vän för ett vads skull, hon seglar jorden runt, och hon skriver konstant sina egna berättelser så fort hon lär sig stava, på vilket språk hon vill. Allt detta berättas sedan i akademisk ton av en namnlös och smått förbryllad biograf som bara tecknar sig som ”F.H.”, och som slår knut på sig för att dra långsökta paralleller mellan lilla Felicitas vilda äventyr och ungdomsverk som Igelkotten Mecki och de böcker hon sedan kommer att skriva som vuxen. Samtidigt som hon (F.H., inte Hoppe) späckar texten med utlåtanden från förnumstiga tyska kritiker som avfärdar henne (Hoppe, inte F.H.) som en drömmare, en fantastiker, en icke-realist besatt av att framhäva sig själv och ge allt ett lyckligt slut, och hur finurligt klumpig är inte metaforen att hon döper sin huvudperson till ”Glädje” när… Oj, ursäkta, det är inte en metafor utan så heter hon ju faktiskt.

Kanske är det hennes hemliga önskan: att försvinna så man måste leta efter henne, närvaro genom frånvaro.

Det är lätt att glömma av sig i Hoppe när man väl hittat in i den. Den som med hjälp av andra källor och hennes andra romaner vill försöka läsa sig till några dolda sanningar och verklighetsbakgrunder i detta är välkomna att försöka, men varför? Jag har aldrig läst något annat av henne, och jag kunde inte bry mig mindre om hur hennes faktiska uppväxt var; det jag vet är att detta är en skamlös crosschecking på allt vad memoarer, biografier och kritiska studier heter och en härligt fantasirik skröna i sin egen rätt. Varför behöver man veta något mer om en författare än ”Jag är Hoppe, och jag skriver vafan jag vill”? Det är nog för att låta henne lura mig in under berget.

Similar Posts:

• Exotiska reseskildringar
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Förlorarens berättelse
• I de seendes rike är den enögda
• Spionen som glömde bort

2. Zombieporträttet
Om man köpte seriealbumet The walking dead i förlaget Aparts monter fick man ett zombieporträtt av sig själv på köpet, signerat förlagets eminente Jimmy Wallin. Måste säga att det lätt var mässans bästa deal.

3. Aris Fioretos
Var moderatorernas moderator. Under en dag pratade han först med tre tyska författare om brott och våld i litteraturen, därefter med giganterna Herta Müller och Peter Nádas om språk och hemhörighet, sedan med mässans egen husgud Karl Ove Knausgård. Dessutom hade han egna programpunkter, och rakt igenom var den ytterst njutbara tyskan lika perfekt som de välavvägda svenska meningarna. Att följa Aris genom mässan var en njutning.

4. Nora Gomringer
Tysk estradpoet med en sällan skådad lyskraft. Med fantastisk karisma och scennärvaro framförde hon sina texter om allt från språk över förintelsen till hundar. Hon har arbetat mycket med video och flera av hennes dikter finns på Youtube, bland annat den här, Du baust einen Tisch. Det är förstås allra bäst om man förstår tyska, men kraften känner man ändå. I skriven form finns dikterna ute på svenska nu i samlingen Men säg något om natten då.

5. Folk
Bokmässan är platsen där du träffar dina kusiner och dina kollegor, författare och förlagsfolk, gamla skolkamrater och framtida kärlekar. Och det mest fantastiska av allt – alla är överens om att böcker och läsning är det viktigaste av allt i hela världen, och att just här och nu är himmelriket.

6. Baby´s in black
Snyggaste omslaget hade Arne Bellstorfs serieroman om kärleken mellan Stuart Sutcliffe, Beatles femte medlem, och fotografen Astrid Kirchherr, i Hamburg på sextiotalet. Liksom Astrid var är boken starkt inspirerad av den franska existentialismen och det svartvita modet som gällde då.

7. Åren runt sekelskiftet
Sedan jag nyligen läste Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan har jag blivit fascinerad av det Europa som en gång fanns, den kosmopolitiska världsdel där folkgrupper levde sida vid sida, gränserna verkar ha varit öppna och folk reste mellan Paris och Berlin men också till Bukarest och Vilnius. Fick några fascinerande tillägg till det intresset på seminarier både om rumänska Ioana Pârvulescus roman Livet börjar på fredag (recension kommer snart) och österrikiska Bettina Balàkas Eisflüstern (finns inte på svenska än tyvärr). Känns lite som om en hel värld gömdes bakom järnridån, inte svårt att bli nostalgisk när man tänker på den idag.

8. Knausgård
Nej, jag har inte läst boken och jag lyssnade inte på honom på mässan heller. Men hans ande vilade över mässan, människor pratade om honom som om han vore mytisk, och dragningskraften verkade närmast andlig den med. Vet just nu inte om jag ska ta detta som ett tecken på att jag bör läsa honom, eller på att jag bör strunta i det.

9. Stå i monter
I år åkte jag med jobbet och tillbringade därför en del av mässan i Regionbibliotek Stockholms monter. Intensivt men roligt var det. Vi delade ut Stadsbibliotekets fina skrift med boktips, och alla ville ha!

10. Alla böcker man har med sig hem.
Alltid lika kul att kolla igenom bokskörden när man väl är hemma igen, ofta blir man glatt överraskad. Bland det roligare i år de antikvariska fynden The mask of Cthulhu (eller som det står på baksidan ”Six stories of sheer terror from the gruesome lore of Cthulhu”) av Lovecrafts kompis August Derleth, och The living world of Audobon, en bok med fågelmålningar i en genre jag nyligen blivit väldigt förtjust i: handmålade illustrationer av växter och djur.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Poetry slam på papper
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Camillas 10 i topp på bokmässan

Det står helt klart att det inte kommer att bli något av den här pojken, son till en mor som vrider sina händer och glömde bort att bjuda in den trettonde fen, som till straff beslutsamt förbannar pojken. Men ska jag ställa mig på hans sida bara för att en mor gråter för hans skull och för att han inte kan bli som sin far och för att han liksom jag inte förstår sig på bokhålleri?

Det är ett svindlande humoristiskt äventyr om en man som inte verkar mycket för världen men som ändå hamnar i en av världshistoriens mittpunkter och där allt verkar bli till pannkaka. Inget skimmer faller över Leonhard Hagebuchers tragiska liv. Hur det går i slutet, visar det sig, hänger på den som berättar historien och Felicitas Hoppe gör det bra och anekdotiskt. Det här är en berättelse om berättandet. Jag är lite besviken över att den är så pass kort och vill genast ha mer vilket man kan få i hennes senaste bok, novellsamlingen Förbrytare och förlorare som ges ut på svenska av förlaget Rámus nu i september. I den ingår även Abu Telfan.

Den här novellen är en del av Novellix tyska fyra, en specialutgiven samling enskilda tyska noveller, utgivna i september 2011.

Similar Posts:

• Exotiska reseskildringar
• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Snabb kick av spänning
• Kärlek och lust i otakt

Var och en av de fem herrarna som presenteras i denna samling betraktelser har levt på riktigt. Gemensamt för dem alla är att de har befunnit sig i närheten av några av världshistoriens största händelser och personligheter men missat kalaset eller hamnat i skuggan av en mer lyckosam vän eller släkting. Samtliga har de också gett sig ut till sjöss vid ett eller annat tillfälle för att fly sina problem. Felicitas Hoppe har satt sin egen prägel på deras livshistorier och ger dessa förbrytare och förlorare en plats i rampljuset.

Två av personerna som skildras ärGeorg Meister, skeppsträdgårdsmästare och upptäcktsresande, och Franz Joseph Ernestus Antonius Emerentius Maria Kapf, vars enda kända bedrift var att han hyrde ett rum tillsammans med sin kompis Friedrich Schiller hos en äldre dam. Friedrich slog strax efter igenom stort med pjäsen Rövarbandet. Var sin berättelse får också ungdomsbusen, upptäcktsresanden och den misslyckade fältläkaren Franz Wilhelm Junghuhn, och John Hagenbeck, som hamnade i skuggan av sin betydligt mer framgångsrike bror, cirkusgrundaren Carl Hagenbeck. I besvikelse och med halvfärdiga studier gav sig John ut på en upptäcktsfärd med fjärran länder i sikte. Sist ut i ledet av misslyckade livsöden finner läsaren Leonard Hagebucher, småförbrytaren som åker ner till Afrika, hamnar mitt i bygget av Suezkanalen och oturligt nog blir tillfångatagen.

Att Felicitas Hoppe inte följer historieskrivningen helt korrekt har ni säkert redan förstått, och tack och lov för det. En förlorare är inte alltid mer än en tragisk förlorare om man inte skarvar lite i kanten när man berättar om hans liv.

Det här är den roligaste skildringen av historiska missar jag har läst. Felicitas smått ironiska, iakttagande stil harmoniserar väl med genren som gott kan placeras på hyllan bredvid vilken klassiskt exotisk reseskildring som helst. Revansch och nya chanser betyder allt för de män Felicitas Hoppe skriver om och det hoppades de finna långt ifrån det invanda livet.

Men vad är det för människor som går ombord på skepp? Dessa flytande härbärgen för alla som vill fly sina hemländer för alltid. Förbrytare och förlorare, duellanter och självmördare, främlingslegionen tar dem alla.

Similar Posts:

• Förlorarens berättelse
• Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!
• Alice 10 i topp på bokmässan
• I de seendes rike är den enögda
• En liten pärla bland udda reseskildringar