Ändå pratar vi förvånansvärt lite om demokratins former, om hur den ser olika ut i olika länder, har sett olika ut i olika tider – och därmed också skulle kunna se annorlunda ut här och nu.

Vill man veta mer om det ska man verkligen läsa den belgiske historikern David van Reybrouks bok Emot allmänna val. Där ställer han våra moderna föreställningar om demokrati helt på huvudet genom att ifrågasätta varför just val och rösträtt alls skulle vara den självklara formen av demokrati.

Vänta, va ..? Eller hur?

I de antika styrelseskick som brukar kallas ”demokratins vagga” (sak samma hur få det var som faktiskt fick göra sig hörda i den) så var röstning bara en mindre del av förfarandet. Det dominerande sättet att utse representanter var istället lottning, vilket gällde även för ett antal italienska stadsstater. De beslutande församlingarna bestod av ett slumpvis sammansatt antal medborgare, inte av valda representanter.

Först efter de amerikanska och franska revolutionerna, när ”frihet, jämlikhet, broderskap” skulle institutionaliseras, började röstning få den verkliga särställning som den har idag, men det berodde inte alls på att det ansågs mest demokratiskt. Tvärtom. Någon sorts ”pöbelvälde” skulle absolut undvikas.

Sedan dess har rösträtten naturligtvis utvidgats betydligt genom inte minst arbetarrörelsens, kvinnorörelsens och medborgarrättsrörelsens kamp. Men tänk om det i grunden ändå är ett systemfel? Om den ”elektoral-representativa” demokratin faktiskt inte är det bästa systemet?

Van Reybrouck har onekligen samlat en rad argument för att så är fallet. Politikerföraktet som grasserar, missnöjespartierna som växer, det alltmer utbredda suktandet efter en stark ledare. Har demokratin som vi känner den kommit till vägs ände?

Jag är inte övertygad om att Van Reybrouck har rätt, men det spelar mig mindre roll. Det intressanta är att han diskuterar frågorna på ett spännande sätt, genom att öppna historiska dörrar som, åtminstone delvis, fallit i glömska. Och såklart borde vi hela tiden grubbla på hur samhället kan göras bättre och mer demokratiskt, vrida och vända på tillvarons möjligheter.

Visionen om ett politikerlöst (men medborgaraktivt) samhälle lär kunna kittla en hel del läsare, men det finns också ett antal invändningar jag skulle önska att författaren svarade på. Hur undviker man till exempel att roterande, lottade medborgarrepresentanter blir alltför beroende av tjänstemän och experter? Att de sinsemellan kommer att ha väldigt olika resurser? Vad är det som säger att risken för korruption skulle minska och inte istället öka med större rotation? Hur skulle man rent praktiskt avveckla professionella politiker och partier?

Låt mig avsluta med att lite lagom anspråkslöst pitcha detta som en programidé till SVT: lotta ut en medborgarpanel och ge dem, enligt Van Reybroucks modell, gott om diskussionstid, möjlighet att kalla in och fråga ut olika typer av experter om de vill, och ett uppdrag att lösa ett eller annat långsiktigt problem – klimatfrågan, kanske, eller varför inte demokratins framtid. Jag skulle mycket, mycket hellre lyssna på en sådan diskussion än att höra ännu en omgång kändisar prata ut om sina barndomstrauman.

Similar Posts:

• Fräscht utmanande om folkstyret
• Jakten på demokrati
• Demokrati! Revolution!
• En konservativ sörjer sin flock
• Det politiska spelet

Nej, kriget i Demokratiska republiken Kongo är sällan förstasidesstoff och väljer man att se det ur ett kulturellt perspektiv, ja, det låter som en cynisk infallsvinkel men saknar ändå inte relevans, så är ju kriget mer eller mindre icke existerande. Jämför till exempel med Vietnamkriget eller för den delen med samtida Irak och Afghanistan, så kan de allra flesta rabbla upp en lång lista med filmer. Det är nog ingen som kan göra detsamma när det gäller det andra Kongokriget. Helt enkelt därför att det förutom några dokumentärer inte finns några (även om Ben Affleck faktiskt önskat göra en, men givit upp på grund av bristande intresse i Hollywood).

Att den belgiske författaren och historikern David Van Reybrouck skriver en bok om Kongos historia, från att området upptäcktes av den vite mannen under slutet på 1800-talet till nutid, är därför i allra högsta grad relevant. På dryga femhundra sidor ger han läsaren förklaringar till hur ett av världens rikaste länder sett till dess tillgångar, ändå inte bara är ett av världens allra fattigaste utan också det mest konfliktdrabbade landet sedan andra världskriget.

Det angelägna ämnet är dock bara ett av skälen till varför Kongo – en historia, är ett stycke mycket läsvärd historielektion. Ett annat skäl är att Van Reybrouck blandar det traditionella historieskrivandet, hårda fakta, med vittnesskildringar. Berättelser som levandegör historien på ett sätt som enbart en uppräkning av fakta aldrig kan göra. För trots att Kongo är ett av de länder i världen där den förväntade medellivslängden är bland de allra lägsta (54 år) och hälften av befolkningen är under 15 år, så finns det givetvis även där äldre människor. Och träffar man en kongoles som är 105 år så har han, utan att någonsin behövt flytta, bott i den belgiske kungen Leopolds privategendom Kongofristaten, Belgiska Kongo, Republiken Kongo, Zaïre och den Demokratiska republiken Kongo.

Van Reybrouck har alltså under sitt arbete inte bara studerat böcker och dokument hemma i Belgien utan besökt landet ett tiotal gånger. Han har rest till de platser han beskriver, intervjuat personer som var med när historien utspelades (för de allra tidigaste delarna lutar han sig mot skriftliga ögonblicksskildringar) och blandar ihop allt detta. Resultatet blir inte bara är en väl fungerande text, utan även en text vars litterära kvaliteter tar med läsaren hela vägen till Kongo. Texten låter en känna den tropiska hettan, hur fukten får skjortan att klibba fast mot huden och hur surret från moskiterna får en att fäkta med armarna. Det är med andra ord den exakta motsatsen till hur hans landsman Hergé arbetade när han, motvilligt skall sägas, gestaltade sin bild av Kongo på 30-talet med Tintin i Kongo.

Boken tar förvisso inte upp hela området Kongos historia, utan börjar med Stanleys genomresa då han på 1870-talet som förste västerlänning korsade den afrikanska kontinenten, även om det inledningsvis finns några sidor om tiden innan. Jag ser dock inget problem med den avgränsningen, för det är ju med de europiska kolonisatörerna som själva begreppet Kongo grundas. Den statsbildning som existerat under de dryga hundra åren är nämligen inte någon naturlig stat och även om den kleptomaniske diktatorn Mobutu Sese Seko med piska och korruption försökte forma en nationalstat med det icke koloniala namnet Zaïre under sina 32 år vid makten, så är Kongo ändå ett jätteområde med över 200 etniska grupper med skilda språk och seder. Som belgare är det även förståeligt att Van Reybrock väljer att fokusera på den tid där hans land är direkt inblandat i händelserna och hur arvet av det koloniala styret lever kvar och fortfarande orsakar död och misär.

Kongos enorma rikedomar har ju även blivit dess förbannelse. Den moderna historiens teknikutveckling har skapat en efterfrågan på råvaror som det just finns mängder av i Kongo. Elfenben, gummi, koppar, tenn, uran och coltan (som används i mobiltelefoner) för att nämna några. Men de som tjänat och fortfarande tjänar pengar på dessa råvaror är sällan kongoleserna själva (med undantag för en korrumperad elit som oftast samlar pengar på hög i schweiziska bankkonton) utan belgiska monarker, internationella gruvbolag, grannländer och på senare år kineser, vilka investerar stort i Kongo. Men även svenska framgångssagor som Ericssons mobiltelefoner har direkt påverkat instabiliteten och våldet i östra Kongo. För är det någonting som kongoleserna fått för sitt lands naturrikedomar så är det just våld. Ett våld som räknat i antalet döda sätter det medieskygga andra Kongokriget på förstaplatsen över listan på efterkrigstidens blodigaste konflikter.

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?