Anderson skriver om en rad olika sätt som företag kan tjäna pengar på genom att tillhandahålla något gratis. Det kan handla om klassisk korssubventionering (där man kanske ger bort en pryl gratis för att sälja en tjänst relaterad till prylen, eller tvärtom), trepartsmarknader (som exempelvis reklamfinansierad television, där annonsören finansierar produktionen av tv-program som sänds gratis till tittarna) eller det Anderson kallar ”freemiums”, där vissa kundgrupper betalar för något medan andra får samma sak gratis. Boken kryddas med en rad exempel och mindre fallstudier av företag som använder sig av mängder av kreativa idéer på området. Boken ger också en kortare historisk tillbakablick som visar att gratismodellen egentligen inte är så särdeles ny: rakbladstillverkaren Gillette började exempelvis banan just genom att dela ut rakhyvlar gratis (för att istället ta ut vinst på försäljning av rakbladen).

Chris Anderson är chefredaktör för tidskriften Wired, många tekniknördars favoritmagasin. Av den anledningen är det kanske inte så överraskande att en stor del av boken också ägnas åt den digitala ekonomin – Google, Facebook, nyhetsmedia, dataspel och musikindustrin. Lite av poängen med boken är just det faktum att det i den digitala ekonomin finns ett antal faktorer som leder till att marginalkostnaden för ytterligare en konsument närmar sig noll – vilket också motiverar att ge bort produkten i fråga gratis. Minst lika spännande är dock när Anderson skriver om gratisexperiment även i den icke-digitala ekonomin, som exempelvis företaget som lånar ut elbilar gratis (genom att ta ett högt pris för elen som man laddar dem med).

Redan ganska snart efter att den amerikanska utgåvan publicerades år 2009 konstaterades det dock att författaren hade plagierat delar av bokens innehåll – från Wikipedia. Långa stycken i boken visade sig kopierade, ibland helt ordagrant, från olika Wikipedia-artiklar – utan att Anderson refererade till dessa som sina källor.

Detta kan förstås betraktas på två sätt: å ena sidan visar författaren, genom att kopiera andras arbete, själv prov på vad som också utgör en av gratisekonomins potentiella byggstenar: snyltande. Hade Anderson kunnat skriva (och sälja) sin bok utan alla Wikipedia-författares gratisarbete? Mycket möjligt, men han kanske inte skulle ha gjort så stor vinst på den då, eftersom det hade krävt mer eget arbete. Å andra sidan kan man ju också se det som att det Anderson (och för den delen många andra författare också) egentligen tillhandahåller inte är så mycket informationen i sig – mycket av det den här boken innehåller kan man alltså lätt få reda på genom Wikipedia eller genom att googla. Det han istället säljer är en väl utvald och sammanställd informationsmängd på ett specifikt tema – vilket i dagens överflöd av information kan vara en tjänst värt nog så mycket. Då är det förstås ohederligt att inte erkänna att han faktiskt använt sig av Wikipedia-artiklar som en viktig källa – något författaren också erkände (och lovade att rätta till i framtida utgåvor) efter att plagieringen hade avslöjats.

I vilket fall är det en bok på ett intressant tema, och Anderson tar upp många viktiga frågeställningar i sin bok. Och skulle man nu tycka att det i sig inte motiverar ett inköp kan man ju alltid själv slå på Wikipedia – eller, för den delen, ladda ned den amerikanska ljudboken helt gratis.

Similar Posts:

• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Profiten framför allt
• Arbetare i alla länder, förena er…

Är det sega och giriga mediaföretag som får skylla sig själva för att vi har hamnat där? Och är nätpiraterna rebeller i uppror mot samhällets kommersialisering och för demokratiskt fri information – eller är de helt enkelt skurkar som sliter undan mattan under fötterna på redan hårt utsatta skapare?

Antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor undersöker de frågorna från en rad olika utgångspunkter. Svaren blir ungefär lika många som de deltagande skribenterna, och det är nog som det ska vara. Det är inga lätta frågor.

