Carta Marina finns numera att beskåda i Carolina Redivivas utställningssal i Uppsala och beskrivs på deras hemsida som en dyrgrip och ”den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Nordens länder”. Historia om de nordiska folken skrevs i exil av Olaus Magnus. Han ägnade sig sannolikt åt historisk forskning till följd av reformationen och sin landsflykt från Sverige.

Elena Balzamo har i Den osynlige ärkebiskopen samlat sina essäer om Olaus Magnus och hans verk ur olika synvinklar. Bilderna är många och intressanta. Olaus Magnus levde i en tid där det inte fanns någon klar skiljelinje mellan sägen och verklighet och därför finns det diverse mytiska väsen i hans historieberättande och kartritande. Eftersom han satt i Italien och skrev blev det dessutom en del historiska skevheter.

I essän ”Lappland reviderat: landet och dess invånare i Olaus Magnus verk” visar Elena Balzamo hur Olaus Magnus försöker mildra de vanliga hårda orden om Norrland och samerna. Han har själv gjort resor till området och beskriver det som ett rikt och vackert land med gästvänliga människor. Där andra författare och upptäcktsresande har sett människomonster ser Olaus Magnus frihetsälskande, starka människor som är landskapets största rikedom. Elena Balzamo betonar:

Det är lätt att dagens läsare glömmer hur malplacerade sådana hyllningsord måste ha tett sig i en katolsk prelats skrifter. Vilket utrymme ges då åt hednisk vidskepelse och norrlänningarnas beryktade magi? Var inte dessa folk avgudadyrkare, farliga vildar och skrämmande trollkarlar som kunde besvärja sina motståndare, släppa loss elementen och befalla vindarna?

I den sista essän: ”Om den ‘lyckliga slumpen’: Carta Marinas öden och äventyr” finns den spännande berättelsen om hur kartan som varit spårlöst försvunnen i århundranden hittades och till slut hamnade på Uppsala universitetsbibliotek.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Tema: biografier
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• På kant med rättvisan omkring 1600

Men här kommer en bok som har ett lite annorlunda perspektiv: Medan man brukar fokusera på de delar av Strindbergs liv och enorma produktion som skiljer sig åt – för det är onekligen så att han verkar ha bytt ståndpunkt och svängt kraftigt i ett antal frågor under sitt liv – försöker Elena Balzamo göra en läsning av Strindbergs samlade produktion för att istället visa att det snarare handlar om en utveckling hos Strindberg, att alla till synes disparata infall och utfall är en del av en större helhet. Undertiteln på boken är ”Ansikten och öde” – men det kunde lika gärna varit ”Ansiktet och ödet” – dvs. vilket är August Strindbergs ansikte, i vilket allt han skrivit ryms i något slags enhet? Vad var det som drev Strindberg – vad var ”imperativet” till hans produktion, som Balzamo uttrycker det?

För att en sådan undersökning skall vara möjlig, måste man ta ett samlat grepp om Strindbergs produktion. Det är lättare sagt än gjort, men det är just vad Elena Balzamo har gjort. Det är djupt imponerande att hon inte verkar ha läst, utan är närmare bekant, med i princip allt som Strindberg har skrivit. Därtill kommer en stor kännedom om den gigantiska sekundärlitteraturen kring Strindberg. Hon systematiserar sitt material i några olika rubriker; ”Strindberg och historien”, ”Strindberg och geografin”, ”Strindberg och den osynliga världen”.

Det är uppenbart, ibland lite för uppenbart, att Elena Balzamo förutom att vara väldigt intresserad av Strindbergs litteratur, också vill gå i svarsmål gentemot många, som hon uppfattar det, missförstånd och orättvisa beskyllningar. I t.ex. den första avdelningen, ”Strindberg och historien”, vill hon visa att de beskyllningar för osaklighet och förvanskningar av källorna som man har anklagat Strindbergs historiska verk för, är missuppfattningar. Strindberg, hävdar Balzamo, var tvärtom mycket väl medveten om vad han gjorde, vilket material han använde, och varför. Men han använder föreliggande fakta med en agenda: att få rätt, att förevisa sin tes, att (med Balzamos ordval) ”parasitera på historien”. Missnöjet med Strindbergs oortodoxa metoder har väl säkert också att göra med att han ville revoltera mot den historieskrivning vars motto var ”Sveriges historia är dess konungars”. Strindberg ville skriva folkets historia.

I avdelningen ”Strindberg och den osynliga världen” hävdar Balzamo att det bara var under en tioårsperiod (1885-1895) som Strindberg var ateist, och att han under resten av sitt liv var troende – låt vara att denna tro tog sig ganska olika uttryck. Ofta har man väl annars hävdat att Strindberg blev troende först efter Inferno-krisen, och att han sedan behöll sin tro livet ut, tills han kom att vila i en grav prydd av ett kors med inskriften ”Ave crux o spes unica”. Inferno-krisen var förutom att vara omvälvande på Strindbergs personliga plan, även en vattendelare i hans produktion. Men Balzamo
hävdar att idéerna hela tiden är desamma, bara att gestaltningen skiljer sig från före och efter.

Ror då Balzamo iland med uppgiften hon satt sig före? Nja. Jag uppfattar inte att hon riktigt landar i något svar på sin frågeställning – den om ”imperativet” till Strindbergs produktion. Och i den mån man kan säga att det finns ett gemensamt drag i Strindbergs produktion, är det väl närmast fråga om synteser av de ständiga teser och antiteser som han i sina böcker sprutade ur sig. Och finns det något som förenar allt det som Strindberg skrev, är det kanske att han förblir ”rebellisk gentemot varje form av varaktigt inflytande”. Och varför inte? August Strindberg – rebell och titan, nietzscheansk övermänniska. Ständigt omdebatterad. Och jubilar. Hurra hurra hurra!

Similar Posts:

• Att söka människan bakom verken
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• August Strindberg 2012: Strindberg och Grand Hôtel
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Manlighet i kris – redan då