dagensbok.com » Dave Eggers

Dave Eggers "Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?"

Ella Andrén — Mon, 18 Jul 2016 22:00:45 +0000

Det börjar med månfärderna. De där nya upptäcktsfärderna i rymden som Thomas och hans kamrater drömde om att få följa med på, vad blev det av dem? Alla löften och drömmar?

Inställda. Insparade. Thomas hör till en generation som upplever sig ha blivit lovade mycket, och sen inte fått en skit. En massa krig på andra sidan jorden. Ingen måne. Inget jobb. Inte ens en flickvän. Vad var det som hände?

För att få svar på sina inte helt välartikulerade frågor tar Thomas till den lite okonventionella metoden att kidnappa personer som han tror ska kunna besvara dem. Först en gammal collagebekant, den där killen som verkligen lyckades, som mot alla odds faktiskt blev astronaut. Men sen inte fick komma med på rymdfärjan i alla fall.

Det leder till nya frågor. Nya kidnappningar. Svaren kommer kanske närmare Thomas själv, nära hans bäste vän som sköts till döds av polisen, nära hans mamma, som tyckte att det var en ynnest för den faderlöse 12-åringen att få sova över hemma hos en aktad lärare. Frågor och påståenden och motpåståenden. Någonstans också den där drömmen om kärlek. Vad som hade kunnat bli ett rakt och drabbande koncept vimsar iväg och till slut vet jag inte alls vart Dave Eggers vill med sin intrig längre.

Var poängen just att ställa frågorna (och var borde jag i så fall ha slutat att läsa)? Eller att Thomas trots allt måste ha en väldigt trasig bakgrund för att agera som han gör? Och vad är egentligen grejen med den omständiga och högtravande titeln? Bristen på fadersfigurer och mening?

Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt? har dessutom den egenheten att den är skriven helt i dialogform. Kidnapparen i dialog med sina offer. För vilka han själv anser sig vara något av ett offer.

Nu har jag en viss vana att läsa dramatik, så att skriva en roman enbart i dialogform framstår inte i sig som särskilt mycket av ett spännande stilgrepp. Snarare tvärtom. Om Eggers nu anser att tankar och erfarenheter som människor själva lyckas uttrycka dem är själva kärnan i hans berättelse, varför skrev han den inte bara i pjäsformat? Med en och annan diskret scenanvisning, snarare än onaturliga repliker om hur miljön ser ut och vilka ljud som hörs?

Fast hade han gjort det hade det förstås varit dramatik istället, och dramatik är (trots att den ofta är förträfflig läsning) tyvärr nästintill obefintlig som bokgenre. Vem ska man månne kidnappa för att försöka få någon ändring på det?

Dave Eggers "Circle"

Ella Andrén — Mon, 19 Jan 2015 23:00:00 +0000

”Det här är himmelriket.” Intrycket är Mae Hollands första av sin nya arbetsplats, internetföretaget Circle, och bland de första meningarna i Dave Eggers roman med samma namn. Circle är marknadsledande, hippt och ambitiöst, ett på gränsen till allomfattande företag som i vår snara framtid köpt upp sociala mediebolag som Facebook, Google, Twitter och YouTube och kopplat samman alltihop (och mer därtill) till TruYou – ett enda konto för allt.

På Circles campus finns allt: de modernaste arbetsplatserna, mat, motion, vackra omgivningar, konst, underhållning och fester av alla de slag. Arbetsgivarna förser de lyckligt utvalda unga anställda med allt och allt färre ser anledning att lämna campus alls. Som ständigt uppkopplade upplever de sig ju ändå som centrala delar av världen, och företagets alltmer omfattande övervakningssystem ger dem all insyn i världen i övrigt de kan önska sig.

Med TruYou har också hela anonymitetsproblematiken med internet försvunnit. Inga mer troll, inget mer anonymt hatande eller andra ljusskygga aktiviteter. Fast allt de kan önska sig? Nej. Circles anställda och deras liktänkande runtom i världen vill ha mer. Mer öppenhet. Mer deltagande. Mer demokrati. Det kan man väl inte få för mycket av?

Har du ännu inte anat oråd så kan förmodligen Orwellartade slagord som ”Hemligheter är lögner”, ”Att dela med sig är att bry sig” och ”Förtegenhet är stöld” väcka en slumrande ängslighet. Circles teknik används till att förhindra brott och otrevligheter, till att kontrollera och ge vanligt folk inblick i politikers verksamhet och öka röstdeltagandet, till att producera och sprida kunskap. Men var går gränsen? Har alla verkligen rätt (eller ens intresse av) att veta allt om alla? Hur upplösta gränser mellan offentligt och privat är egentligen önskvärt eller hälsosamt?

Genom den nyfrälsta, aningslösa Mae, uppslukad både av sin raketkarriär på Circle och av dess idéer, gestaltar Eggers tankeväckande, roande och ordentligt oroande vart dagens teknik och medieanvändning skulle kunna vara på väg. Circle är en dystopi precis runt hörnet, där allt är ljust och fräsch och ekologiskt och så enormt individanpassat att alla liksom ändå blir likadana. Cirkeln är sluten, för att använda en av romanens egna favoritbilder.

Det är också ganska uppenbart att det är själva dystopin, frågeställningarna kring vad som är relevant information och vem som kontrollerar den, som Eggers gått in för att skilda. Det gör han angeläget och intressant. Majoriteten av karaktärerna och intrigerna är däremot rätt förglömliga – av någon anledning blir det ofta så med dystopier – och i slutänden hyser i alla fall jag en vag irritation över lösa och slarvigt hopknutna trådar.

Men det finns oerhört mycket att fundera på i romanen och med det vinner Eggers definitivt över mig. Hur oändligt är vårt behov att bli sedda, vilket nytta kan det göra och hur kan det exploateras? Hur viktig eller försumlig och konstruerad är vår integritet? Vad skapar vi för nya normer? Vad kan egentligen göras till handelsvaror i den svåröverblickbara ekonomi som informationsteknologin har gett och kan ge upphov till?

Dave Eggers "Vildingarna"

Ella Andrén — Fri, 13 May 2011 22:00:08 +0000

När Maurice Sendak med barnboksklassikern Till vildingarnas land skapade den vilde Max och de kanske ännu vildare vildingarna gjorde han det på tretton meningar och en handfull bilder. Det lämnar ju en del frågor obesvarade. Till exempel de fyra som dyker upp på baksidan till Dave Eggers roman Vildingarna:

Vem är Max?
Vad är en vilding?
Är det någonsin okej att äta upp någon annans huvud?
Om det faller av, får man äta upp det då?

Dave Eggers skrev tillsammans med regissören Spike Jonze manus när Till vildingarnas land blev långfilm härom året. Har man sett den känner man förstås igen de mer utarbetade karaktärerna, men med romanformen har Eggers kunnat ge dem ännu lite mer kött på benen. Och då menar jag inte bara Judiths ben, på vilka Ira har en irriterande vana att tugga så fort han blir nervös.

Vildingarna är på en gång realistisk och fullständigt galen. På vildingarnas ö möter vi monstren Carol, Katherine, Judith, Ira och de andra, var och en lika allvarligt och psykologiskt tecknade som vilka romankaraktärer som helst. Deras reaktioner, tankebanor och relationer är på en gång helt egna och lätt igenkännbara.

Också porträtten av Max och hans familj imponerar emellertid. Eggers har en fantastisk känsla för hur den åttaårige pojken upplever den inte sällan idiotiska vuxenvärlden, där han i romanens inledning halvt jagas ihjäl av en främmande mamma som vill beskydda honom och där han inte heller får cykla till skolan eftersom de andra föräldrarna oroar sig för att det kan dra till sig kidnappare och pedofiler.

Så har den klaustrofobiska känslan ur Sendaks teckningar finstämt och klurigt uppdaterats och fördjupats. I de första raderna får vi veta att ”Max pappa bodde i stan och ringde på onsdagar och söndagar men ibland inte.” Mammans förtvivlade och ibland otillräckliga försök att hålla ihop tillvaron känns i magen, liksom sveket Max upplever när storasyster Claire inte längre vill leka med honom, utan förvandlas till en lynnig tonåring som bara bryr sig om vad hennes polare tycker.

Max flyr iväg till vildingarnas land och blir vildingarnas kung, men inte ens där kan man leva rövare utan konsekvenser. Också vildingar, visar det sig, har en massa spretande behov. Det är inte lätt att balansera dem utan att någon far illa.

Det här är berörande, charmerande lekfullt, galet och allvarligt. Det är inte var dag man stöter på en så på en gång opretentiös och originell roman som Vildingarna.

Maurice Sendak "Till vildingarnas land"

Ella Andrén — Fri, 13 May 2011 22:00:03 +0000

Jag gillade aldrig Maurice Sendaks redan då klassikerförklarade Till vildingarna land som barn, vad jag minns. Jag har en vagt obehaglig känsla av det dova, det irrationella och läskiga. Jag var möjligen ett lite ängsligt, för att inte säga mesigt barn.

Men jag tyckte mycket om filmatiseringen som kom häromåret. Inte bara för att smart dialog och lurviga kostymer vinner över mig varje gång, för det gör de, men också för att det är något så intressant och fantasieggande med att ta en barnbok på tretton meningar och få till en hel långfilm av den.

På återseende är emellertid inte Sendaks bilder fullt så olycksbådande dunkla som jag minst dem. Tvärtom gillar jag hur ingen av karaktärerna framstår som tillrättalagt ond eller god, vare sig Max, hans mamma eller vildingarna. Monstren i sig blir visserligen aldrig individer, som de blir i filmen eller för den delen i Dave Eggers roman på samma ämne, men de tecknas som det. Man kan liksom ana att de är det, att här finns saker att fundera vidare på.

Bara att följa Max minspel är något av en fröjd. Den vilda, svårhanterliga pojken i sin vargkostym – som vuxen kan man ju riktigt se bokstavsdiagnoserna hägra – blir med några få enkla linjer ilsken, förorättad, klurig, uttråkad, stoisk och förnöjd. Hela uttrycket när han ”lever bus” i början av boken och på en av bilderna jagar familjens hund med en gaffel i högsta hugg ger en viss förståelse för att mamman kanske inte alltid orkar, utan just den här kvällen skickar upp honom på rummet utan middag sedan han hotat att äta upp henne med. Spegeleffekten, när Max så drömmer sig bort till vildingarnas land där han i sin tur upptäcker att det inte alltid är så kul att försöka hålla vildingarna på gott och vilt humör under det ständiga hotet att själv bli uppäten, är tydlig.

Ändå blir det inte övertydligt. Sendak tecknar spänningen mellan den fyrkantiga, lite grå verkligheten och vildingarnas brokigare, irrationella värld, och det är kanske inte en konflikt som går att lösa en gång för alla. I Max rum finns alla väggar, tak och golv med i bilden, så att man riktigt känner hur tillvaron kan bli honom för trång – och sedan suddas just de klaustrofobiska linjerna ut när skogen växer fram ur fantasin. Men hur kombinerar man energin hos vildingarna med tryggheten hemma?

Som synes går det alldeles utmärkt att läsa Till vildingarnas land även som vuxen. Den vidrör helt enkelt någonting grundläggande och ganska svårhanterligt, något som man förmodligen aldrig blir för gammal för. Möjligen kan man vara för ung?

Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 09 May 2011 19:33:02 +0000

Denna soliga vecka bjuder dagensbok. com på det här, kort och gott.

Idag recenserar Ellie Jorden sjunger i B-dur, av Mari Strachan. En underfundig liten historia om en mycket speciell tolvåring – den lillgamla Gwennie – som ser och hör längre en de flesta andra. En tät, laddad historia om barns möte med en förljugen vuxenvärld.

Imorgon tisdag är det äntligen dags för dagensbok.com att ta itu med vårens mest hajpade bok – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln! Såhär skriver Emelie om den:

Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit lite skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte blivit tilldelad att skriva om den, därför försökte jag läsa utan recensionsblick: uppleva istället för att tänka. Och det tror jag att Cirkeln vinner på, för det är en bok att just uppleva!

Redaktionen på dagensbok.com bjuder även in till en minibokcirkel om Cirkeln i samband med recensionen. Vi snackar karaktärer, övernaturlighet, svarta katter och mycket mer med start imorgon. Så kika gärna in och prata med oss då!

På torsdag recenserar Anna Liv Liselott Willéns Ingenstans under himlen. Det är en spännande, tät historia om en karriärpolitiker som oväntat står anklagad för ett tretton år gammalt flickmord. Helt plötsligt riskerar han att förlora allting som någonsin betytt något för honom, och mitt i den vevan försvinner han spårlöst.

På lördag skriver Ella om Dave Eggers roman Vildingarna och barnboksklassikern Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Eggers var med och skrev manus till filmatiseringen härom året och kunde tydligen inte släppa Max och hans båda världar, hans vardag och den mer ohämmade tillvaron med monstren i vildingarnas land. En fantastisk, realistisk, galen, rolig, allvarlig och väldigt originell roman och dess förlaga.

Trevlig vecka!

önskar

Dave Eggers "Hur vi hungrar"

Stina Sigurdsson — Tue, 20 Jun 2006 23:00:00 +0000

I baksidestexten till Hur vi hungrar står: "Efter debuten med den stora berättelsen 'Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet' återkommer Dave Eggers med en novellsamling som visar att han också behärskar det lilla formatet".

Jag tänker att det är väl en riktigt dålig anledning att skriva en bok. Jag tror och hoppas att det är förlaget som hävdar detta och inte Eggers själv.

Dock: behärskar det lilla förmatet gör han. Nästan bättre än det stora, skulle jag vilja påstå. Eller så handlar det bara om personliga referenser, jag tycker novellen som format är väldigt sympatisk. Där kan också den lilla berättelsen få plats, den som inte skulle klara att växa ut till en hel roman men är vacker i sin litenhet. I novellen finns aldrig de där tråkiga passagerna som tar sådan tid att traggla sig igenom. Eggers debutroman Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet var just sådär gigantisk i formatet, och kunde i och för sig inte vara på något annat sätt. Men Hur vi hungrar är något helt annat.

Det var något av en novellboom för några år sedan, inte minst i USA. Novellsamlingar gavs ut på löpande band och i stort sett alla var inne på isbergstekniken, i direkt nedstigande led från Raymond Carver, i sin tur direkt nedstigande från Ernest Hemingway. "Berätta inte mer än vad som är absolut nödvändigt, och kanske inte ens det" tycktes programförklaringen vara. Den slags novell kan för en ovan läsare verka helt oförståelig i sin minimalism. Lär man sig att inte läsa mer än exakt vad som står och först därefter dyka mellan raderna växer de däremot ofta betänkligt. Eggers har dock tagit ett steg från den mest grovhackade isbergstekniken och det är ganska skönt.

Novellerna varierar betänkligt i längd och tematik men har just otillfredsställelsen – hungern – gemensamt. Eggers karaktärer vill ha något mer än vad de har. Pilar åker till Costa Rica för att ligga med sin bästa vän; Fish åker till Bakersfield för att hans kusin för sjunde gången har försökt ta livet av sig (genom att hoppa från ett motelltak som är alldeles för lågt); Tom reser till Skottland eftersom han vill ha Erin, Rita bestiger Kilimanjaro eftersom hennes syster ville det; och Steven (som är en hund) springer och springer och springer. Den sistnämnda novellen är den sista i boken och i mitt tycke också den bästa, där Eggers visar en imponerande språkhantering och känslighet.

Det är inte övergestaltat, inte minimalistiskt, utan ganska precis lagomt.

Jubileumspocketens år

Ella Andrén — Mon, 30 May 2005 11:15:00 +0000

Födelsedagar bör firas med pocketböcker. Länken mellan de båda fenomenen är onekligen stark i år. I Sverige fyller den framgångsrika pocketboken 25 år i och med förlaget Månpockets jubileum. I Storbritannien kan det anrika förlaget Penguins pocketutgivning räkna hela 70 år. Det ska firas.

Penguin ger därför ut en serie av 70 små pocketböcker av gamla och nya författare ur årens utgivning. Den brokiga samlingen innehåller både tidigare publicerade och opublicerade texter, noveller, romanutdrag och facktexter av författare som Homeros, Flaubert, Kafka, Virginia Woolf, Vladimir Nabokov, Gabriel Garcia Márquez, Sue Townsend, Nick Hornby, Dave Eggers och Zadie Smith. För att inte tala om Freud, Noam Chomsky och Jamie Oliver.

I Sverige firar dessutom Brombergs förlag – uppmärksammat inte minst för sin förmåga att nosa rätt på Nobelpristagare – sitt 30-årsjubileum med en serie pocketböcker ur tidigare utgivning. I vår kommer Octavio Paz Ensamhetens labyrint, Isaac Bashevis Singers Ung man söker kärleken och J M Coetzees Mr Foe och till hösten Singers Vilse i Amerika och Trollkarlen från Lublin och Peter Nolls Den utmätta tiden.

Dave Eggers "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet"

Gäst — Fri, 14 Jan 2005 23:00:00 +0000

Dave Eggers 90-talsgenerationsroman om hur det är att växa upp i USA har redan blivit en klassiker, en klassiker som inleds med drygt 40 sidor anvisningar, förklaringar och instruktioner om hur själva verket ska avnjutas på bästa sätt – allt för att sedan avslutas med en tecknad bild på en häftapparat. Det må låta onödigt, banalt och irrelevant men det är just i den häftapparaten som en del av andemeningen och grunden för Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet finns. I den meningslösa ironin.

Och ungefär där – som en pastisch i meningslöshet – skulle den här historien ha kunnat ta slut och förpassats in i bokhyllornas undangömda skåp. Men tack vare ett enkelt, men väl så imponerande djup, lyckas Dave Eggers skapa ett komplext verk som faktiskt har något mer att säga än att bara vara en generationsroman om den ironi som millennieskiftets ungdomar kände – och till viss del fortfarande känner.

När Dave Eggers var tjugoett år gammal avled båda hans föräldrar i cancer med bara några få veckors mellanrum – något som lämnade honom med den smått omöjliga sitsen att uppfostra den åtta år gamla lillebrorsan Toph på egen hand. Och det är exakt där verket blir hjärtslitande.

Dave sliter och kämpar för att barnavårdsmyndigheten inte ska skilja dom åt, går på föräldramöten i skolan och anstränger sig för att få allmän rätsida på deras boendesituation.

Och samtidigt, mitt i allt detta, vill han själv vara en ungdom; hångla loss på stranden med den vackra och förföriska flickan han träffar på krogen, köra för fort med bilen i kurvorna och starta upp tidsskriften Might som är själva riddaren av ordet ironi.

Han skriver:

Jadå, jag kunde gå ut. Det är fredag kväll och jag borde vara ute på andra sidan bukten, jag borde vara ute varje kväll tillsammans med de andra ungdomarna, fixa med håret, spilla ut en öl, försöka få någon att ta i min lem, skratta med folk och åt folk /…/

Så visst, jag kunde vara ute och njuta av den här friheten i synnerhet och ungdomens frihet i allmänhet och fröjdas över att leva i en tid och på en plats med så rikliga möjligheter.

Men icke heller.

Jag kommer att vara här, hemma. Toph och jag kommer att laga mat, som vanligt…

Det allvarsamma ansvarstagandet slår undan fötterna på Dave Eggers i just den situationen, inte i flera av de efterkommande och som till slut – på sitt enkla och frigjorda sätt och berättarspråk – gör denna roman i det närmaste genialisk. I själva krocken där historiens andra andemeningen finns, i krocken där ungdomen dels brottas med just ungdomen, dels med den vuxna människans ansvarstagande.

På omslaget står det att läsa: "Den här boken behöver inga säljande citat". Allt som oftast är jag beredd att hålla med.

Det här är läsvärt.

Nick Hornby "Samtal med en ängel"

Ranald MacDonald — Tue, 22 Jul 2003 23:00:00 +0000

Ingen kan väl ha undgått följande titlar: En god människa, Fever Pitch, Om en pojke samt High Fidelity. Den gemensamma nämnaren är Nick Hornby som figurerar som redaktör och skribent till den här recenserade novellsamlingen Samtal med en ängel. Hornby har samlat en bunt författare, både kända och mindre kända, i en och samma bok som tillsammans blir en lunta på cirka 280 sidor. Zadie Smith, Irvine Welsh, Helen Fielding och Roddy Doyle är några namn som kanske klingar bekant.

Erkänner att jag anade ugglor i mossen innan jag hade läst förordet. Varför vill Hornby samla ihop en massa skribenter i en och samma bok? Är det någon typ av ”Best of anglosaxisk populärlitteratur”? Gratis marknadsföring åt flertalet av författarna? Så är det givetvis inte. Idéen till boken fick Hornby från sångaren i U2, Bono, som ville hjälpa till att minska tredje världens skuld till väst. Hornby, som har en autistisk son, vill istället hjälpa andra autistiska barn att få möjlighet att gå i en för dem anpassad skola i Storbritannien. Syftet är vettigt!

Det här kunde ha varit riktigt spännande och roligt att läsa. Noveller kan man ju beta av i ganska rask takt. Enkla historier som förhoppningsvis har en och annan knorr på slutet. Men av någon underlig anledning upplevs berättelserna vara stöpta i en och samma from. Karaktärerna består i mer än hälften av novellerna av en medelålders man eller kvinna som drabbats av en övergångskris. Vuxna som förlorat sina ungdoms dagar och engagemang och känner sig allmänt nedstämda. Sen finns det de författare som har vänt på steken. De fokuserar på ungdomen som en tid av upptäckarlusta, en minnesvärd tid utan begränsningar och tvång.

De flesta av novellerna kunde nog ha varit minnesvärda om författarna tagit ut svängarna istället för att användas till att låta författaren lätta något på sin egen ångestventil. Och om de inte har tagit tillfället i akt att skriva av sig sin ångest har de planlöst hafsat ihop en berättelse utan struktur och mening. Kanske det hela beror på att utrymmet för varje författare är något snävt vad gäller antal sidor.

Prosan påminner mer än ofta om att den gemensamma förkärleken för snabb och lättläst text med inslag av talspråk, vilket inte är fy skam, men när novell efter novell rättar in sig i samma led flyter de lätt ihop. Synd!

Irvine Welsh med sin sköna novell ”Katolsk skuld (Erkänn att du njuter av det)” bidrar med en historia om en ung kille som hatar bögar. Och en natt när han raggar upp sin polares flickvän stannar hjärtat plötsligt. Som vandrande död tvingas han sedan ha sex med män ur sitt förflutna tills det han erkänner att han njuter av det. Robert Harris och Giles Smith bidrar med var sina något mer samhällskritiska noveller. ”Sista beställningen”, av den senare, förtäljer en tragikomisk berättelse om en fängelsekokerskas tankar om mat och måltider. Hela hennes tankevärld utgörs av funderingar kring varför de dödsdömda väljer undermålig kost eller extravaganta delikatesser som sista måltid innan avrättningen. Hur kan någon vilja äta smörgåsar eller en McDonald’s-meny? Den förre, Robert Harris, har skrivit ”Premiärministerns frågestund”. En komisk novell om hur Storbritanniens premiärminister får ett akut toalettbehov på väg till sitt lantställe. Kortegen av livvakter och assistenter tvingas svänga in på en bensinmack. Plötsligt känner premiärministern att han vill ut i det fria och flyr sitt sällskap genom toalettfönstret. Hans handlingar får oanade konsekvenser som för tankarna till ett tokroligt avsnitt med Mr Bean.

Slutligen uppmanar jag en eventuellt lässugen person att köpa Samtal med en ängel om han eller hon avgudar författarna. Vill man hjälpa Hornby med skolan kan man köpa boken med gott samvete. Själv tycker jag att den duger som present till någon bekant eller som läsning bredvid toalettstolen.

dagensbok.com » Dave Eggers

Dave Eggers "Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?"

Similar Posts:

Dave Eggers "Circle"

Similar Posts:

Dave Eggers "Vildingarna"

Similar Posts:

Maurice Sendak "Till vildingarnas land"

Similar Posts:

Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Similar Posts:

Dave Eggers "Hur vi hungrar"

Similar Posts:

Jubileumspocketens år

Similar Posts:

Dave Eggers "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet"

Similar Posts:

Nick Hornby "Samtal med en ängel"

Similar Posts: