Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet har bytts mot tonårens självsvåldiga överlevnadsinstinkt. Mirjam kommer fram till en punkt där hon måste välja.

Att passa in är både lätt och svårt. Lätt för att det egentligen mest är att ställa sig i rökrutan med de coola tjejerna. Svårt för att man sällan sitter säkert. Alltid bara är ett steg ifrån att trampa snett, hamna utanför ramarna igen. När Mirjam bara inte fattar det eviga suktandet efter snubbar, efter närhet. Åtminstone inte till dem.

Man måste lära sig att dölja vem man är, och samtidigt på något sätt reda ut just det.

Kjellsson fångar det inkännande och på pricken, själva det akuta i tonåren. Det hopplösa med att tänka långsiktigt när man håller på att förblöda här och nu.

Jo, de fina betygen får ju offras för känslan av tillhörighet, men vad ska man med betyg till när framtiden är så svår att föreställa sig? Ta sig ifrån de små norrländska hålor de kommer från, menar en snorkig yrkesvalslärare från Liiiidingö. ”Här finns ju ingenting. Ni får flytta på er.” Trots, eller om det är just därför, att Mirjam inget hellre vill är det provocerande att en främmande människa ska sitta där och döma ut allt de känner till och är. Mirjam och hennes kompis stänger in honom i klassrummet. Kan han ju sitta där och sukta efter Liiiidingö.

Det är en smula komiskt – på ett varmt empatiskt och finurligt kjellssonskt sätt – och det är fullkomligt hjärtskärande. Energin hittar långt ifrån alltid en vettig riktning. Precis som i Nationalteatern-låten titeln är hämtad från finns en dubbelhet, en lek med interpunktionen: ”Nu är jag ung/ hela mitt liv/ känns som en väg utan slut.” Där finns en längtan efter att något, vad som helst, ska hända, som på en gång är själva livet och potentiellt livsfarlig.

Similar Posts:

• Barndomslandet
• Vänskap och tokförälskelser
• Att våga visa Det dåliga
• Verkligare än Göran Hägglund?
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare förstår kanske ofta mer än Mirjam gör, men intrycken är lika osorterade – eller snarare, allting har lika stor tyngd – som för en sexåring. Världen är liten men skarp. Allting är viktigt. Mycket är tämligen obegripligt.

Ofta blir det väldigt roligt. Andra gånger får man ont i magen, men världen liksom bara är som den är. Ska det bli jul måste man skjuta grisen. När hundarna blir för gamla, till och med Mirjams älskade Jack, går de samma väg. När också farmor dör förstår Mirjam det på de vuxna som att hon åkt till England, men anar kanske att det inte riktigt stämmer.

Det är mycket med döden. Därför behövs solknepet, en ramsa för att hantera oron. En besvärjelse för att hindra solen från att sluta lysa så att alla dör. Det har nämligen farmor läst i tidningen att den kan göra. Om solen slutar lysa tar det åtta minuter för oss på jorden att märka det. Därför uppkommer den där ramsan, för att få grepp om de åtta minuterna mellan oss och döden. Fast hur ska solen veta när Mirjam börjar räkna?

Mycket är tämligen obegripligt. Också för att det finns så mycket man inte får säga, fast alla vet det. Man får inte prata om döden och inte om pengar. ”Man ska inte prata om Jehova med dem som är Jehovas. Inte säga att någon är tjock. Inte tala om att man är bra på att läsa.” Man får inte göra sig märkvärdig. Man får inte bara tacka ja när någon bjuder, även fast man är hungrig. Man får inte berätta om folk som dricker Flink och blir konstiga och sjuka och ramlar och kräks, och man får inte prata om var köttet i frysen egentligen kommer ifrån. Inte för att det bekymrar Mirjam.

Karlarna pratar högt och frågar var farfar och pappa är. Farmor säger att hon inte vet men Mirjam vet, så hon talar om det, att de är i skogen, farfar och pappa.
- Och de tog med sig bägge bössorna.
Då skrattar karlarna så det dånar i stugan.
- Jaså du Maja. Är frysen tom? frågar de farmor.
Farmor skrattar inte, hon bara suckar.
- Vad kan jag göra, säger hon, ja herregud, vad ska jag göra.

Ibland vet man inte riktigt hur världen ser ut utanför Mirjams synfält. Är mamma verkligen också rädd för Centrifugen i källaren? Och hur var det med farmors resa till England?

Kjellssons känsla för barnperspektivet är imponerande. Hon beskriver Mirjams värld sparsmakat, detaljrikt och vardagligt poetiskt på ett sätt som man ofta kan känna igen från hennes sångtexter. Inte minst känner man igen den där blicken för människors långt ifrån perfekta vardag, för livet som det är och som det blir och skulle kunna vara. Det är en blick med charmerande glimt, en blick som ser på människorna med humor, skärpa och oändlig ömhet.

Similar Posts:

• Ge mig mitt liv. Nu.
• Vänskap och tokförälskelser
• Svag avslutning på stark trilogi
• Galghumor, tvångstankar och depression
• Edna och styrkan

Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken