Okej, lätt ironiskt, men nog brukar historieskrivningen se ut ungefär sådär. Vad litteraturvetaren Magnus Nilsson visar i Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är inte bara att föreställningen om det mångkulturella Sverige bygger på berättelsen om det gamla homogena Sverige, som förstås i sig är en fiktion, utan också på föreställningen att det i samtiden är just kultur som ligger till grund för de motsättningar och problem som finns och kan uppstå i samhället.

Sedan ungefär kalla krigets slut finns en allmän västerländsk föreställning om historiens slut och ideologiernas död. Inte minst i Sverige har rådande retorik gjort gällande att klassamhället i stort är avskaffat. När ideologi, klass och ekonomiska orättvisor underkänts som förklaringsmodeller kommer så kultur och etnicitet i fokus.

Av en ren slump råkar jag läsa Den föreställda mångkulturen parallellt med Linnea Nilssons och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare och Magnus Nilssons bok fungerar i mångt och mycket som en klockren teoretisk grund till de världsbilder som målas upp i Fult folk. Inte minst beskriver Nilsson den ”brytningstidens känslostruktur” – ”Känslan av att befinna sig i skärningspunkten mellan ett traditionellt och stabilt förflutet och en svåröverskådlig och föränderlig framtid” – som något som egentligen präglat hela den moderna tiden. Under större delen av 1900-talet kunde den här oron hanteras med hjälpt av ideologier och klassmedvetande. Nu förstår vi den med förkärlek som etnicitet, som kulturella skillnader, ibland gränsande till ren och skär rasism.

Nilsson visar hur sådana identitetspolitiska läsningar i olika utsträckning präglat mottagandet av en rad samtida romaner – Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen – men också hur dessa romaner ofta rymmer en kritik mot just den typen av problemförståelse. Kultur är ju inte ras, kultur är något flytande, subjektivt, ständigt föränderligt och konstruerat.

Kulturella skillnader är också något helt annat är ekonomiska motsättningar. Ekonomiska orättvisor kan inte lösas genom någon form av upprättelse eller erkännande. De kan bara lösas genom omfördelning, och när klass uppfattas mer som en fråga om smak och stil än som ekonomi, ja, då går möjligheten till verklig förändring helt enkelt förlorad.

Den föreställda mångkulturen är samhällstillvänd litteraturvetenskap när den är som bäst. Nilsson både tar de undersökta romanerna på allvar och sätter in dem i ett större sammanhang, som en del av vår förståelse av samhället, som något som både färgas av våra föreställningar och som är med och färgar dem. Det här är helt enkelt skönlitteratur som något ytterst relevant.

Similar Posts:

• Veckans recensioner
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Saklig introduktion med läsvärdhet
• De mångkulturella och Vi andra
• Klassamhället är inte historia

Att ta avstånd från SD har helt enkelt blivit en del av den politiska debattens bakgrundsbrus, och jag kan inte säga att jag reflekterat över det nämnvärt. Inte förrän jag läser journalisterna Linnea Nilsson och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare.

Det är klart att det ligger något problematiskt i att freda demokratin genom att underkänna somliga medborgares röster. Inte minst när det görs enligt tydliga klassgränser. Jag menar, personligen tycker jag ju att de som inte röstar åtminstone ungefär som jag på något sätt har fel, antingen i sin samhällsanalys eller i sin människosyn. Den plötsliga politiska och mediala enigheten kring Sverigedemokraterna är ändå något annat.

Vad som också blir uppenbart av de olika intervjuer Nilsson och Schön gjort med människor som faktiskt röstat på SD är hur mycket partiet har vunnit på den här hållningen från majoritetssamhällets sida. Skickligt kan de framställa sig själva som underdogs, som de enda som modigt törs bryta mot det politiskt korrekta och säga sanningen – som några att identifiera sig med och beundra för människor som känner sig undanskuffade och är i behov av hjältar och syndabockar.

Nilsson och Schön är föredömliga intervjuare. De ifrågasätter, men behandlar hela tiden sina informanter med respekt och får fram hela små livsberättelser. Det är intressant att läsa, inte bara ur ett snävt politiskt perspektiv, utan rent mänskligt. Det faktum att de intervjuade inte direkt kan representera SD:s väljare som helhet, utan helt enkelt är personer som gått att nosa fram och som ställt upp (anonymt), kompletteras lättillgängligt både med statistik och med mer analytiskt inriktade intervjuer med forskare och politiker. Bland annars jämförs Sverigedemokraternas relativa framgångar med partiets populistiska motsvarigheter i Norge och Danmark, och en lokal socialdemokrat ges också tillfälle att reflektera över partiets misslyckande att nå fram till väljargruppen.

Det är den danska statsvetaren och vänsterpolitikern Marie Fugl som påpekar att vi egentligen röstar betydligt mer känslomässigt än vi ofta föreställer oss. Gemenskap och identifikation spelar stor roll för vem vi väljer att lägga vår röst på. I Danmark har stora delar av underklassen – och 15% av hela väljarkåren – kunnat identifiera sig med före detta undersköterskan Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti.

I Folketinget, där Fugl suttit med, har annars i princip alla samma medelklassbakgrund, samma utbildning och språk, menar hon. Oavsett partitillhörighet var det lätt att enas mot Dansk Folkeparti. Men sedan Fugl funderat över klassmönstren i detta har hon och vänstern i Köpenhamn börjat samarbete med Dansk Folkeparti i vissa frågor. ”Den häftiga reaktionen mot Dansk Folkeparti bland välutbildade danskar handlar inte bara om partiets negativa inställning till invandring”, menar Fugl, ”Det kan också ses som ett ramaskri mot att underklassen tar sig ton”.

Statistiskt sett tenderar också Sverigedemokraternas väljare att vara främst unga män med tydlig arbetaridentitet, men de är ovanligt sällan fackligt organiserade. De har låg utbildning och låg inkomst, bor oftare i hyresrätt, mer sällan i storstäderna och påtagligt ofta i södra Sverige. De tycks strömma till SD från alla partier, men har framför allt extremt lågt förtroende för politiker i allmänhet.

Sammantaget med intervjuerna framträder en bild av en väljarkår som för all del är kritiska till invandringspolitiken, men framför allt ängsliga och förbannade över vad som händer i samhället i stort och över diskrepansen mellan de egna erfarenheterna och den officiella politiska retoriken. Så länge de etablerade partierna är i stort sett överens om att vi har det bra och att klassamhället mer eller mindre är avskaffat så lämnar man också spelrum för populistiska ”sanningssägare” med enkla förklaringar och snabba lösningar.

Så kanske är inte nedtystande rätt väg att gå? Kanske är det dags att ta den här oron och ilskan på allvar och erbjuda andra förklaringsmodeller och lösningar?

Similar Posts:

• Sverige, nästa
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Istället för fördelningspolitik