Du kanske tror att alla barn älskar att fylla år och vill fylla år jämt? Men så är det inte, inte för mig i alla fall. För den 22 december är inte bara dagen då jag föddes. Det är också dagen då min mamma dog.

Tigris och hennes pappa Milo har precis flyttat till en ny lägenhet men Tigris saknar mammajacket i golvet i den gamla lägenheten. Ett jack som uppkom när hennes mamma Lyra tappade en blomkruka i golvet. När Tigris var ett år förlorade hon sin mamma i en bilolycka. Sedan dess har det bara varit Tigris, hennes farmor och pappa. En pappa som jämt sitter och stirrar in i det tomma akvariet och aldrig vill prata. Det gör Tigris arg. Hon som inte har några minnen av mamma och vill veta hur hon var och vad hon gillade.

Samma dag som Tigris fyller 11 år hittar hon en låda i sitt rum med sin mammas namn på. Lådan tar med henne till Tusen stjärnors ö. Där träffar hon den musikaliska Ariann, ett får som heter Varg och Leo som vaktar fåren. På ön finns även spår av Tigris mamma. Som alla sagor finns där både ljus och mörker. På ön finns även Skuggan som släcker en stjärna varje natt. Stjärnor som ger ön liv. Tillsammans med Ariann och Leo måste Tigris hitta ett sätt att stoppa Skuggan innan alla stjärnorna slocknat.

När jag läser Tusen stjärnors ö förs tankarna till Allrakäraste syster och en annan briljant författare, Astrid Lindgren. I Lindgrensk anda är det huvudkaraktären, ett barn, som för ordet och på sina ställen talar direkt till läsaren.

Det som hände sen kan jag inte förklara. Jag har så klart hört sagor och jag har läst böcker om spännande äventyr som börjar just såhär. Men jag trodde aldrig att det kunde hända på riktigt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Det låter helt sjukt, jag vet det. Men du måste ändå tro mig: Jag åkte till en annan värld.

Karinsdotters språk är stämningsfullt och lätt och lämpar sig väl till högläsning. Språket flödar av poetiska attribut: Ovanför Oändlighetens hav var det ”…som om molnen hade klätt mörkret med sitt finaste silver.”, ”En källa slog ut som en blomma i berget och från den rusade floden över ön som en blommas stjälk möter jorden.” och ”Natten här är full av drömmar och tusen stjärnor”. Men när Tigris och de andra barnen pratar är det ett barns röst vi får höra ”– Okej, du är äldst, sa han. – Hur mycket äldst? sa jag.”

Berättelsen är placerad på den fiktiva grekiskinspirerade ön och i vår värld och är full av stjärnor, sång, gosedjur, körsbärskärnor och andra vanliga magiska ting men även sagoting som lägereldar, stjärnstenar och vidunderliga fiskar. Sceneriet påminner om Lindgrens världar. Det är en förtrollad plats att befinna sig på under 271 sidor.

Solen var röd som ett körsbär när den gäspade och lutade sig ner mot horisonten.

Och mina kinder var stundtals våta av tårar. Det är inte bara en berättelse som är sorgsen utan den är också hoppfull. Det är en vacker berättelse om hur sorgen och saknaden efter bortgången av närstående påverkar personer på olika sätt och hur man tillsammans kan läka själen igen. Det är en hjärtevärmande berättelse om vänskap och djupaste kärlek.

Det är en tröstande bok för den som själv kanske har förlorat någon och en magisk saga för den som vill vara med om äventyr. Den passar alla från ungefär 9 år och uppåt, att läsa själv eller tillsammans. Riktigt bra litteratur har något att säga läsare i alla åldrar. Jag ser fram emot att få läsa fler lysande barnböcker av Karinsdotter.

Similar Posts:

• Pojkboksäventyr möter 2000-talet
• Om bråddjup saknad och pappor uppe i himlen
• För den som söker spänning
• Spänning som tar slut
• Råttor, mörker och äventyr

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!

