Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Igår bjöd Copacabanas Litterära Tisdagsklubb (CLT) in till samtal om ett skrivande liv med Eva Runefelt och Ann Jäderlund. Utgångspunkten för samtalet var hur skrivlusten och skrivkrampen styr och ställer i det skrivande arbetet. Eva Runefelt inledde med att säga att hon blivit utsparkad ur språket och hade svårt att beskriva det eftersom hon inte hade så många ord kvar. Att språket i och med det blivit ogiltigt.

Ann uttryckte det som att hon snarare var trött på språket, samhället och livet i allmänhet. Hon betonade också att själva ihopsättandet av boken, kontakten med förlaget, att välja omslag och korrläsa numer är en process som stör hennes skrivande. Men att hon trots det inte vill låta manusen förbli i byrålådan.

Jag uppfattar det som att många författare ser på sitt skrivande med stor kluvenhet, att det inte finns något mellanting, inga bra dagar, att det alltid är antingen himmel eller helvete. Men jag har alltid tänkt att de som skriver ändå är överens om att stunderna när det verkligen funkar räcker och blir över för att komma igenom de där stunderna när allt känns hopplöst.

När jag lyssnar på Eva Runefelt och Ann Jäderlund börjar jag dock att tveka, det finns något så bittert hopplöst i deras sätt att uttrycka sig om skrivandet. Som att de är så utelämnande till det, att de varken kan leva med det eller utan det. För mig blir det en känsla av maktlöshet och att inte ha möjlighet att påverka sig själv och sitt eget liv. För jag vet också att skrivande handlar lika mycket om hårt arbete som flyt och oflyt. Att det bara handlar om att bestämma sig och göra.

Det finns en tanke hos båda de gästande poeterna att de bygger skrivandet på misslyckanden, att inte riktigt nå ända fram. Ann Jäderlund pratar om skammen i att skriva om något som hon inte upplevt och jag tänker att skrivandet handlar just om att ta sig igenom den skammen. Att det är då, i alla fall jag, känner att jag lever.

Jag brukar gå ifrån kvällar på CLT och känna mig upprymd, inspirerad, fylld av vilja att läsa och skriva. Men när jag gick hem igår snurrade bara en tanke i mitt huvud; om man blir sådär less av att skriva, så vet jag inte om jag vill skriva längre. Om de som trots allt är förebilderna och de som lyckats ändå tappar glädjen, är det värt allt slit då? Jag vet inte riktigt. Vad tänker ni?

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Säsongsstart för CLT
• Postsemestersyndrom
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor