Exempelvis var jag i förra veckan i Berättarladan i Sunne och såg Västanå Teater sätta upp En midsommarnattsdröm. I grund och botten är det samma historia som Will Shakey skrev för 400 år sen, men i stället för att utspela sig i det antika Grekland (vilket ju var rätt påklistrat även i Shakespeares version) äger den nu rum i Sverige runt år 1000, med kungen utbytt mot Olof Skötkonung, adelsmannen med en giftasvuxen dotter mot Sveriges förste kristne biskop, Oberon och Titania mot Frej och Freja, och lejonet mot ett bergatroll. Och det är fortfarande en buskisartad romantisk komedi, men med den religiösa konflikten (den skrevs ju trots allt i 1500-talets England) upplyft ur bakgrunden, och med slutet vridet till en ovanligt mörk slutsats om intolerans och maktutövande (den spelas ju trots allt i ett Sverige där Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen) just när vi lider allvarlig risk att skratta käften ur led. Ni har några veckor på er att gå och se den, gör det.

Dagen innan läste jag ut Dimitrios Iordanoglous Iliaden: En cover, som berättar om Iliaden på svensk förortsslang. Den… var mindre lyckad. Problemet är egentligen inte idén – Homeros gamla historia har alltid något att säga (se bara på Eyvind Johnsons version), och gäng som luras att slåss mot varandra medan de verkliga makthavarna ser till att ingenting blir bättre är ju inte direkt en meningslös historia. Men Iordanoglou vågar inte ta ut svängarna, vågar inte faktiskt berätta om storyn. Gudarna är fortfarande gudar, heroerna är fortfarande gamla greker, och Troja har fortfarande stadsmurar – det är inte en berättelse om idag, det är en antik och därmed död berättelse som översatts. Inte olikt idén om en Schwarzeneggerhamlet (fast inte hälften så rolig) är utanpåverket och namnet kvar, men historien har plötsligt inget annat att säga än ”detta är en cover”. Och då är faktiskt originalet bättre.

Similar Posts:

• Akilles 2003
• Problem med sanningen
• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig
• Utan hemortsrätt

…

Similar Posts:

• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Myter och människor
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Kärleksepos i antik skrud

Denna bok är både lättsmält och svårsmält. Lättsmält för att det handlar om saker som vi alla har en uppfattning om: kärlek, sex och knark. Svårsmält för att man både behöver vara intresserad av antiken, helst antik poesi, och känna till ett antal moderna populärkulturreferenser, vilka författaren för all del försöker förklara, men där man ändå känner sig utanför om man inte är med på precis vad han menar.

Syftet är til syvende og sidst ändå utmärkt: Iordanoglou vill visa oss delar av antiken som sällan eller aldrig publiceras, och visa på att man levde helt vanliga liv, med alla de mänskliga fel, brister och laster, lika väl som alla mänskliga dygder och goda sidor som vi har idag. Däremot ska vi inte läsa in för mycket varken av vårt eget eller nyligen gångna seklers liv och kultur i dessa texter, för samhället styrdes av delvis andra lagar och seder. Detta är i viss mån provocerande, eftersom många än idag vill höja upp de gamla klassikerna och sätta dem på en dygdens piedestal, och att skriva en sådan här bok som tar ner folk på jorden (eller rentav ner i sänghalmen) är inget vem som helst gör. Som författaren själv skriver i förordet: om inte han redan hade disputerat så skulle han nog inte skrivit boken.

Han analyserar kritiskt och genomtänkt (utdrag ur) ett antal texter från klassisk grekisk tid – i den första essän ett epigram från hellenistisk tid, i den andra bland andra Platons dialog Faidros, romerske författaren Plinius den äldres Naturhistoria och Odysséen och i den tredje framför allt en papyrus från 200-talet före vår tideräkning av Herondas – och associerar till såväl dåtida kulturer som moderna kulturyttringar, vilket jag ändå tycker är högeligen fascinerande. Det är både kritisk läsning av befintliga översättningar till svenska och en del egna översättningar, men han förlorar sig inte i språkvetenskapliga dimmor. I en av de tre essäerna försöker han reda ut hur folk faktiskt knarkade under antiken, med ett inte så säkert svar som resultat, och denna känns också som den minst genomarbetade av de tre. Över lag känns boken relativt oredigerad, eller snarare så att författaren fått helt fria händer, vilket kanske inte alltid är optimalt. Diskussionen är ändå intressant, i och med det faktum att så många försökt censurera eller ”mildra” det som faktiskt står i originaltexterna – vilket alltså även hänt med snusket som behandlas i de andra två essäerna.

Allt som allt kanske inte en bok för alla, men en intressant vinkel på delar av antiken som inte nämnts så ofta förr, men som kanske kommer upp i ljuset mer och mer.

Similar Posts:

• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Snusk!
• Mitt liv som roman
• Vattnets historia under antiken
• D’oh