Vi möter huvudkaraktären Jonna genom ett traditionellt prosaiskt berättande, i ett stillsamt och stabilt nu vid frukostbordet mitt emot nuvarande flickvännen Elin. Men det tar ungefär tio rader av vardagsskildring för författaren att kasta Jonna tillbaka till ett då som river upp vad som känns som en hel väv av ordnat liv, och kasta läsaren in bakom det skyddande köksbordssammanhanget till ett kaotiskt och vädjande inre. Jonna ser en notis i morgontidningens kultursidor: Niki, Jonnas största och galnaste kärlek som övergav henne, har börjat turnera med sitt band igen. Nu kommer minnena av hennes tid med Niki och deras kärlekshistoria tillbaka till Jonna och hotar att förstöra allt hon har lyckats laga sedan den tiden.

Redan inledningsvis förmedlar alltså texten två parallella skeenden, som sammanvävs av huvudkaraktärens ständiga kast mellan nutid och påträngande minnen. Jonna är som skyddslös och kan inte värja sig, och läsaren följer hennes ambivalenta kast mellan då och nu, Elin och Niki, fokus och instabilitet. Det finns, trots det fantastiskt trovärdiga känslobaserade medvetandeströmsberättandet, en given kronologi i kärlekshistorien som berättas fram genom Jonnas ofrivilliga reminiscens. Den tar vid när Jonna för första gången ser och träffar Niki, under en konsert med Nikis band som Jonna är turnéledare för. Redan då, vid sidan av publikhavet, sköljer känslorna över Jonna med en våldsamhet som skakar huvudkaraktären så väl som läsaren:

Bakom sitter du och det är du som styr världen. Hör ditt hjärtas slag dina trummors andetag du kallar på mig. (…) Till och med utanför klubben hör jag dina trummors andetag högt hårt häftigt och jag vet att vi måste ses igen innan mitt bröst slits sönder av magnetiska fält.

Så fortsätter medvetandeströmmen sedan att cirkulera kring känslorna för Niki som tar över Jonna allt mer. Parallellt med den historien blir Jonna också mer och mer desorienterad i sin nuvarande tillvaro med Elin, och forceras också där in i en rörelse neråt, inåt.

Angående det prosalyriska draget, som förutom det genomträngande sätt förälskelsen skildras på är vad som gör den här romanen speciell, fungerar detta drag som ett genomarbetat nät av konnotation och upprepning som blir tematiskt i sig själv. Karinsdotter använder både konventionella fenomen som naturen, som kanske är det allra vanligaste verktyget vid metaforiskt berättande, och ovanligare mer specifika ting som sockrigt godis, discoglitter och den fotografiska proceduren som förmedlare i texten:

Vet inte vad jag ska ta mig till hur jag ska bete mig sneglar nervöst på Julietta hon ser ut som vanligt men ingenting är vanligt aldrig mer vanligt jag tror jag lyckas le men ditt skratt flyter in under huden som bubblor i vatten sötsaker i blodet hela kroppen kittlas choklad lakrits allt som är gott.

Genom detta för det mesta välfungerande och träffande poesiinspirerade berättande blir förälskelsen och det inre kaotiska skeendet porträtterat på ett rikt och innerligt sätt. Det medför att Karinsdotters roman inte blir en intrigfokuserad berättelse om kärlek , utan snarare ett utforskande av vad som kan hända med en människa som drabbas av total förälskelse och inte klarar av att värja sig. Intrigen fungerar som en oundviklig framåtdrivande kraft men fokus i texten ligger ändå på det emotionella skeendet. Just detta, att känslorna lämnas så mycket utrymme, är kanske romanens främsta styrka. Både huvudkaraktärens och själva textens ärlighet och sårbarhet är framträdande mitt i alla vitt associerande medvetandeströmmar.

Det finns mycket mer att resonera kring i den här berättelsen, men som sista poäng vill jag ändå lyfta den genomarbetade stilistiken, som blir tydlig på flera olika sätt i romanen. Ett särskilt framgångsrikt grepp är till exempel att författaren gör det tydligt att mycket av dialogen egentligen sker på engelska, men genom Jonnas kanalisering blir allt översatt till stundvis icke-idiomatisk svenska. Detta är både ett vackert poetiskt grepp och lyckat ur ett formellt perspektiv, eftersom det inte bryter den lyriska strömmen genom att infoga engelska i texten.

Karinsdotters roman är fantastisk ur flera hänseenden. Läs den om du vill läsa om kärlek, om du tycker om prosalyrik, om du är intresserad av psykologisk tematik, eller om du bara vill komma i kontakt med berättelse och språk som på riktigt berör.

Similar Posts:

• Vecka 13: Bland debuter och gamla baudelairer
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse
• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’