Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera sig utan inblandning av de vedervärdiga kvinnorna?

Nu tror jag säkert att Strindbergs relation till kvinnor var komplex och att den kanske inte är helt avgörande för hans litteraturhistoriska betydelse. Tänk så mycket kultur man skulle gå miste om ifall kravet på kulturutövarna var att de förde ett oklanderligt privatliv. Du ska nog inte ens läsa den här texten om dina förväntningar på skribenter inbegriper att de i alla lägen uppför sig hyggligt mot sina kärlekar.

Men jag uppskattar verkligen kompromisslösheten. Samma lekfulla ifrågasättande finns i Rosenlarv förlags utgåva av Strindbergs Giftas II – i feministisk bearbetning. Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.

Anteckningsbok, ja. Det är precis vad det är. Tomma sidor att fylla med något bättre själv.

”Det är inte ett försök att censurera verket”, kan man läsa på förlagets hemsida, utan att ifrågasätta den enorma plats Strindberg och andra förhållandevis smala, manliga författare fått i vår litteraturhistoria. Vad som också funnits eller borde finnas där, men inte getts samma självklara utrymme.

Litteraturhistorien är inte självklar, inte skriven en gång för alla. Läs till exempel Gunnar Hanssons Den möjliga litteraturhistorien, med exemplet Emilie Flygare-Carlén, eller Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi Ordet och kärleken, Cristine Sarrimos bok om 1970-talets kvinnliga ”bekännelselitteratur”, eller till och med Vivi Edströms Selma Lagerlöf – stora kvinnliga författare som bland många, många andra förringats av historieskrivningen men sedermera fått en viss upprättelse. Och kön är förstås inte den enda variabeln i den där processen.

Två pressröster har också getts plats på förlagets sida om anteckningsboken: en hyllning från Nittonde stolen och så Sydsvenskan som tycker alltsammans är ”Tramsigt och dumt”. Så är det säkert, antingen eller. Antingen tycker man att Giftas II – i feministisk bearbetning är trams. Eller också tycker man att det är ett hysteriskt roligt litteraturpolitiskt statement.

Och jag hör ju definitivt till den senare gruppen. Fram för mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten. Och mer humor! Skriv nåt bättre själv! Möjligheterna är faktiskt oändliga.

Similar Posts:

• Feministisk Strindberg?
• Och kvinnorna?
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Men vad betyder det att kalla en text självbiografisk? Vilka sanningar kan man göra anspråk på? Kan man alls skriva helt ärligt och vad innebär det att offentliggöra just det man uppfattar som det mest privata? Vad innebär det för författaren? För läsarna? Och vad innebär det för kritiken, om det som recenseras inte är författaren text utan i någon mening författarens liv?

1970-talets ”bekännelselitteratur” skrevs under eller i relation till paroller som ”det personliga är politiskt”. Det litteraturhistoriska omdömet – i högsta grad ännu under arbete – får nog sägas ha placerat trenden kvalitativt närmare dokusåpan än Augustinus, Rousseau och grabbarna. Ja, för visst finns det en könsaspekt av det hela.

1976 släpptes till exempel två berömda själbiografiskt inspirerade romaner, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Den ena geniförklarades och upphöjdes till generationsroman, den andra skälldes ut som en snusktants bara alltför privata sovrumsbekännelser. Man kan ju fråga sig hur det kom sig att dessa båda sexuellt explicita tidsdokument mottogs så olika.

I När det personliga blev politiskt tittar litteraturvetaren Cristine Sarrimo närmare på en grupp självbiografiskt inspirerade kvinnliga författare. De fem som granskas särskilt är Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Kerstin Bergström, Kerstin Strandberg och Åsa Nelvin. Varför just de fem valts ut än en smula oklart. De är sinsemellan olika författare med vitt skilda stilar och som fått vitt skilda mottaganden. Hur representativa för trenden som helhet de är får man ingen större grepp om, men visst nyanserar de bilden av tidens litterära klimat och produktion.

Bäst är Sarrimo emellertid just i den breda skildringen av 1970-talets kvinnorörelse, de litterära uttryck den tog sig och, inte minst, de debatter dessa väckte. Tanken på en tegelsten lik den om arbetarlitteratur som kom förra året känns inte alltför avlägsen. Man börjar kunna föreställa sig ett vagt facit (de blir ju aldrig fullkomliga eller slutgiltiga). En hel del författarportätt återstår förstås att skriva. Men snart, kanske?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Livet iscensatt
• Why we fight
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Litterära genvägar