Fast varför, egentligen? Bryr jag mig som kommuninvånare om ifall just min kommun har något världsunikt och knasigt i stil med världens förmodligen största träbjörn? Eller bryr jag mig om att vardagen fungerar, att det finns jobb och går att ta sig dit, att barnen har bra skolor, att gamla och sjuka får vård, att det går att få tag i mat, få post, och så vidare?

Så brukar också kritiken mot de inte sällan havererade ”sätta kommunen på kartan”-projekten se ut. Tankesmedjan Timbro (som gett ut flera böcker om sådana projekt) och Skattebetalarna (som inte, vilket man skulle kunna tro, är några fans av skatteuttag) har till och med tillsatt en ”SlöseriOmbudsman”. Att kommuner borde hålla sig till ”kärnverksamheten” hör till grundpoängerna.

Problemet är bara, påpekar Daun, att det ju inte finns pengar så det räcker till kärnverksamheterna heller. I kommuner med sviktande befolkningsunderlag, där arbetsgivarna flyttat till låglöneländer och rationaliserat bort, har också statliga verksamheter dragit sig undan alltmer. Intäkterna av de enorma resurser som ofta finns i glesbygdskommunerna – skog och vattenkraft, till exempel – hamnar någon annanstans. Så vad ska man göra?

Många av exemplen är hjärtskärande kommunala överlevnadsförsök. Naglar som klöser mot cellväggar. Nödraketer. Rop på hjälp. [---] Ledande politiker som säger det rakt ut: De insåg riskerna, men vad annat kunde de göra? Stillatigande se på medan kommunen de är satta att företräda går under?

I denna desperation uppstår onekligen en del knasigheter. En sådan, bokens mest centrala, pryder också omslaget: en kinesiskinspirerad byggnad, med den grå tyngden hos ett stort fängelse, omgärdat av en kinesisk mur. Det är Dragon Gate, en gång Älvkarleby kommuns mer blygsamma vägkrog Älvkarlen, som skulle – just det – sätta kommunen på kartan och få folk att vilja flytta dit. Efter diverse vändor, den mest iögonenfallande innehållande den kinesiske myggmedelsmiljardären Mr Li, har anläggningen (nu med hotell, kinesisk mur, tempel, gudastaty, terrakottakrigare och Himmelska fridens torg) tagits över av Sisyfosgruppen, ett fastighetsbolag specialiserat på att vända hopplösa projekt.

Vägen dit har uppenbarligen varit något av en mardröm för kommunen (och förmodligen för Mr Lis kinesiska gästarbetare), men är det i slutänden det haveri och fiasko som Dauns titel talar om? Det kan nog bara tiden utvisa.

Andra exempel i boken måste otvivelaktigt räknas på minuskontot, som det numera nedlagda Medeltidens Värld i Götene. Jätteälgen i Svansele är fortfarande bara en stor rumpa, och träbjörnen i Sveg håller på att ruttna sönder. En dimmaskin mitt i en rondell i Landskrona är ju också lätt att göra sig lustig över, men Daun påpekar också att de största och klart dyraste satsningarna sker i storstäderna, med Nya Karolinska och Göteborgs (inställda) linbaneprojekt som exempel.

Draksådd är en reportageresa till en del av dessa platser, med Dragon Gate som fixstjärna. Den är på gränsen till ett idolporträtt av Sisyfosgruppens vd Olle Larsson och hans olika projekt (och de är för all del fascinerande). Den är lite av en debattbok, som vill visa på problemen som ligger bakom de ibland desperata kommunsatsningarna. Där tycker jag att boken har sin största styrka, när den ställer angelägna frågor om hur Sveriges resurser fördelas över landet. Om det kan finnas plats för andra värden än de strikt marknadsmässiga.

Similar Posts:

• Mobilisera mera
• Göransson – så tycker han
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Farväl till folkhemmet
• Här är ingenting riktigt perfekt

Jag känner mig ofta skeptisk emot genren noveller. De är ju perfekt så här, lagom långa och fristående, för som skaparna bakom brevnoveller säger så är det inte alltid som en novell vill stå tillsammans med andra noveller i en novellsamling. Men det är något med genren, med formen och alla regler, med förväntningarna inför dem som gör att jag tvekar.

Först ut är Viktor Johansson med novellen Jag filmar dina fingrar med skeden, som är en lågmäld skildring av ungdomliga drömmar, oövervinnerlighet och kärlek. Duet drömmer om att bli skejtproffs, jaget om att filma skejtproffs. Jagets filmande öga bidrar till den svepande, inzoomade blicken som följer med genom hela novellen.

Känslan som starkast kommer av läsningen av Brevnovellers noveller är igenkänning, jag har lätt att se mig själv i de ouppnåeliga drömmarna, ensamheten, vardagen, men har lika lätt för att avfärda det som ett berättartekniskt knep för just noveller, eftersom det gäller att fånga läsaren snabbt. Elise Karlsson gör, som jag uppfattar det, ett försök att bryta från den klassiska novellformen när hon i sin novell Du kommer att komma tillbaka till mig sätter huvudpersonen Matti i en surrealistisk drömsekvens, men tyvärr bidrar den inte till det triangeldrama som skildras.

Både hos Maria Zennströms Prinsessan av Fredhäll, Magnus Carlbrings Gym och Elise Karlsson är ensamheten och utsattheten central. Hos Maria Zennström är den så brutal att jag blir äcklad av jaget, av hennes bekräftelsebehov och sjukdom. Molly i Gym är så inne i sina rutiner, vanor och vardag att hon knappt hanterar det som är minsta annorlunda, det gör mig mest irriterad. Att människor är så inkapabla till att ta hand om sig själva.

Denna första säsong har Brevnoveller även bjudit på en debutant, Christian Daun och novellen Överlag är det bra. Det är en berättelse om vardag och frustration och att fatta beslut, dessutom har den starka självbiografiska inslag då jaget heter Christian och hankar sig fram som opublicerad författare. Den glimmar till som mest i en scen då jaget deltar i ett samtal om reklamfilm när samtalsledaren plötsligt börjar hosta och är tvungen att lämna rummet. Jaget börjar genast fantisera kring om det istället är ett socialantropologiskt experiment som testar svenskarnas empati. Han funderar på om han ska gå ut till henne men det finns andra människor därute och är det ett experiment så har han i alla fall genomskådat det.

Nästa omgång av Brevnoveller startar nu och först ut är Anneli Jordahl med en nyskriven novell. Det tänker i alla fall jag inte missa.

Similar Posts:

• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Varför skriva?
• Dialog i svartvitt
• Decenniets debutanter
• Ett språk som står i vägen för ett budskap