De flesta dikterna är skrivna under den tid då Faraj Bayrakdar satt fängslad och blev torterad i Syrien. Tiden spänner från 1992 fram till 2010 då han redan hade hunnit bo i trygghet i Stockholm ett par år.

Det är inte alltid jag förstår det rika symbolspråket och de många metaforerna i dikterna som bottnar i den arabiska lyriken, en tradition jag inte har så många erfarenheter av. Då räcker det gott att vila i de vackra formuleringarna och de starka bilderna.

[…]
jag har ännu inte fullbordat mina sånger
och ännu inte kommit över min död
så varför lade fågeln ner sitt huvud på sina vingar
i drömmen
och dog?
(Ur dikten Fågeln … flyg sedan till min bror Mahmoud Darwish)

Faraj Bayrakdars erfarenheter i dikterna liknar de erfarenheter som genljuder i skönlitteraturen från alla fängslade och instängda författare. Jag ser likheter med Emily Dickinson, inte i uttrycket men i denna erfarenhet. Faraj Bayrakdar fängslades för sina dikter av den syriska säkerhetspolisen. Emily Dickinson stängdes in av konventioner och ett alltför stort ansvar i hemmet. De skriver båda om ensamhet, en tro på Gud trots att han ser ut att ha svikit, känslan av att vara någon annan – ett tudelat jag. Båda vänder sig till dikterna med sin förtvivlan och sin längtan efter frihet.

15
Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.
(Ur dikten Frånvarons speglar)

Dikterna som han har skrivit i frihet har en annan karaktär, ett annat tilltal än det tidigare så ofta förtvivlade uttrycket. De rör sig däremot kring samma erfarenheter: den fängslades. Den stora skillnaden ligger i att friheten och tryggheten gör dikterna skarpare och tydligare. Här behöver ingen diktare vara rädd.

Tack herr president
Ditt tal fick mig att skratta så mycket
Du är verkligen din fars son
Jag menar
den förre diktatorn.

Det här är ett mästerverk!

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Förbjudna böcker – special om censur och ordets frihet
• Pendlarpoesi för ovana lyrikläsare
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Riktig ”kylskåpspoesi”

Idag pusslar Anna Liv vidare med en ny deckare. Den här gången är det Sofie Sarenbrants Vila i frid som utspelar sig på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi på Hasseludden i Stockholm. En deckare med många mord som Anna Liv formligen slukar.

På onsdag skriver Richard om Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet, den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi om en by i Norrland. Richard hade förväntat sig mycket, men blev tyvärr ganska besviken. Han menar att av de tre delarna är detta den minst övertygande, speciellt som det är den avslutande delen i trilogin.

På torsdag skriver Eva, Björn och Camilla varsin recension/reflektion över årets Stockholm-läser-bok; August Strindbergs En dåres försvarstal med olika infallsvinklar.

På fredag skriver Oscar om Sara Lövestams Tillbaka till henne, en parallellhistoria där den ena delen kretsar kring nutida Hanna, en cynisk ung tjej med ett ganska innehållslöst liv och den andra kring Signe, en folkskolelärarinna som levde hundra år tidigare och var aktiv inom den kvinnliga rösträttskampen. Några föremål blir nyckeln som kopplar ihop dessa bådas liv.

Och till helgen blir det en orgie i yttrandefrihet när vi gör en special på temat ”Förbjudna böcker”. Det kommer nya recensioner, bland annat av Lina Ben Mhennis Tunisian girl, diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 av den syriske poeten Faraj Bayrakdar (numera bosatt i Sverige) och en samling texter av Dawit Isaak. Det blir även krönikor om Tintin, Pippi och osedesamma författare och såklart en titt i vårt djupa arkiv.

Lina avslutar veckan med att skriva om Julians Assanges Memorarer är prostitution, som gör hennes både fascinerad och förbannad.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• Det naturligaste i världen?

Vi följer berättaren under flera års tid. Han flyttas mellan olika fängelser, där förtrycket tar sig olika former. Fångarna tycks inte ha några grundläggande rättigheter att tala om. Trots de uppenbara riskerna väljer de att hungerstrejka, för att uppnå åtminstone något slags minimum av rättigheter. De kräver bland annat rätten att få ta emot besök, att få möjlighet att läsa och överlag bättre bemötande. Hur orkar de med en sådan kraftansträngning, när de är så hårt åtgångna av misshandel och tortyr?

Vad gör isolering med en människa? Hur kan det mänskliga psyket stå emot en behandling vars uppenbara syfte är att få en att bryta ihop fullständigt? En tillvaro som man dessutom befinner sig i på obestämd tid? Som utomstående är det svårt att förstå hur någon kan klara av sådana helt omänskliga villkor.

Här finns flera av de förekommande tortyrmetoderna beskrivna in i minsta detalj och "spöket på stegen" är precis så ohyggligt hemsk som den låter. Det som ändå gör läsningen uthärdlig är språket, som är pulserande och rikt på nyanser. Det är inget traditionellt linjärt berättande, även om det finns en viss kronologi i händelseförloppet. Upplevelserna koncentreras ofta i bilder.

Ingen väg leder ut ur denna förbannade djungel.
Alla vägar leder inåt. Enbart inåt.

Boken har undertiteln "En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser", men detta är ingen komedi som får dig att skratta, snarare oroar den dig med scener du inte riktigt kan greppa. Befinner vi oss inne i en mardröm eller befinner vi oss i verkligheten? Kan de två överlappa varandra?

När sviker språket? Finns det ordlösa erfarenheter som språket bara kan göra fåfänga försök att fånga? Blir något upplevt mer verkligt i den stund man sätter ord på det? Kan språket laddas med levd erfarenhet?

Jag undrar om det hos fångar uppstår en sorts psykiskt behov av att överdriva och jaga efter sensationer som spränger logiken som vore den ett hus som plötsligt ligger på marken i en hög av stenar som till synes aldrig hängt ihop.
Tänk dig själv, alla historier jag hörde om orsaken till Mazens vistelse i fängelset hävdade på fullt allvar och med mycket ironi att orsaken var en dröm!

Similar Posts:

• Den fängslades erfarenheter
• Av naturen stenhård
• Institutionaliserad identitet och motstånd
• Saudiarabisk bestseller
• Pest eller kolera?