Jag brukar alltid läsa serierna först. Sen går jag till nyhetsdelen.

Jag minns ännu repliken som en äldre kollega yttrade på 90-talet. De flesta vuxna prenumererade på en morgontidning dåförtiden. Det var så för mig också när jag lämnade föräldrahemmet. Prenumeration av morgontidning tecknades.

Förutom seriesidans illustratörer fanns det andra tecknare som läsaren kom i kontakt med. Ofta hade tidningarna en ritare anställd, som uppdrogs att illustrera ledarsidan eller en viktig pedagogisk artikel. Rit-Ola, Strøyer … nu minns jag också Kerstin Thorwalls oförglömliga teckningar av modekläder i reklamen för Hennes & Mauritz, som var i en klass för sig.

Med denna kommentar försöker jag komma åt åsikten, att serier är något som tillhör barndomen. Inget kan vara mer vilseledande. Det som det skrivna ordet behöver flera tusen tecken för att skildra, kan fångas i en enda bild som tecknats av en skicklig illustratör. Varför inte lämna Instagramflödet en dag, och gå till biblioteket för att fråga efter en serieroman? Din bibliotekarie kommer troligen presentera ett brett urval av romaner och seriesamlingar. Det finns fantasy-berättelser, familjelivshumor, politiska satirtecknare och historiska serier.

Och om din bibliotekarie inte lyckas ta fram något som passar dig, lönar det sig att orientera sig på hemsidorna hos förläggarna Kartago, Kolik eller Galago, som är några förlag som specialiserat sig på utgivning av serier. Vill du hitta äldre serier rekommenderar jag hemsidan seriearkivet.se. Och den internationellt intresserade kan bläddra på hemsidan som går under namnet gocomics.com. Sist men inte minst – ta en titt på satirarkivet.se!

Naturligtvis kan vi vuxna fortfarande också njuta av en kommersiell serie som Kalle Anka. Många minns Carl Barks’ stil men min andra favorit (jag är inte ensam) är tecknaren Don Rosa. Botanisera i loppislådorna och slå till genast om du ser ett Don Rosa-nummer. Grattis till dig som får bekanta dig med dessa berättelser för första gången!

Similar Posts:

• Kvack!
• Fri kärlek
• Att skriva genom smärta
• Ålderdomen i praktiken
• Utan hämningar

När jag läser Julia Thorells Fri kärlek tänker jag att det måste vara det bästa exemplet på väldigt länge där seriemediet verkligen utnyttjas fullt ut och pekar på just vad det är som är unikt med detta uttryck. Den realistiska och vardagliga handlingen (som varit svenska serieskapares kärnverksamhet sen way back) finns där och skildrar Junis sökande efter kärlek, närhet, sex, vänskap, omtanke och andra dylika saker som verkar så bra och enkelt på pappret men som kan vara så dåligt och krångligt i praktiken. Men berättartekniken är ny i genren. Den påminner mer om Max Anderssons eller Don Rosas sätt att arbeta dynamiskt med serierutorna än de vanliga diskbänkstecknarna som skildrar liknande ämnen. När Thorells bilder lämnar det realistiska låter hon t.ex. Julia bli en robot i en helt vanlig miljö som rabblar upp sitt försvar till sitt påstådda nätdejtande:

”Det är en sexsida, inte en dejtingsida. Jag är inte ute efter seriös relation. Jag vill ha något okomplicerat.”

Det är svårt att förklara i en text som den här, just för att Thorell ägnar sig åt något som är mediespecifikt för seriekonsten. Utan ljud och rörlig men med ett sätt att gestalta en självbild. Som när hon svingar sig omkring i ett ensamt kök som blir en sorglig djungel. Eller när hennes sorgliga flyttlass blir den vackert felande länken mellan Lars Vilks Nimis och en farkost från filmen Resan till Melonia (om jag inte vore så rädd för saker som gör ont skulle jag tatuera in detta happy place direkt, så snyggt är det). Det är oerhört vackert när hon styr sitt skepp tillbaka till sin barndom i kollektivet (som skildrades i debutboken). Kopplingen mellan den ”fria kärlek” som rådde i barndomen och hennes eget kärleks- och sexliv låter hon passera okommenterad. Det är show don’t tell och det är väldigt bra genomfört, inga hurtiga förenklande analyser.

Thorell skildrar även skilda ämnen som yrkesliv, sorg och festivaler väldigt träffsäkert men mina favoritstunder i boken är all stelhet, all osäkerhet. Dialogen är väldigt välskriven och kombinationen med ömsom avskalade bilder där Juni faller genom ett vitt tomrum, och det inledande komplexa peace-märket gör detta till en obligatorisk serieroman för finsmakarna och en alldeles utmärkt inkörsport för de som vill börja läsa serier.

Similar Posts:

• Konsekvenser av en fri och gränslös barndom
• Dystopisk släktsaga
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris
• En container fylld av guld
• Kvack!

Joakim von Anka. Världens rikaste anka. Ständig medlem i miljonärsklubben. En excentrisk multimiljardär med en vana att bada i sina egna rikedomar. Han skapades ursprungligen av Barks avsedd att medverka i endast en berättelse – 'Christmas On Bear Mountain'. Idag är han kanske den mest intressanta och mångsidiga karaktär som någonsin har spunnits ur Disney-koncernen.

I takt med att Carl Barks lät farbror Joakim återvända, och utvecklas till en av huvudpersonerna i sina ank-berättelser, började figuren också få sin egen historia och bakgrund. Hur blev han världens rikaste anka? Varifrån stammar hans extrema snålhet och hans berömda luktsinne för guld? Barks själv sammanfattade aldrig farbror Joakims liv, men nämnde ofta liksom i förbigående hur han varit med om otaliga äventyr under sin långa väg till obscen rikedom.

Men Disneyserier har ingen kontinuitet. Till sin natur vilar det något tidlöst över ankorna och deras tillvaro, och således är det också omöjligt att skapa en översikt över deras livshistoria. Tänkte alla utom de mest fanatiska ankisterna som, trots att det var omöjligt, ägnade alldeles för mycket av sin fritid åt att försöka lista ut året då Kalle Anka föddes, eller sätta ihop en karta över Ankeborg, eller en ritning över pengabingen, eller ett släktträd över klanen McAnka. Och en av dessa fanatiska ankister var amerikanen Keno Don Rosa, som mer än någon annan beundrade Carl Barks gamla klassiska berättelser, och som mer än någon annan fascinerades av Joakim von Ankas antydda livshistoria.

1991 var Don Rosa redan ett känt namn bland världens (framförallt Europas) ankister. Hans berättelser kännetecknades framförallt av det ständiga flirtandet med Carl Barks. Kalle, Joakim och knattarna fann sig gång på gång återvända till någon gammal glömd dal som Barks låtit de besöka redan på femtiotalet, eller så skymtade man bara Barks gamla reliker i en utställningslokal i något av Ankeborgs museum. Fyrkantiga ägg till exempel. Dessa kärleksförklaringar till en gammal avdankad serieskapare, kombinerat med spännande och mycket roliga berättelser, förde Don Rosa till berömmelse. Det var då han tog itu med sitt största projekt hittills. En följetong i tolv delar med syfte att berätta det som inte gick att berätta: Joakims von Ankas liv. Där allt som Barks hade haft att säga om det hela skulle finnas med.

Här får vi följa unge Joakim McAnka (varför de svenska översättarna i tidernas gryning valde att översätta McDuck med det holländskt klingande efternamnet von Anka lär vi aldrig få veta) från det att han tjänar sin allra första krona på skoputsning i Skottland, tills han officiellt blir världens rikaste anka sextio år senare. Mellan dessa två punkter bjuds vi på nära trehundra sidor av äventyr, där unge herr Joakim reser världen runt i ett rasande tempo, ständigt på jakt efter rikedom. Och det är klart att det går undan – han måste ju hinna med att uppleva allting som Carl Barks låter honom nämna att han upplevt. Ofta är dessa "Barksiska fakta" skickligt invävda i berättelserna, på ett sätt som känns naturligt och inte stör flödet för alla de som inte är lika inlästa på Carl Barks gamla klassiker som Don Rosa. Vid enstaka tillfällen upplever jag dock att den nästan maniska ansträngningen att få med alla Barks referenser till Joakim von Ankas liv gör handlingen en smula rörig. Sen ska vi inte heller glömma bort att det är många andra skickliga berättare som har bidragit till karaktären Joakim von Anka, till exempel Victor Arriagada Rios (Vicar) och Romano Scarpo. Dessa ignoreras dock helt av Don Rosa, som redan i inledningstexten avslöjar att han betraktar Carl Barks berättelser som kanon, och alla andras som apokryfer. Till och med hans egna.

Därmed inte sagt att Don Rosas berättelser står helt utan egna kvalitéer. De känns modernt fartfyllda och roliga, med massor av action utan att för den delen tappa fokus på karaktärerna. Teckningarna överenstämmer väl med detta, sprängfyllda som dom är med små roliga detaljer i bakgrunden, och otaliga referenser till diverse populärkultur. Detta inbjuder till att läsa berättelserna flera gånger, om inte annat så för att hitta alla dolda Musse Pigg-figurer som Rosa av någon anledning tycker om att gömma undan bland serierutorna.

Don Rosas teckningsstil är på många sätt trogen Carl Barks och andra ank-tecknare, samtidigt som den lyckas vara distinkt och egen. Det är ingen dålig bedrift, och är också säkerligen en orsak till att Don Rosa lyckats göra sig ett namn i ank-världen, där Disney annars brukar föredra att hålla sina tecknare och manusförfattare i anonymitet. Det är också tydligt att det är få, om någon, som så väl förstår Joakim von Ankas karaktärsdrag som Don Rosa. Andemeningen i serien är föredömligt tydlig: Joakim blev rik, inte på grund av någon "turkrona", utan genom hårt arbete och strävsamhet. Och fastän han är gnidig och snål så är han ärlig och principfast, och håller alltid sina löften, även till skurkar och bedragare. Riktigt sorgligt är det mot slutet av serien, där den allt äldre von Anka ser tillbaka på sitt händelserika liv, och inser att den rikedom han kämpat så länge för att samla ihop, har kostat honom både hans goda relation med sin familj, och hans förmåga att lita på andra människor. Ett hårt liv har format en hård anka, och hans älskade pengar blir på ett kusligt sätt på en och samma gång hans största drivkraft och det som gör honom mest ensam och livstrött.

Med det i bakhuvudet får man också en fräsch och ganska unik syn på Kalle och knattarnas roll i den gamle miljonärens liv. Kalle Ankas enkla, ja rent av banala, inställning till sin tillvaro och lycka, och knattarnas ungdomliga optimism och ödmjukhet, har en helande effekt på farbror Joakim. När de möter honom i seriens sista kapitel är han en gammal stormrik enstöring i bästa Citizen Kane-stil. När vi tar farväl av hela "familjen" på seriens sista ruta har han redan börjat genomgå en pånyttfödelse, och vi anar, eller vet snarare, att de största äventyren för världens rikaste anka ännu ligger framför honom.

Similar Posts:

• Serier – inte bara för barn
• Fri kärlek
• Skåpmats-Anka
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Ännu en jävla natt i Duck City