I Dorothee Elmigers bok samlas en grupp människor på okänd plats. Vi får bara veta att de befinner sig i ett hus någonstans i Schweiz, att det rör sig om ”ett avskilt rum, ett rum som var underkastat andra, för mig okända regler och lagar”. I detta rum avlöser karaktärerna varandras berättande. Elmiger har gett dem namn som Logistikern, Författaren, Fortunat och A.L. Erika. Arbetsbeteckningar och egennamn, och kanske kan de läsas som delar av ett större samhälle snarare än individer.

Logistikern berättar om massproduktion av varor och transporter över världen. A.L. Erika om resor i Kalifornien och möten med människor som tar sig över gränsen från Mexico. De skiftande perspektiven gör att det inte är någon sammanhängande historia som berättas. Personernas historier skiljer sig först, men snart kan jag se hur de går in i och ut ur varandra, berör och influeras. Snart är det som att de talar med en enad röst och fram träder ett mönster, en berättelse om gränser och migration. ”Who’s there” är en återkommande fråga. En referens till repliken i Hamlet som här blir en poetisk gestaltning av vaktandet av gränser, och misstanken mot dem som närmar sig och träder över.

En annan upprepad rad är ”Den plats jag tänker på…”. De olika platser som beskrivs är kanske något som lämnats, eller något att längta efter. Den ideala platsen att vara på.

Den plats jag tänker på, sade A.L. Erika, går det ingen väg till, dit kan man bara ta sig till fots eller på hästar.
Den plats jag tänker på, sade logistikern, är ett utomhusbad i en småstad mitt i landet, den stora bassängen är blåkaklad, vattnet nästan orört, ännu svalt, men direkt belyst av solen, vattnets lätta plaskande är fridfullt, sommaren har just börjat eller går redan mot sitt slut.
Den plats jag tänker på är, som sagt, en skog, sade herr Boll.

Denna nostalgiska relation till plats står i kontrast till den platslöshet som finns, både i bokens tema men också i dess gestaltning. Under läsningen föreställer jag mig att karaktärerna befinner sig i ett slags ingenmansland, en frizon men också något hotat. Uppbyggnaden med olika monologer och den begränsade miljön gör att det liknar ett kammarspel. Jag undrar vad de gör när de inte har ordet, när de inte står på ”scenen”. Sover de? Jag tänker på att det är ett liknande omhändertagande som hos skiftsovarna på 1800-talet. Elmigers karaktärer tar hand om varandra genom sitt berättande. Precis som i det klassiska verket Decamerone turas de om att lyssna och dela med sig, och på så sätt växer också berättelserna till något större.

Elmiger har skrivit en bok som är väl värd att ta sig tid med, för att upptäcka alla nyanser och narrativ. En bok vars innebörd också förstärkts och förändrats under det senaste året (originalet gavs ut 2014). Vi lever nu i en värld med skärpta gränskontroller, Donald Trump som går till val med förslag på att bygga murar, och en alltmer hätsk debatt om invandring. Jag läser Skiftsovare som en pusselbit i att försöka gestalta, förstå och diskutera idéer och konsekvenser av gränser.

Similar Posts:

• Gruvspel och stollgångar
• Anorektiskt förakt
• I melankolins landskap
• Naturlig klaustrofobi
• Varmt och bitande

Så här ungefär: Margarete och Fritzi Stein är systrar. De bor på en plats de inte verkar kunna lämna. Platsen är en liten by som ligger ovanpå ett stort system av grottor där man tidigare brutit kol. Nu brinner det nere i grottsystemet sedan en lång tid tillbaka. Inte många människor bor kvar, de flesta av dem verkar vara poliser. Margarete och Fritzi letar efter en flod och efter en historia: de minns inte hur platsen såg ut tidigare. De läser böcker för att få veta saker, de intervjuar tidigare invånare, de går långa promenader över den öde marken. De hittar inte mycket.

Så är det. Men också så här: Systrarna Steins pappa är också polis, han och döttrarna lever helt skilda liv. Han är en del av mörkläggningen. Han vill inte berätta. Deras mamma är en del av mysteriet. Hon har funnits, men hon har lämnat dem. Kanske var hon en rysk spion. Kanske inte. Gruvan är det som allting utgår från. Här har man letat kol. Men nu brinner kolet och marken är ökenaktig. En gång har här växt potatis står det i en bok som Margarete läser. Kan det vara så? En gång har det funnits en flod, kanske. Kan den ha ätits upp av gruvan och förvunnit i ett slukhål? Om det har hänt så finns det hopp. När den kommer tillbaka kan den släcka elden, och då kanske byarna börjar leva igen. Men vill poliserna verkligen att byn ska börja leva? Kanske har de det ganska bra som det är. Det har inte systrarna.

Och vad det handlar om? Kanske om att vara barn och bli vuxen. Kanske om maktrelationer. Om tolkningsföreträde och vem som har det. Om att vara den som vågar rucka på paradigmet, på ”sanningen” om hur världen ser ut. Att vara den som säger att jorden är rund, att tro sig vara ensam i världen om denna känsla, men inse att så inte är fallet. Kanske om språk och berättelser som kan förklara. Om ett antal böcker är det som finns, då använder man dem. Om gruvan är det viktiga så blir det ord som gruvspel, stollgång och vädringsschakt man använder för att förstå. Om någon döljer något för en så blir det de ledtrådar man kan få fatt i som man håller fast vid, krampaktigt. Kanske om diktaturer, om politik, och om att använda ordet ”säkerhet” som en ursäkt för att förtrycka.

Vad är det egentligen för bok då? Tja, det är inte en linjär berättelse, inte en realistisk vardagsskildring. Men inte en fantasi eller utopi heller. Det är sakligt, men det är en saklighet som beskriver något annat än det vi är vana vid, eller beskriver samma sak på ett annat sätt. Som om du vaknade upp i ett landskap och hade tappat minnet. Ingen vill berätta vad som hände dig innan minnesförlusten så du skapar en variant, du använder de böcker du har och tittar på gamla foton. Du bor i Schweiz kolgruvedistrikt, men en bok om en upptäcktsresande i Sydamerika är lika relevant för din förståelse av ditt omgivande landskap som registret över gruvterminologi. Du vet hur de med makt säger att allting är, men du tycker inte att det verkar stämma. Du litar på din intuition. Ju mer du vrider och vänder på världen desto mer intressant och främmande blir den. Samtidigt som du förstår den mer och mer. Så är det också att läsa den här boken.

Similar Posts:

• Den plats jag tänker på
• Sanningen om fallet Harry Quebert
• I förskingringen
• ”Än en gång såg jag in i resväskornas gap”
• Ett gott syfte gör ingen roman