Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Nja, inte med samma självklarhet kanske, men Starnone vet åtminstone hur man berättar en historia för att få läsaren att känna sig vid gott mod och småle ibland. För jag måste säga att han valt ett format som jag lätt tilltalas av. En familjs interna relationer och den dynamik av svek, glädje och missförstånd som kan uppstå i den konstellationen.

Huvudpersonen är en 75-årig illustratör med gott renommé. Han heter Daniele Mallarico och börjar känna sig gammal. Orken tryter efter en operation. Tvivlet på sin egen konstnärliga förmåga hemma i Milano vacklar, i synnerhet som han får negativ respons på sitt senaste arbete av sin mycket yngre förläggare. En dag blir han uppringd av sin dotter Betta i Neapel som undrar om han kan komma ner och passa sitt fyraårige barnbarn Mario i några dagar. Egentligen har han ingen lust att återvända till lägenheten som han en gång själv växte upp i, men han beslutar sig ändå för att motvilligt ställa upp.

Daniele råkar sätta sig mitt i ett Lars Norén-drama, visar det sig. Dottern är nyskild och Marios pappa är där för att lämna över honom. Medan mamma läser godnattsaga för sonen, sitter pappa kvar i köket. Daniele hinner inte mer än att lägga ifrån sig sin resväska förrän han få sin svärsons version av det misslyckade äktenskapet, uppspydd på sig.

Både svärsonen och dottern jobbar på universitetet och som Starnone så elegant formulerar det:

För Betta hade universitet på kort tid förvandlats till en enorm bägare till brädden fylld med likörliknande substans

Lite halvhjärtat råder Daniele sin svärson att åka iväg tillsammans med Betta för att reda ut känslorna, men senare när han står alldeles själv i badrummet för att borsta tänderna och hela resans trötthet faller över honom, kommer han att tänka på att hans fru en gång var otrogen mot honom, precis som Betta mot Saverio.

Det som ask efter ask öppnas när jag läser boken är skickligt skrivet, det måste medges, men det blir lite för mycket småleenden och kanske en för stor distans till figurerna i boken som gör att det inte går så mycket på djupet som man skulle önska ibland.

Men det finns en passage som jag gillar skarpt. Den där morfar Daniele upptäcker att Mario är en minst lika skicklig tecknare som han själv. Daniele som i hela sitt liv levt på att han har en unik talang, känner sig plötsligt som en bluff. Och att det en gång i tiden fanns starka anledningarna till varför han flyttade ifrån Neapel norrut till Milano.

Känslan av osäkerhet som allt och alla i Neapel hade ingjutit i mig ända sedan tonårstiden, och som fick mig att fly härifrån när jag var tjugo, höll på att bubbla upp till ytan igen. Jag tänkte på anhopningarna av okontrollerat byggande och vild korruption, plundringar och stölder. Jag mindes hur livet i den här lägenheten, i det här kvarteret, hade varit märkt av min pappas fingrar om spelkorten, av hans glupska längtan efter rysningen som drev honom att till och med spela om vår överlevnad. Jag hade kämpat med alla mina krafter för att skilja mig från honom, från alla mina förfäder, från min sjuka hemstad, och visa att jag var annorlunda.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Äktenskapliga band
• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Ferrante light
• Modersrelationen

Här får man som läsare läsa om hur det känns att upptäcka att ens hem utsatts för inbrott och totalförstörelse medan man själv njutit av en skön sommarsemester vid kusten. Ytterdörren går knappt upp och därefter väntar: omkullvälta möbler, urrivna skåp och sängar, glas- och porslinskross mosat med matrester på golven … Smycken, leksaker, böcker, skurmedel, värdepapper, underkläder, kattmat, mediciner i en enda röra …

De två som stiger in i sitt hem i detta skick tvingas ta itu med mycket. I takt med städandet kommer allsköns gammalt bråte upp i dagen: brev, fotografier, souvenirer … De världsliga tingen kan leva sitt eget liv: avslöja och bedra. Minnen och hemligheter som ingen medvetet ägnat sig åt på årtionden. Som ägarna inte ens visste om? Och hur blev livet egentligen på ”detta viset”? Kanske de tysta tingen en vacker dag vägrar tiga längre?

Genom hela boken får man fundera på vilka ”inbrottstjuvarna” är. Romanen kan nästan läsas som en detektivhistoria. Ju längre paret vistas i sin uppochnervända lägenhet desto fler mystiska egenheter kring ”inbrottet” läggs i dagen. Och vem i all världen har farit iväg med parets svarta katt?

Intressant är upplägget med de olika berättarperspektiven: intrigen skildras ur olika synvinklar. Men som läsare vet man aldrig mera än personerna eftersom intrigen skildras ur ett jag-perspektiv. Det här är en svart, smarrig historia om livslögner och svek.

Domenico Starnone spekuleras tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja ligga bakom pseudonymen Elena Ferrante och Neapelkvartetten. Som läsare känner man igen många teman som finns i Ferrantes romaner: kärleken, sexualiteten, kroppsfixeringen, familjebanden med alla svårigheter … Tidsupplösningen: plötsligt är man som läsare inne i sextiotalet trots att romanens nu onekligen utspelar sig på 2000-talet. Som om raster läggs över personerna och man ser dem i mångdimensionella speglar.

Band blev utsedd av New York Times till en av de 100 bästa böckerna från 2017. En trollbindande liten roman om band som – på gott och mest ont – håller.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor