Clara Diesen har skrivit en diktsamling om generationer, familjerelationer och traditioner. Inledningsvis rör vi oss kring svälten och barnafödandet, det handlar om att mätta alla munnar, emigrera, överleva ransoneringar till följd av krig, se de nära dö och begrava dem i jorden. Det går tid, det skapas nya generationer, relationer, kommer ett nytt krig, någon åker över det där havet igen men av helt andra anledningar. Det passerar lite för lätt förbi. Eller så har jag redan hört det i tusen historieböcker i skolan och i tusen romaner.

Men så händer det någonting. Kanske är det för att jag kan läsa in ett författarjag när det i tredje sviten ”gå aldrig din väg” står clara och 1979. Eller så är det för att vi passerar in min egen tidsålder, till det jag kan relatera till – det är inte längre någon som dör av svält, först då blir det angeläget och viktigt för mig att läsa vidare, som att Clara Diesen här hittar en röst som inte bara lämnar.

Stilmässigt liknar när du är som yngst Clara Diesens tidigare diktsamlingar främst genom att låta platsen spela en tydlig roll. Här rör vi oss mellan småländska landsbygden, Solna, resor och den norska midnattssolen, men jag saknar den intensitet som jag älskat i de tidigare böckerna. Nu blir språket mest något som lätt flyter förbi men som inte lämnar avtryck.

I slutet konstaterar jag ändå att det lika gärna kunnat handla om min familj.

Similar Posts:

• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• Joshua Clover har en revolution att berätta om
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• En mormors ordning och värdighet
• En komplicerad vänskap

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Similar Posts:

• En nationalscen nära dig?
• Denna gigant…
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Svammel och drömhönor
• Folkhemmets form