Man kan heller inte riktigt säga att de elva skribenterna tydligt står på en av två sidor, för eller emot fildelning (eller, om man ska vara tydlig, illegal fildelning, för fildelning i sig är ju själva grunden för hur nätet fungerar och knappast något kontroversiellt). Somliga är klart emot, en del vill hellre poängtera möjligheterna, en del skissar på lösningsförslag och en del tecknar snarare bakgrunden till de frågor vi står inför idag.

Nivån på bidragen är också ganska olika. Generellt sätt är de lättillgängliga – även om de flesta hade behövt ytterligare en språkgenomgång. Någon droppar mängder av tekniska termer som går mig förbi (vilket inte vill säga särskilt mycket), någon känns väl enkel till och med för mig. Intressant är det i alla fall, inte minst när skribenterna helt säger emot varandra.

Och även när de inte direkt säger emot varandra så fokuserar de helt olika saker. Juridikprofessorn Jan Rosén tecknar till exempel upphovsrättens historia och utser den till ett kärnelement i ett produktivt kunskaps- och tjänstesamhälle. Ekonomiprofessorn Andrea Renda diskuterar det senaste dryga decenniets upphovsrättsstrider kring Internet och förespråkar övergripande tekniska lösningar, medan Anders Rydell gör en tankeväckande och firnurlig betraktelse kring våra uppfattningar om original och kopia, vara och tjänst, före och i informationssamhället.

Andreas Ekström varnar för att när allmänheten inte längre känner sig nödgade att betala för den kultur de konsumerar får vi en ny mecenatkultur – enstaka sponsorer som styr utbudet. Den gamla distributionsmodellen har inte konkurrerats ut av en bättre affärsmodell, utan av ett ”masskriminellt beteende” och vi får den kultur vi betalar för. Han drar en intressant parallell till forskningen, där grundforskning får stå tillbaka för specialiserad forskning i sponsorernas intresse. Sådant begränsar onekligen.

I lite samma anda visar dataspelsutvecklaren Martin Walfisz vilka enorma resurser som krävs för att utveckla ”världens bästa dataspel” och Martin Rolinski (från bandet BWO) vilken process det är att göra musik (eller somlig musik). Någonstans måste ju resurserna komma ifrån.

Joakim Båge däremot personifierar den amerikanska drömmen – ”Allt som behövs är talang och en dator” – från sitt mediaföretag i Hollywood och med exempel från Obama-kampanjen. Linda Skugge vill lyfta fram alla ickeekonomiska drivkrafter som faktiskt får oss att lägga massor av tid på ickekommersiellt skapande och information, inte minst på Internet, medan Isobel Hadley-Kamptz spekulerar kring om inte upphovsrätten och idén om det ensamma geniet blir en parentes i vår kulturhistoria. De flesta av våra kulturskatter skapades trots allt innan den moderna upphovsrättslagstiftningen, menar hon, och lyfter fram det ganska underhållande exemplet med Disney – ikonen för förlängd och hårdare rättighetsbevakning – som knappast kunnat skapa några av sina filmer om de historier företaget utgått ifrån varit föremål för samma lagar som de själva drivit igenom.

Man hör nuförtiden stup i kvarten att något är en ”historisk händelse”. Oftast har man glömt vilken redan dagen därpå och sanningen är väl helt enkelt den att allt avgörande händelser faktiskt är i minoritet i historien. Det mesta som betyder något är ganska komplicerade och utdragna processer.

Jag slår i alla fall igen Gratis? med en känsla av att stå mitt i en sådan process. Kanske inte vid något avgörande slag, men likväl nånstans i förändringen, i något betydelsefullt. Det liksom kittlar lite under fotsulorna. Kanske kan du – som precis kommit till slutet av ännu en text på nätet, skriven av, ja, oklart vilka, egentligen, men sannerligen inga ekonomiska skäl – känna det också?

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Man får vad man betalar för… eller?
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Röster och möjligheter

Detta var i slutet av nittiotalet då Ny demokrati suttit i riksdagen och vit makt-musiken fått sitt stora genombrott. På den tiden var skinnskalle synonymt med nynazist. Bilden av honom (det var alltid en han då) hittade man i Romper Stomper och American History X. Edward Norton med en stor svastika på bröstet som går med pistol i kalsonglinningen och spräcker skallbenet på inbrottstjuvar. I Sverige var det Jocke Karlsson, sångaren i Pluton Svea, som fick bli sinnebilden. En gammal kåkfarare som spöade sin tjej, sniffade kokain och skrev texter om den ariska eliten. Det var egentligen en bedrövlig tid att vara skinnskalle. Alla såg ner på en, såväl invandrarna som punkarna som nynazisterna. Antingen fick man stryk för att man var för vänster eller för att man var för höger trots att man gav blanka fan i politik.

Men så hände det något under tidiga 00-talet. Plötsligt blev det på modet att ha hängslen och på Göteborsscenerna syntes Håkan Hellström med uppkavlade chinos och plommonstop. I skivaffärerna sålde Trojan-boxarna som smör, bland annat en som hette ”Skinhead-reggae”, och i en Telia-reklam hördes Jimmy Pursey skråla ”Hurry up Harry” – en riktig gammal skinnskalleklassiker. Allt oftare nickade folk förstående när man sa att man var opolitisk och på skolan blev ens kläder allt trendigare. Nu kunde helt plötsligt Ben Sherman köpas på MQ och Fred Perry fanns överallt.

Så kom This is England 2006 som den stora genombrottsfilmen för skinnskallerörelsen. Plötsligt visste alla att det fanns snälla skinnskallar såväl som elaka. Att de kunde vara både svarta och vita och lyssna på punk såväl som reggae. Det kändes väldigt befriande trots att jag själv lagt undan kängorna. Jag stod i en bokhandel då och såg hur människor kom och köpte Richard Allens gamla klassiker om skinnskallen Joe Hawkins och Gavin Watsons ursnygga fotobok Skins. The times they are a-changin, tänkte jag, och kände mig löjligt lillgammal.

Men någonting hade faktiskt hänt med samhällsklimatet. Subkulturerna hade liksom fått mera luft och det hade blivit lättare att andas som alternativ. I DN skrev Fredrik Strage om Gothick Lolitas och för något år sedan kom Chris Anderssons Long tail som förutspådde ett samhälle bestående enbart av subkulturer. Tänk er det för tjugo år sedan. Eller för tio. Idag är det inte längre okej att se ungdomskultur som enbart ett uttryck för hormoner, att betrakta alla punkare som ”Rebels without a cause” eller alla skinnskallar som huliganer. Man måste närma dem sig mera varsamt, förstå dem på deras egna villkor och lyssna till vad de faktiskt säger. Kanske är det till och med så att varje subkultur inom kort kommer att ha sin egen skildring, sin egen fotobok och sin egen avhandling. The times they are a-changin, som sagt.

Tillbaka till skinnskallekulturen. Förra året gjordes faktiskt ett försök att skriva den stora skinnskalleromanen i England. Det var författaren John King, mest känd för sin Fotball Factory, filmatiserad härom året, som gjorde den heroiska ansatsen. Boken hette Skinheads kort och gott och var ett försök att ta ett helhetsgrepp på subkulturen. Den handlar om Terry, en femtioårig skinnskalle som äger en taxifirma och som drömmer om att starta en egen klubb, och den något yngre Ray, som lever för fredagsbläckan och slagsmålen på läktaren. I bakgrunden finns också Lol, en liten babyskin som upptäckt att hans kängor och uppkavlade jeans blivit hippa. Tillsammans representerar de skinnskallekulturens tre faser. Födelsen på 60-talet med reggae och soulmusik, uppblomstringen på 80-talet med punkrörelsen och återkomsten på 00-talet. Samtidigt är Ray, Terry och Lol olika personlighetstyper som blivit närmast stereotypa när man skildrar skinnskallar. Terry är den propra med ett alltid perfekt veck på jeansen och en tjusig crombiecoat. För honom handlar skinnskallekulturen om sammanhållningen och kärleken till musiken medan det för Ray är slagsmålen och det hårda i stilen som lockar. Lol är en slags blandning som gärna lyssnar på både punk och reggae och har en bandtröja och ett par Levis Sta-prest samtidigt.

Handlingen då? Faktum är att det inte händer så mycket i romanen. Den är rentav ganska stillastående. För den mesta av tiden går Terry och Ray runt och fantiserar. Terry om sin klubb, Ray om sina slagsmål. Det hade kunnat funka, om det hade varit bra skrivet. Men dessvärre är King ingen särskilt bra författare. Han är rentav en riktigt usel stilist. Emellanåt är det platt, emellanåt riktigt pinsamt. Smaka på den här meningen till exempel. Här står Ray och tittar sig själv i spegeln: ”The close shave did him proud, suited the shape of his head, which was strong and built with ancient Anglo-saxon bone”. Ska man skratta eller gråta? Det låter ju som en text från något av de riktigt dåliga Oi-band jag lyssnade på i fjortonårsåldern. Lite mera ska man väl kunna begära.

Ett annat problem med romanen är att den inte har något kritiskt förhållningssätt till skinnskallekulturen. Ray och Terry skildras som schyssta snubbar, sköna skins, trots att de faktiskt är misogyna nationalister med aggressionsproblem. Och detta är ett problem över lag i skinnskalle-skildringar. Ofta upprepar man bara frasen: ”det finns faktiskt skinnskallar som inte är rasister” och svär sig på så sätt fri från frågan om varför nynazister söker sig till just skinnskallekulturen. Kan det vara så att dess macho-ideal och våldsförhärligande faktiskt liknar nynazisternas? Kan det handla om att det är en genuin manskultur? Och var man verkligen så opolitiska på sextiotalet? Gick man inte ut på ”Paki-bashing” även då? I filmen This is England finns en ansats till att diskutera dessa frågor men i övrigt råder fullkomlig tystnad.

Så skinnskallerörelsen väntar fortfarande på sitt magnum opus. Den väntar fortfarande på en skildring som tar den på största allvar men som samtidigt riktar en kritisk udd mot den. Shane Meadows har nu gjort det på film. Vem gör det på bok?

Similar Posts:

• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Trivselfantasy på tomgång
• Boken jag inte vill läsa
• Man får vad man betalar för… eller?

Detta är en grov beskrivning av Long Tail-teorin, som Chris Anderson utvecklat till en populärvetenskaplig bok utifrån artiklar han publicerat i den tidskrift han är chefredaktör för, Wired.

Den långa svansen är alltså den del som under toppliste- och hitkulturen inte fått plats eller på ett effektivt sätt tillgängliggjorts för den potentiellt breda publiken. I och med Internet och dess närmast oändliga tillgång till information, musik, radiokanaler, videoklipp och så vidare finns inte längre de logistiska problemen med att tillhandahålla tjänster och digitala produkter i alls samma utsträckning som när den fysiska butiken med sina begränsade hyllmetrar och därmed utbud var allenarådande.

Effekten av detta skifte i konsumtionsmönster är helt nya möjligheter för nischade marknader att nå ut till närmast obegränsade lyssnare, läsare, spelare, tittare eller köpare. Andersons undersökningar visar på en förskjutning från ”huvud” till ”svans”; när människor får möjlighet att välja ur ett enormt sortiment förskjuts också deras intresse från vad de trodde att de ville ha (topplistans utbud) till sådant de inte visste att de var intresserade av (nischat utbud). De få hitsens era håller på att ersättas av de oräkneliga nischernas mångfald, ungefär.

Som exempel kan tas musiklyssnandets förändring under senare år. Från att ha väntat på ett visst datum när en ny skiva med en förväntad storsäljare, säg Oasis, släpps och en absolut majoritet av denna skivas försäljning skedde under en relativt kort period ser dagens musikkonsumtion radikalt annorlunda ut. Någon lyckas ladda ner en ny skiva månader innan officiellt releasedatum illegalt, en annan väntar tills skivan nått butiken och köper den på traditionellt sätt, en tredje köper bara de låtar från skivan hon tycker bäst om via iTunes, medan en fjärde beställer hem den fysiska skivan ett halvår senare från en Internetshop. Samma skiva remixas sedan av en houseartist eller singelspåret omarbetas via en mashup där den spelas över en gammal låt och cirkulerar på fildelningssiter. Via siter som lastfm, myspacesidor och liknande upptäcker man relaterade artister, den remixande houseproducentens olika alias och dennes musik och vidare genom överlappande rekommendationer och länkningar.

Tillgängligheten och snabbheten med vilken låtar och album sprids över nätet och mellan vänners e-mail gör att den potentiella publiken för varje låt eller artist ökar explosionsartat, samtidigt som samma tillgänglighet och snabbhet gör att troheten mot en viss favoritartist tenderar att minska. Konsekvensen är en ”lång svans”, alltså en utjämning mellan de få megahitsen och de många mikrohitsen.

Anderson beskriver denna tendens och den långa svansens genomslag inom ett stort antal områden där Internet är avgörande för ett slags paradigmskifte i ekonomiska och populärkulturella förhållanden. Google är annonseringens långa svans, e-Bay är begagnade varors långa svans, Wikipedia är uppslagsverkets långa svans och så vidare.

Long Tail är en aha-upplevelse som sammanställts i ett enkelt diagram och Chris Anderson har fått enorm uppmärksamhet både från storbolagschefer och ekonomer, samt i kretsar utanför de som normalt skulle intressera sig för ekonomiska teorier. Och visst har han skrivit en både intressant och överskådlig bok om den nya, digitala ekonomin och alla de möjligheter för såväl konsumenter (valfrihet, påverkan, nätrekommendationer och recensioner, priskonkurrens) som för företag (räckvidd, minimirade produktions-, lager- och transportkostnader vissa fall) i internethandelsbranchen som följer i den långa svansens spår. Den har alla förutsättningar att bli en slags No Logo för hyperinformationsåldern, det vill säga en coffee-tablebok för sin tid, men istället för skepsis inför ”överflödets tyranni” och varumärkesidentifiering utspelar sig Long Tail i den nya sköna värld där allt är tillgängligt för alla utan synbar urskillning.

Just det något enkelspåriga och förbehållslösa hyllandet av en värld där allt ständigt är säljbart, om än aldrig i så liten skala, gör att Anderson emellanåt hemfaller åt ekonomistisk väckelsepredikan. Användandet av ”vi”-form i beskrivningen av den långa svansens förträfflighet känns lite som en föreläsning man står i dörröppningen till Handelshögskolans aula och tjuvlyssnar på: uppdelningen mellan de krasst ekonomiska vinningar som den långa svansen möjliggör och de avsnitt som handlar om användarnas tillgänglighet av Internettjänster kunde vara tydligare. För det är samtidigt bokens stora förtjänst att den långa svansen visar sig applicerbart på så vitt skilda områden, ifrån det organiska framväxandet av den helt användarunderstödda encyklopedin Wikipedia (svansen växer med användarnas påfyllnad av obskyra mikroföreteelser) till världens största boksäljarföretag Amazon (svansen växer genom att tillhandahålla miljontals böcker via avtal med en mängd bokförlag).

Long Tail är hursomhelst en i stora stycken mycket fascinerande ögonöppnare inför en era där utbyggt bredband och explosionsartad ökning av utbudet hos en mängd branscher av både fysisk och digital karaktär erbjuder allt mer till – och inte minst av – allt fler, där småpratet om gårdagens Rederiet-avsnitt inte längre innefattar alla i fikarummet:

Fikarummen är i allt högre grad virtuella. Det finns många olika sätt att mötas på och de som samlas på de nya mötesplatserna har själva valt dem. I stället för att ha en svag koppling till andra på grund av ytliga masskulturella överlappningar kan vi få en starkare koppling till lika många, om inte fler, som delar vårt intresse för nischkultur.

Similar Posts:

• Man får vad man betalar för… eller?
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Smärtsamt uppvaknande ur Swoosh-sömnen
• Men hur blir vi lyckligare då?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek