För precis som elvaårige Daniel, huvudpersonen i Som om vi hade glömt, växte jag upp och har levt åtminstone delar av livet i kommuner där det är större brist på invånare än bostäder. Där hyreshusen står övergivna, där man river bara för att ingen vill bo där. Och då pratar vi ändå inte Norrlands inland, utan till exempel småkommuner i Närke och Småland.

Lilla Åsensbruk i Dalsland, där Daniel lever i början av 1990-talet, är ytterligare en sådan ort där lägenheter gapar tomma, som svarta hål i upplysta fönsterrader om kvällarna. Där placeras flyktingar från forna Jugoslavien och för Daniel och hans kompisar är det toppen. Fler ungar att spela fotboll på gården med, nya lekar att lära sig. Men alla uppfattar det inte så.

Snart är Åsens skola uppdelad i två läger: för eller emot nykomlingarna. Rasister och antirasister. Någonstans på avstånd, där ute i Sverige bortanför bruksorten, härjar Lasermannen, flyktingförläggningar sätts i brand och Ny demokrati kuskar runt och värvar röster. Periferin speglar centrum, samtidigt som vuxenvärlden tycks märkligt aningslös kring vad som händer på skolgården och mellan höghusen.

Daniel Poohls debutroman är en lågmäld berättelse om att växa upp i denna periferi, mitt i en konflikt som kanske har sina praktiska och ideologiska rötter någon helt annanstans, men som likt förbannat tar konkret gestalt precis här på gården mellan husen. Tonfallet är tillbakablickandets, börjar och slutar med den tillfälligt återvändande vuxnes sökande vandring genom barndomsvärlden. Det ger en sorts distans eller svalhet, ett på en gång nostalgiskt och melankoliskt skimmer, ett slags existentiellt gråvädersljus: Varför blev vi såhär? Hade vi lika gärna kunnat bli några andra?

Av romanens relationer är det ändå främst den jag tar med mig – inte pojkarnas vänskap, kapsylsamlande och konflikter utan den mellan de uppväxande och platsen, den bedagade bruksorten som man inte kan komma ifrån fort nog, men samtidigt för alltid bär med sig.

Similar Posts:

• Trivsamt
• Lika drömskt som verkligheten
• Det trånga ombonade Sverige
• Mangs rätta ansikte
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga med bok I maganum” sägs det, eller ”alla har en bok i magen”. Isländska sagor publiceras på souvenirer som kaffekoppar. Varje offentlig bänk har en kod som du kan använda till din smartphone, för att lyssna på en berättelse under tiden som du sitter där. ”Our guide stands up mid-tour to recite his own poetry – our taxi driver’s father and grandfather write biographies”, skriver Rosie Goldsmith. Författare och skribenter har hög status, ibland även hög lön. ”Vi är en nation av historieberättare”, säger Solvi Bjorn Siggurdsson, en av författarna som i oktober besökte en av landets alla populära bokfestivaler.

Kanske är den största skillnaden jämfört med Sverige litteraturens höga standard. En bokkatalog skickas varje höst ut till alla hushåll, som IKEAkatalogen, och inför jul är böcker det man ger varann. Krisen har drabbat även Island, men tycks inte gå ut över bokindustrin, som bara växer. Tänk om det kunde få vara så här med?

I veckan skriver vi som vanligt om en ny bok varje dag. Idag är det Kari som skriver om Engagemang: Batman, Putnam och jag av Per Grankvist. ”En mycket intressant bok med både bredd och djup”, tycker hon. Om hur och varför människor engagerar sig i sitt samhälle.

På tisdag skriver Marcus om artisten Morrisseys självbiografi Autobiography, som ”tack och lov inte bara var ännu en kändisbiografi i raden utan verkligen förtjänar att ha getts ut som en klassiker”.

På onsdag skriver Ella om Daniel Poohls romandebut Som om vi hade glömt, om en uppväxt i ett litet dalsländskt brukssamhälle i början av 1990-talet. Dit kommer flyktingar från forna Jugoslavien och snart är mellanstadieklassen uppdelad i för eller emot, rasister och antirasister. ”En lågmäld skildring av hur tidens strömningar, med Lasermannen, Ny demokrati och vit makt-rörelser, påverkar och tar gestalt i det lilla.”

På fredag skriver Björn om Aka Morchiladzes öst-western Spegelriket, som han kallar ett ”medryckande men lite för kortfattat äventyr från 1820-talets Georgien”.

På söndag skriver Anna C om Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok om ensamhet och identitet som Anna tycker ”andas en del desperation och surrealism”.

Similar Posts:

• Var börjar det någonstans?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Östern är en känslig sak
• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?