Men inte alla utopier är extrema och inte alla gör fullt så mycket väsen av sig när de kommer och går. Många, många svenska berättelser handlar om den kanske svenskaste av utopier: folkhemmet. Det utopiskt goda hemmet som, med Per Albin Hanssons ord, inte känner till några privilegierade eller tillbakasatta, inte kelgrisar eller styvbarn.

Det är en berättelse som finns närvarande i förmodligen de flesta svenska böcker under 1900-talet. Senast läste jag Elisabeth Lindfors andra roman om Agnes och Knut, klassresenären som blir höjdare inom kooperationen, som är med och formar det moderna samhället, men tappar något på vägen. Som ligger och dör, något år efter millennieskiftet, bortglömd på en underbemannad vårdavdelning, och inte känner igen sig.

Folkhemmet föddes under en ekonomisk kris, 1930-talets. Möjligen dog det i en annan, 1970-talets eller 1990-talets, jag vet inte riktigt. När idéer dör så dör de ord för ord, tror jag, och därför hörs det inte så tydligt.

I 120-årsdagsantologin Snart går vi utan er. Brev till Socialdemokraterna slår 21 unga socialdemokrater näven i bordet – och symptomatiskt nog handlar en hel del i boken just om att ta tillbaka definitioner och problemformuleringar, att ta tillbaka orden. Vad är en ”arbetare”? Vilka är det som är ”närande” respektive ”tärande”, och är det verkligen människorna som ska anpassas efter marknaden eller tvärtom?

1990-talets ekonomiska kris är temat även för Gustav Fridolins nya bok Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Där sätter han in sin egen (och min) generation i sitt sammanhang av krympande social trygghet och framtidstro. Med två politiska block att välja på, men bara en politik. Själv menar han att vi inte har råd att spara på det sättet. Vare sig ekonomiskt eller humanitärt.

Bland det mest gripande jag läst om politik är nog ändå Gun-Britt Sundströms enkla historia i textsamlingen Bitar av mig själv om hur hon chockat går med i SAP efter högersegern valet 1976, och sedan storgråtande ur efter EU-inträdet. Hade hon inte haft barn hade det kanske slutat där: ”Det tjänar ingenting till, kan man inte säga till dem man har satt till världen.” En ny tro infinner sig alltså, baserad inte bara på logiskt resonerande utan också på nödvändigheten. Det tjänar till, det måste.

Av berättelser, av att tala med varandra, jämföra och sätta ord på, lär vi oss nämligen att möjligheterna sällan är så snäva som den rådande retoriken vill göra gällande. Världen har sett ut på nästan oändligt många olika sätt. Den kan se ut på nästan oändligt många olika sätt. Det om något är väl en stor berättelse.

Similar Posts:

• Härskarringen – en magisk värld
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Apropå hjältar och antihjältar
• Det tjänar till; det måste
• Bortskämda – eller blåsta?

I Farväl till Agnes återvänder Elisabeth Lindfors till debutromanens äkta makar, Agnes och Knut, men den här gången är det ur Knuts synvinkel hon berättar. Den åldrade Knut, en Knut som slutligen blivit ifrånsprungen av samhället. En som ser attackerna mot WTC på teve, möter uteliggare och nynazistiska klottrare i gångtunneln och tamejfan inte känner igen sig alls längre.

Ramberättelsen, med den döende Knut som ligger och tänker tillbaka på livet, är funktionell om än inte den originellaste. Som alltid skriver Lindfors varmt och finkänsligt och med sinne för detaljer. Hon skriver ett människopar, ett äktenskap. Om Knut är den självklara motorn i familjens nästan naturbundna klassresa, så sätter Agnes ändå alltid sin prägel.

Knut möter Agnes på en danstillställning i mitten av 1930-talet. Luleås vackraste flicka är hon. Fast hennes far säger, när Knut ber om hennes hand, att ”Vacker är hon, men vad hon har i huvet det vete fan. Inte är hon särskilt bra på matlagning heller.” Själv drömmer Knut om att studera, men fadern väljer att satsa på äldste sonen istället. Det är en ständig kamp, att visa vad man går för, att man duger något till, trots det enkla ursprunget.

När karriären inom KF tar fart får familjen flytta över hela Sverige. Ständigt finns kollegor där som kan trycka ner med sina självklara referenser, sin bildning och sina språkkunskaper. Knut lär sig och blir stenhård, frontfiguren för alla obekväma beslut om nedläggningar av olönsamma butiker i kedjan. De små som får offras för att helheten ska stå stark. En rörelse med så mycket att bevisa att det ideologiska omärkligt effektiviseras bort.

Agnes, hon får som svårt att följa med, hon också. Hon har inte tryggheten som han kan skaffa sig genom jobbet och direktörstiteln. Hon är avig och generad när det ska hållas representationsmiddagar och minglas med Palme. Hon blir osäker och deprimerad, går in i sitt mörker och sin svartsjuka. Och utifrån finns ingen förståelse för en make som plötsligt måste ta hand om barnen för att hustrun inte orkar.

Det är en finstämd balans hon hittar, Lindfors, i 1900-talsäktenskapets vedermödor. Hans självklara styrning och hennes tysta försakande. Hans rent mentala karriär och hennes hopplöshet på efterkälken. Och så samtidigt kärleken, samhörigheten. Hans ömsinta tålamod inför hennes osäkerhet och ökande demens. Hennes mjuka norrländska och de gemensamma rötterna, förståelsen för toftigheten och underlägsenheten man ville bort ifrån och klassresans ängsliga hemlöshet.

Vad var det som man slogs för och vad var det som valdes bort? Hur kunde man så radikalt förändra världen och sen ändå hamna här, bortglömd av en decimerad och överarbetad vårdstyrka på kirurgakuten i början av det tjugoförsta århundradet? Nog är det dagen efter, alltid.

Similar Posts:

• I familjelivets kulisser
• Dessa diffusa diktaturer
• Berättelsen om framtiden
• Att bli en ”mamma”
• Drömmar i folkhemmet

I en sådan tillvaro utanför allt lever Elma Oter under antaget namn. En gång var hon en framstående filmregissör. Nu försöker hon desillusionerat hålla sig undan. Men så får hon chansen att skriva brev till sin dotter, som befinner sig utanför diktaturens gränser. Breven ska smugglas ut av en räcka underjordiska kontakter. Men är kontakterna verkligen att lita på?

Till det yttre är Utanför allt med andra ord betydligt mer dramatisk och spänningsinriktad än Lindfors debut. Ramberättelsen utgörs av att dottern efter Elmas död låter publicera hennes brev och dagböcker, och vi ska undra vad som hände och om de någonsin återförenades. Spänning och dystopi är emellertid en mer fiktiv form än vad som riktigt klär Lindfors.

Elisabeth Lindfors är en vardagsnära författare. Hennes stilistik har sin styrka i att den är så enkel och naturlig att man knappt kopplar att den finns där. Det skär sig inte helt med det dystopiska, men det är inte klockrent heller.

Det kaotiska tillstånd som ska ha uppstått i en värld lik vår egen och av outredda skäl känns igen från exempelvis Anna-Karin Palms Herrgården. Och den där diffusa samhällsförändringen känns ganska gjord. Jag är lite trött på det och skulle hellre höra hur författarna tänker sig att detta nya, postkatastrofala samhälle uppstått. Nog måste de ha en idé? Det känns som att de är vaga för att nå allmängiltighet, för att hålla dörrarna öppna för vars och ens föreställningar och jag blir irriterad på att det känns som om de undanhåller något.

Få kritiker skulle väl avfärda svenska dystopier över lag – vi har ju till exempel Boyes Kallocain – men nog står många svenskängsliga framtidvisioner sig slätt jämfört med andra författares verkliga erfarenheter, från Förintelseskildringar som Mannen utan öde till östeuropeiska diktaturer som i Kunderas Skämtet eller hos rumänsk-tyska Herta Müller.

Men även om berättelsen inte är helt på pricken blir jag mer och mer på det klara med att jag gillar Lindfors. Hon är en så lågmält sympatisk författare. Det är inte det att Utanför allt är så storslagen eller plötsligt drabbande. Snarare lägger man sig till rätta och trivs i den. Som en kär gammal kudde eller en trivsam kopp välbekant te. För det är som sagt inte romanens yttre händelseförlopp som lockar, inte de praktiska omständigheterna. Inte diktaturen, inte motståndsrörelsen. Det är det vardagliga. Livets gång. Kvinnoporträttet, människoporträttet. Som Agnes, om än i mindre grad, kan Elma vara en vän att ha med sig.

Similar Posts:

• Var blev ni av, ljuva drömmar …?
• I familjelivets kulisser
• Berättelsen om framtiden
• Så mycket mer än sagotant
• Välsignad vare frukten

Hon hette Agnes är berättelsen om ett liv, en livsskildring som symptomatiskt nog börjar med giftermålet. Med romanen skriver Elisabeth Lindfors en personskildring, men också en de svenska kvinnornas historia, hustrur och mödrar som växte upp med ett husmodersideal som under deras livstid skulle komma att både ifrågasättas och i det närmaste dö ut. Idealet att på heltid vara den som håller ställningarna, privatsfärens trygga vrå och klippa.

Det är bara det att Agnes inte är särskilt trygg.

Kvinnor är ofria genom sitt ekonomiska beroende av män, det uppmärksammade kvinnorörelsen några decennier efter Agnes bröllop. Och det ekonomiska beroendet finns där, men framför allt handlar det om det känslomässiga beroendet, om behovet av bekräftelse. Agnes är så vacklande och mörkret inombords så stort och hemskt. Hon är kvinnan bakom mannen, som aldrig riktigt känner att hon räcker till och som först sent i livet får en chans att göra det hon innerst inne längtar efter.

Till skillnad från exempelvis Elsie Johanssons Nancy, en generationskamrat, har Agnes inget läshuvud, inga stora artikulerade drömmar som ger henne kraft att övervinna varje hinder. Den klassresa hon gör går i kölvattnet på maken. Det betyder inte att det inte är en kamp, desto mer så som hon själv inte kan styra. Vare sig hon trivs eller vantrivs är det bara att packa ihop och fara vidare när nästa kliv på hans karriärstege kräver det.

Det är också en berättelse om Sverige, om folkhemmet i uppbyggnad och nedbrytning. Knut ägnar sitt yrkesliv åt kooperationen, folkrörelsen som växer fram, måste rationaliseras och som efter hans pension överlämnas till en adlig ”företagsdoktor”. Samhället glider honom ur händerna. (Är det en generationsupplevelse eller ett samhällsfenomen?)

Hon hette Agnes är en berättelse som med sin lågmäldhet verkar så enkel, men vid närmare skärskådning är enormt genomtänkt. Inte minst gäller det författarens användning av pågående form och retrospektiv. Det som händer Agnes är omedelbart. Samtidigt har berättaren en distans. Hon ser mönster, de socialhistoriska sammanhangen, utan att för den skull bli kall och kritisk.

Lindfors är en erfaren debutant med järnkoll på sin berättelse, befriad från sentimentalitet och besserwissermentalitet, men med stor ömhet. Det är inte synd om Agnes, det är bara så här det är.

Det här känns nästan mer som en person än en bok. Det är helt enkelt ett liv, på gott och ont. Födelse och död och vardag. Mörkret inombords, svartsjukan som griper tag, suger in, de skrämmande känslorna inför den nyfödda dottern – innan någon kommit på etiketten förlossningspsykos – den löjligt vacklande självkänslan som inför makens oförstående blick får henne att överge måleriet, och till slut den hemska och befriande demensen. Agnes är en historisk realitet, hon skulle kunna vara min mormor eller den lilla tanten på bussen. Hon är vem som helst, och samtidigt just precis sig själv.

Similar Posts:

• Var blev ni av, ljuva drömmar …?
• Drömmar i folkhemmet
• Dessa diffusa diktaturer
• Berättelsen om framtiden
• Dolt under ytan