Så, när Bianca är sjutton, står han plötsligt där, i köket hemma hos Idde. Han har bott utomlands i flera år, knappt varit hemma alls. Och visst finns det något särskilt mellan dem? Bianca har svårt med matten i skolan, och Jacob erbjuder sig att hjälpa till.

Det blir början på ett stormigt förhållande, som ingen annan får veta om. Hur berättar man för sin bästis att man ligger med hennes elva år äldre brorsa? För sin familj? Jacob vill heller inte att någon ska veta. Han tar med Bianca för att sjunga med sitt band, men när en bandkompis oanmäld kommer hem till honom gömmer han henne i städskåpet.

Ingenting av det som händer Bianca kan hon dela med familj och vänner. Hon blir alltmer isolerad i sin relation till Jacob – vad det nu är för en relation? Jacob velar fram och tillbaka. Han vill avsluta. Han vill vara med henne alltid. Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Det har kommit en rad ungdomsböcker om destruktiva relationer de senaste åren. Här blir det alltmer tydligt att Jacob inte mår psykiskt bra. Hans humörsvängningar och idéer blir alltmer extrema. De vore inte lätta för någon att hantera – och hans familj verkar mer eller mindre ha gett upp – men Bianca går bara andra året i gymnasiet. Det här är hennes första relation. Det är inte lätt för henne att veta vad som är rimligt eller inte.

Som vuxen kommer jag på mig själv med att ligga och svära högt över Jacobs beteende. Det är lätt att se vartåt det barkar. Samtidigt sträckläser jag, och ligger vaken alldeles för länge. Det är spännande. Drabbande.

Samtidigt som temana är allvarliga – förutom relationen med Jacob och vilka konsekvenser den får, är Biancas familjesituation knepig, med en pappa som jobbar utomlands och en utåtagerande tonårig lillebror – finns här en väldig glädje och livslust. Den återkommer i lusten till Jacob och utforskandet av den egna sexualiteten, men också i vänskapen med Idde och skildringen av gymnasieliv och fritidsintressen. Bianca går bildestet och sjunger i kör, spelar gitarr, festar och fikar med kompisar. Hon har ju ett liv. Före Jacob. Och kanske till och med efter, trots allt?

Similar Posts:

• Även jag håller andan
• Ingen katastrofal historia
• Skilsmässans efterbörd
• Att ”ställa till det för sig”
• Om vi inte hade gått så tidigt …

Det finns mycket igenkänning i Charlotta Lannebos första ungdomsroman. Drömmandet om att skriva, snarare än att faktiskt göra det, och den där känslan av att inte riktigt leva, i varje fall inte det liv som man borde göra. Lova gör mycket, men inget blir liksom klart. Hon tar det första steget men kommer aldrig fram. Frustrationen och detta eviga längtande som tycks bränna i henne fängslar till en början, och sidorna rusar förbi.

Efter ett tag är det något som skaver. Lova är hela tiden rätt obekväm med livet hos sin värdfamilj: isoleringen, den knappa kommunikationen dem emellan och, kanske framförallt, husets halvdana skick. Hon själv kommer från Stockholm och har det som folk har det mest, tycker hon. Och det är ändå förståeligt att det långsamma lantlivet för henne tycks tråkigt och stillastående, hon som är van att ha allting inom räckhåll. Men hon beskriver också ett liv hemma med segelbåtar och linnedukar. När hon sedan reagerar så starkt, och ofta rätt dömande, på mycket som har med värdfamiljens ekonomi att göra så blir det rätt obekvämt. En del fördomar tycks puttra under ytan utan att riktigt besvaras.

Senare tar också handlingen en vändning som inte riktigt övertygar. Lova blir desperat i sin längtan efter förändring, och gör någonting drastiskt. Tyvärr får läsaren inte hänga med tillräckligt i tankeprocessen som leder upp till detta och det får det hela att verka överilat. Engagemanget för historien, i alla fall för mig, sjönk snabbt därefter. Vilket var synd, för det den tycktes handla om från början var så mycket mer intressant.

Similar Posts:

• Relation över gränserna
• Det blir aldrig som man tänkt sig
• ”Gud, Djävulen och cheerleaders”
• Sista veckan med gänget
• Samarbete över gränserna