Det hinner han aldrig. Istället kommer han hem och hittar sin gravida hustru död. Mördad.

2029. Jack, som nu är medelålders, har aldrig kommit över sin förlorade familj. Han hänger mest på barer där han ältar Patience och barnet. Så en dag får han nys om en man som uppfunnit ett sätt att resa i tiden, och Jack ser sin chans att lösa mordet innan det faktiskt sker och ställa allting till rätta.

Den som fortfarande förknippar Daniel Clowes med det stora och filmatiserade genombrottet Ghost World kommer bara delvis att känna igen sig i Patience. Här är det betydligt mindre vardagsrealism och betydligt mer vuxet mörk äventyrsberättelse och noir-vibbar. Det är våld, det är prostituerade, det är hämnd utanför lagens råmärken, och faktiskt ganska lite som gör att jag i andra fall kan uppskatta noir i nytappning.

Patience är emellertid en fullödig äventyrsberättelse, full av plågsamma och svårkontrollerade tidsresor. Som berättelse är den fantasifullt och snillrikt uttänkt, ett tidsreseäventyr helt och hållet för vuxna. Jack reser tillbaka till hustruns tonårstid i en liten håla 2006, han möter sig själv som barn 1985, och han tvingas fråga sig själv vad det egentligen är som gör oss till dem vi blir. Kan man förändra något och ändå bli densamma?

Vad som komplicerar Jacks utredning är att han aldrig tycks ha brytt sig om sin hustrus bakgrund medan hon levde. Tvärtom slår han, i det lilla stycke vardag som hinns med innan mordet, ifrån sig fast hon är uppenbart plågad. ”Det vill jag inte veta nåt om”, biter han av när hon kommer med antydningar. Varför lyssnar han inte bara? Kan man älska någon och samtidigt inte vilja veta något om den? Det stör mig. Samtidigt blir kanske just det en drivkraft för Jack att vilja göra om och göra rätt.

Mer drabbande är hans känslor inför att han själv fängslas för mordet – att maken gjort det är ju trots allt lösning 1A i mordutredningar. Själv kunde han inte bry sig mindre om sitt eget liv, men han vill inte att Patience avfärdas på det sättet:

Det är inte bara dig de misstror, utan även offret. ”Hon gifte sig med nån jävla bråkstake, helt hopplös var hon – lika bra att det gick som det gick!”

Så även om jag aldrig varit särskilt svag för Clowes oerhört klassiskt amerikanska tecknarstil, även om jag nästan värjer mig för de grälla färgerna och den ganska påstridiga känslan av pastisch, så kommer jag inte undan att det samtidigt är bra berättat, med en underton som sitter kvar i bakhuvudet under veckorna sedan jag först läste Patience. Den hänger fast ändå. Gnager. Vore det möjligt att börja om, när man väl vet så mycket bättre?

Similar Posts:

• Livet efter high school
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Historiker med tidsmaskiner
• Kulturhistoriskt småintressant
• Synliga fördomar & dolda handikapp

Kultförklarade Ghost World har jämförts med bland annat JD Salingers Räddaren i nöden. I en odefinierad amerikansk stad hänger tonårstjejerna Enid och Becky. De har just gått ut high school och har inga direkta planer på vad de ska göra sen. Istället driver de runt, spanar på folk, hittar på historier, busringer och framför allt dissar de allt och alla. De är uppkäftiga, blasé och helt utan riktning. På ett ganska coolt sätt.

Ghost World är Enids och Beckys historia. Andra människor är närmast skuggor jämför med relationen dem emellan, vilket känns som ett märkligt ovanligt och välkommet koncept. Inte så att deras relation är idealiserad; de är ganska olika och kan vara riktigt bitchiga mot varandra. Det finns ett maktspel och en skörhet vänner emellan som ofta kommer bort bakom alla konventionella parrelationer men som Clowes skildrar träffsäkert och lyhört.

Killar och sex spelar förstås en stor roll i tjejernas diskussioner, men som någon formulerat det i Wikipedia: ”They are attracted to boys, in theory”. När Becky anklagar Enid för att hata alla killar snöar hon för en kort tid in på serietecknaren Clowes och går på en signering, bara för att rapportera tillbaka till Becky: ”Det var inte en käft där och han var typ ett gammalt pervo”. (En typ av författarens gästspel som verkligen aldrig blir gamla.) När Enid berättar om hur hon förlorade oskulden handlar det uppenbart väldigt lite om killen hon faktiskt gör det med och mycket om vad Becky förväntar sig och vad Becky ska säga om det och det.

Att någon ger sig på att översätta den här typen av serier är lite ovanligt och allvarligt talat fungerar tjejernas språk sådär på svenska. Ta till exempel ”Det här är min grej och min tripp, okej!!” eller ”Åh herrefuckingjävlar”. (Det där är väl för all del en gräns i förflyttning. Mycket av det som brukar kallas översättningssvenska förefaller mig helt naturligt och en del saker jag reagerar på hos generationen under min förefaller uppenbarligen helt naturligt för dem.) Över huvud taget är det svårt att låta bli att sitta och översätta tillbaka i huvudet hela tiden, men å andra sidan – varför skulle egentligen en så amerikansk kontext klinga flytande svenskt? Det vore väl också lite oroväckande?

Kontentan är i alla fall en tonårsskildring som redan och med rätta räknas till 90-talsklassikerna. (När började det kännas rimligt att tala om 90-talsklassiker i betydelsen 1990-tal, förresten?) Enids och Beckys försök att orientera sig på gränsen till vuxentillvaron erövrar ett utrymme som varit märkligt vikt åt manliga protagonister och en hel del av deras attityd kunde man önska sig sina tonårsdöttrar.

Internet erbjuder diverse tolkningar av hur serien egentligen slutar. (Har ni förresten tänkt på att Enid Coleslaw är ett anagram av Daniel Clowes? Vem sa att man inte lär sig saker på nätet?) Själv är jag övertygad om att de klarar sig utmärkt. Om de gör det tillsammans, ja, det är en annan fråga.

Similar Posts:

• Noir i grälla färger
• Resa utan mål
• En revolution i hjärtat
• En grym revolutionsblatte
• I skuggan av … inga torn