Historien börjar för rätt länge sedan. Ungefär sex månader. Det är lång tid när man går i förskoleklass.

Jag stod vid uppgången till Tysta tunneln.
Ungefär bredvid den mjuka, gröna kullen där vissa
från 1b brukar öva på att hjula. Det var då jag såg dom.
Dom kom gående bredvid Byggnad A.
Jag förstod direkt att det var dom.

Det kändes i magen.

De som kommer är Världens snällaste gäng och det är mycket som de ska hinna med. Det första de börjar med är att inte skynda sig ut på skolgården det snabbaste de kan och lämna Tom ensam kvar i kapprummet. När alla andra snabbar sig ut på skolgården stannar Världens snällaste gäng kvar med Tom. Dessutom gör de inte roliga ljud när Nya mattanten böjer sig ner för att ta fram smörpaket. De går förbi Nya mattanten utan att göra roliga ljud.

Efter lunchen samlar Världens snällaste gäng alla på hela skolan bakom barackerna. Där berättar de en hemlis som alla får höra. Hemlisen handlar om att för länge sedan gick det en fruktansvärd jätte på skolan. Jätten var så ensam att dess ansikte försvann. Allt var jättespännande och väldigt sorgligt.

Därefter fortsätter Världens snällaste gäng att tåga runt och stötta barn. Näst på tur är uppdraget att möta Héloise i 1c i Långa gången utan att säga att hon inte har så mycket hår och att det hår hon har är väldigt tunt.

Det här är en riktigt hjärtevärmande berättelse som strålar av genuin omtänksamhet. Den är en total motsats till Dom som bestämmer av Lisen Adbåge. Också det en fantastisk bok fast där är makten under större delen hos fienden. Illustrationerna i Världens snällaste gäng är gjorda av författaren själv. De går i sepiatoner, bär känslan av collage. Det är varma och välgjorda bilder som ger berättelsen tyngd och någonslags sorgsenhet. Språket är tydligt men ändå detaljrikt. Där finns också humor bland

Världens snällaste gäng är en viktig bok som behövs. Den handlar om att snällhet kan göra skillnad. Budskapet är starkt men inte sockrigt eller slemmigt. Snarare stramt och självklart.

Similar Posts:

• Konkret dramatik för de minsta
• Livslång vänskap och avsked
• Kamp mot bokförbud
• En värmande berättelse
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän

Författaren är också smart. Det är dramaturgin som gör att boken blir läsvärd. David Wiberg har lyckats skriva en bok med enkel handling på ett komplext sätt. En tjej åker och hälsar på en kille. Efter en kort inledning börjar boken med att tjejen sätter sig på bussen och boken slutar i princip med att hon kliver av bussen. Busscenerna varvas med tillbakablickar: hur de träffades, blev tillsammans och sen distansförhållandets svårigheter. Som en parallellhistoria finns också en mormor som dör.

Boken handlar om samma Linnéa som i David Wibergs debutroman Dagboksanteckningar från ett källarhål. Att ha med sig den i sitt läsbibliotek är en fördel, en förberedelse till Linnéas värld med de ganska ytliga kompisarna och medelklassiga kärnfamiljen. Det märks att Linnéa blivit ett par år äldre, de udda uttrycken är färre – men ett av mina favoriter ”mög” återkommer ett par gånger.

Lustigt nog handlar båda böckerna om kärlek på distans. Men i Dagboksanteckningar från ett källarhål var det en hemlig kärlek, mer ”drömma om rockidol på väggen”-kärlek, i Vi ses i mörkret finns det en relation på riktigt. Det är bara det att föremålet för Linnéas kärlek flyttar när förhållandet ännu är nytt. De träffas på studentfest, men i slutet av sommaren ska Love plugga på annan ort.

För det mesta känns anteckningarna autentiska. Jag är inuti Linnéas huvud och kropp och känner hur jobbigt det är med vissa människor på bussen. Lukter och stämningar. Hur tankarna på pojkvännen som inte hör av sig tar över tankarna på mormoderns begravning. ”När ska jag sluta rekonstruera världen runtomkring mig och vara i den?” skriver Linnéa. Och jag tror att många skapande människor kan känna igen sig i denna tanke. På ett sätt är det en överlevnadsstrategi, att försöka förstå genom att skriva sig igenom händelser.

Men ibland blir det lite präktigt, som när Linnéa skriver eller tänker: ”Jag är så lycklig att livet pågår runtomkring mig. Att jag tvingas in i nya, oväntade, ibland smärtsamma situationer som formar och förändrar mig.” Då känns det som att den vuxne författaren har lagt sig i för mycket.

Similar Posts:

• Mitt så kallade liv – från ett källarhål
• De omtänksamma
• Hur olik får man vara?
• Somewhere, over the rainbow
• Kantigt, osympatiskt och träffsäkert

Dagboksanteckningarna är en enda lång nedräkning till Peace & Love-festivalen där Linnea planerar att ta kontakt med A – killen i trean som hon aldrig pratat med, men är besatt av. Hon snokar runt på hans arbetsplats Plantagen och lyckas få reda på hans schema. En gång säger han hej, men hon vet inte om det bara är för att hon råkar stå i vägen.

Det är mycket som pågår runt omkring Linnea som en bara anar sig till. Kompisen Janine som mår dåligt och har problem med pojkvännen Magnus, bihanget Sanna som pratar för mycket men som ofta tar Linneas plats. Beroendet av bästisarna som lätt går överstyr och leder till att de drar ner varandra istället för att stötta. Hon har en något dysfunktionell familj med en lillebror som enligt storasyster borde få en diagnos. Jag får en känsla av att de alla skulle behöva någon att prata med även om de försöker att nå varandra.

Dagboksskrivandet blir ett sätt för Linnea att hantera både inre och yttre konflikter. Hon ritar även serier och skriver ner dialoger hon hör, så kallade röst-memos om tillvarons outgrundliga meningslöshet. Träffsäkra vardagsiakttagelser – alltifrån mammans bokgrupp till främlingar på café.

Den vikarierande svenskläraren Fredrik kommer in i bilden och rör om i tillvaron och gör den mer meningsfull; han berömmer bland annat Linneas skrivuppgifter som även infogas i dagboken. Men för den något vuxnare läsaren låter han för bra för att vara sann. Linneas föräldrar gillar inte att han ber sina elever att hjälpa till att måla hemma hos honom. Och hur dåligt mår egentligen Janine? Livet ställs på sin spets bara några veckor innan Peace & Love och Linnea funderar till och med på att sälja sin biljett.

Inte förrän efter jag har läst ut boken går det upp för mig att texterna är baserade på teaterföreställningar där författaren själv gestaltade huvudpersonen, något som kanske förklarar hur han kan komma så nära Linnea. Bokens – eller dagbokens – styrka är att en får se allt genom källarhålets dova ljus. Vissa episoder blir alltför bisarra eller långsökta och svävar ut i det surrealistiska – i alla fall när det handlar om katten Garbo. För det mesta lyckas författaren ändå skapa humor mitt i det dystopiska och tack vare att det är en tonårings penna boken är skriven genom, är den fri från pekpinnar.

Similar Posts:

• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Om att längta bort
• Väntar på färgläggning
• Helgjutet samarbete
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris