”¢ Det är inte sagoberättelser för barn, det är den dels för våldsam för, och dels är den skriven i faktaform snarare än sagoform.
”¢ Det är inte heller en roman, återigen då huvudparten av den är i någon slags faktaform.
”¢ Men, det är inte heller en faktabok, då det inte går att avgöra vad som är verkliga fakta och vad som är påhitt. Eller med författarens egna inledande ord ”En del kapitel innehåller bara rena fakta, men i vissa fall har jag valt att berätta mer fritt och lekfullt om personer och händelser. Jag har helt enkelt ibland låtit min fantasi ta mig med på en resa in i vikingatiden.”

Det märks … synd bara att det inte åtminstone angavs vad som var vad.

Vikingar består alltså av en samling kortare berättelser med mer eller mindre koppling till varandra, några vävs in i varandra, några är helt utan koppling till varandra och det känns inte som det finns en klar röd tråd utan det blir helt enkelt mest en samling korta berättelser av det. Boken saknar även all form av källangivelser och referenslitteratur.

Vinjetten till boken anger att författaren är skribent för tidskriften Populär Historia, och berättelserna ligger innehållsmässigt i samma linje som denna, tyvärr utan de illustrationer tidskriften oftast lockar sina läsare med.

I tillägg känns det som det i en del kapitel görs små försök att analysera materialet, ytligt visserligen med tanke på det korta sidantalet (19 skilda berättelser på 115 sidor), men i vissa fall som t.ex. det om Ibn Fadlan bara återberättas helt okritiskt, eller som i kapitlet ”Asa-Tor som drag-queen” görs en återberättelse av Trymskvädet fast med författarens egna ord. Kapitlet ”Bärsärkar – vikingatidens värstingar” känns (även om det är avsiktligt eller ej) för mig som precis läst Britt-Mari Näsströms bok Bärsärkarna – vikingatidens elitsoldater som en snabbrecension på 6 sidor av innehållet i Näsströms bok.

Att läsa ut boken gick på några timmar på en annars tråkig flygresa men jag funderar efteråt en gång till på vem den tilltänkta målgruppen kan vara. Historiska Media skriver inget om det, men Adlibris anger den i grupperna ”Historia & Arkeologi” samt ”Barn & Ungdom”, jag vet inte men får anta den sistnämnda är mer korrekt.

Det inledande kapitlet ställer frågan ”Vad vet vi om vikingarna?” Mig personligen gav den i vilket fall absolut ingenting nytt, men den har åtminstone ett snyggt omslag (som för övrigt är taget direkt från omslaget till Charlie Christensens tecknade seriealbum Röde Orm, med vissa detaljer retuscherade och med annan färgläggning).

Similar Posts:

• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Välbehövligt, men kunde redigerats.
• Röde Orm är tillbaka
• Röde Orm är i hamn
• 60 år av härnad i svenska läsarhem

I en av samlingens avslutande serier frågar Zeke om Arne lider av att kocken har gått i pension, och Arne därför blir tvungen att ta till gammal skåpmat. Det beskriver träffande vad som verkar ha drabbat Christensen själv. Har man läst Arne Anka tidigare känner man snabbt igen gamla recept i denna den sjunde Arne Anka-samlingen från Charlie Christensen. Ofta är anrättningen underhållande, någon gång riktigt spännande kryddig – men allt för ofta ungefär lika spännande och fräscht som gårdagens rester.

Similar Posts:

• Röde Orm är tillbaka
• Ännu en jävla natt i Duck City
• Röde Orm är i hamn
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Vikingar utan röd tråd

Det var ju ett antal år sedan man gick på gymnasiet och smygläste Metallarbetaren för att få sin återkommande Arnefix. Den där tankade tecknade ankan som likt en svensk Bill Hicks – så skulle det nog i alla fall ha känts om jag känt till Bill Hicks då – gjorde mos av alla skitnödiga kulturdebatter och samhällsfrågor med några väl valda ord som verkade göra allt så enkelt. Det var slogans för en generation som myntades där i svartvitt.

Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt.

Den som kan vara glad i dagens läge är en fiende till allt vad intelligens heter.

Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter.

Poängen med Arne var inte att han var den som hade alla svaren; han var en misantropisk fan till mansgris som var som lyckligast när han supit sig så full att han glömt av hur jävligt livet var. Men han behövdes som en motvikt. Jag förstår ändå att Charlie Christensen efter att ha tagit kål på honom flera gånger utan att bli av med honom till slut dödade honom på det enda sättet som fungerade: gjorde honom framgångsrik, lycklig och följaktligen ointressant.

Men när nu Arne Anka har återuppstått har tiderna ändrats. Mycket är detsamma; världen är ytligare och skitnödigare än någonsin, vi har ett storkrig som dominerar all debatt och när Charlie Christensen försöker skapa en ny figur – utrikeskorrespondenten Konrad K – är det inget under att han snart märker att det behövs något annat. Konrad är för övertydlig, för pekpinnig utan att få till de där replikerna som säger ZING!; jag menar, hur många gånger har vi inte redan hört att Bush krigar för olja?

Alltså: exit Konrad, enter Arne, stage left. Arne har blivit dumpad av sin snygga fru och den största skillnaden är ett par extra linjer runt ögonen och ett par gnälliga småungar som han träffar varannan helg. Han sitter fortfarande på Zekes bar med Krille – största skillnaden är att de numer ju inte ens får röka på krogen, vilket knappast gör honom gladare.

Men samtidigt vete fan om inte Arne är ett barn av en gången tid. Mer än någonsin känns det som att släppa in en grottman (eller möjligen en grovt tecknad August Strindberg) i vårt välordnade könskvoterade rökfria Adkinsdietkäkande dokusåpatittande 3G-mobilssnackande moralrelativistiska Metrokrönikeläsande 2000-tal där hans typ av hatiskt förbannade utbrott mot feminister, politiker, fanatiker, kändisar och allmän svensk lagomhet verkar ha blivit bortsorterade hos alla utom just den sortens korttänkta individer (dörrvakter, skins, smygreaktionära kostymnissar) som Arne en gång ville gå till strid mot. Han har liksom missat 10 år av officiella beslut vad man får och inte får säga.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Vi ska inte kräva av satir att den är rumsren. Däremot bör man kunna kräva att den är träffsäker, och Arne Anka anno 2006 slår in lite för många öppna dörrar. Vi har hört det redan, det där om alkoholens välsignelser, svenskens överspändhet, missförstånden mellan män och kvinnor… ofta från Arne själv, för 10-15 år sedan. Ofta bättre.

Men ändå. På något vis funkar det. Arne Anka är ju inte en hjälte. Han är en som världen har gått förbi, en som inte fattat så mycket som han tror (varför tror ni Krille så ofta får sista ordet?) men som fortfarande då och då ur botten på 29-kronorsölen plockar fram de där replikerna som skär som en kniv rakt genom alla långa pseudometadebatter som för länge sedan kommit att handla mer om sig själva än om kärnfrågorna. Tanken att vi inte skulle behöva en Arne för att ge oss några gårdagsölsdoftande skällsord då och då är, ärligt talat, skrämmande. Nånting måste ju för fan väga upp allt skval. Så Arne lever, länge leve Arne.

Similar Posts:

• Skåpmats-Anka
• Röde Orm är tillbaka
• Röde Orm är i hamn
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Ger mersmak

Det enda man inte tycks lyckas med är en filmatisering som gör historien rätta. Hasse Alfredson sägs ha varit igång i mitten av 1980-talet, stärkt av filmiska framgångar som Den enfaldige mördaren, men det lär ha stupat på ekonomi, som så ofta.

Nåja, kanske vi ska vara glada över att åtminstone några episka och tillika visuellt extraordinära fantasiskapelser får vila ut i läsarnas egna sinnesvärldar. Röde Orm är och förblir i första hand en läsupplevelse, ett skepp som lastats med nordländska tillsjöfarare utklädda till käcka machoknuttar. Vore det inte för Bengtssons alltigenom befriande humor och den lätthet som han presenterar historien med, skulle hela spektaklet falla platt. Kanske också därför filmskaparna avstår?

Här finns hur många favoritkapitel som helst, berättelser invävda i varandra och alla de svängningar och ingredienser som en klassisk äventyrsroman kräver och lever av. Hjälten och hans vapendragare, vådliga eskapader i fjärran länder och kärlek som tycks vara lika självklar som förutsbestämd. Till mina favoritepisoder hör väl som hos de allra flesta det stora julgillet hos kung Harald Blåtand. Inte bara för att det är frejdligt skrivet, men även hur det kopplar berättelsen till historiska personer och händelser. Samt att det för med sig stora förändringar i Orms liv. Därefter, när han rivit av ett kort äventyr i England, kan han ordna upp sitt liv med gård och familj, något som är en förutsättning för det sista stora utfärden i Österled.

Till sist: Jag har alltid trott att det var tryckffelsnisse som var framme i den pocketutgåva mina händer nött. Men enligt denna nya utgåva ska det stå ”tjänat min herre Almansur” – inget annat. Första gången jag läste ut Röde Orm gick det en darrning genom kroppen, ett slags berättarteknisk sence of wonder. Vem är egentligen bokens berättare?

Similar Posts:

• En frostskadad viking
• Röde Orm är i hamn
• Röde Orm är tillbaka
• Om Frans G Bengtsson
• Kriget och de som får sitta emellan

Jag har ett speciellt förhållande till boken, det var en av de första jag läste på egen hand och verkligen älskade. Det var stort, väldigt stort, och det gjorde att jag snabbt köpte första delen i serien när den kom ut. Något jag aldrig ångrat och det tror jag inte du kommer att göra heller.

Den här gången är Orm hemma igen och tar del i ett plundringståg till England och vikingarna går som vanligt genom livet med sin pragmatiska inställning. Trots den engelska kungens påbud om böner för fred får vikingarna det slag de längtat efter. Vid en drabbning blir de bombarderade med spjut och slänger ur sig:

"Se, nu har de kastat alla sina spjut!"
"Det var fasen till stridsteknik!"

Efter det kommer slungade stenar:

"Jaha, och nu har dom slungat alla sina stenar..!"
"Britter, vet du…"

Det har varit tonen genom alla de tre tidigare delarna och det är inget som har förändrats till den fjärde.

Men inte ens vikingarna kan vara helt opåverkade av kristendomens frammarsch genom Europa. Till och med Orm går till slut med på att döpa sig för att kunna göra verklighet av sina planer på bröllop med den fagra Ylva.

Det slår mig att det finns en hel del likheter mellan hur vikingarna framställs och hur vi svenskar ofta uppfattas eller porträtteras; enkla, rakt på sak och ibland lite enfaldiga men förvånansvärt ofta ändå på den vinnande sidan. Så här i OS-tider är det nära till hands att dra paralleller till Karolina Klüft som spelar på alla dessa egenskaper.

Du som följt serien fram till nu kommer naturligtvis att köpa denna utgåva också men om du inte börjat ännu kan det vara idé att vänta på samlingsvolymen som förhoppningsvis kommer lagom till julhandeln. Köp den. Du kommer inte bli besviken.

Similar Posts:

• Röde Orm är tillbaka
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Vikingar utan röd tråd
• Ännu en jävla natt i Duck City
• En frostskadad viking

Christensens nya projekt att göra seriebok av klassiken Röde Orm är beundransvärt. Det är ingen lätt uppgift att i bilder tolka ett så populärt verk. Min första reaktion var misstro. Det såg ut som ett billigt försök att tjäna pengar på någon annans arbete. När jag sedan såg att det var Christensen som stod som författare mjuknade jag en del och köpte till och med ett eget exemplar. Det är svårt att göra sig fri från gamla idoler. Besvikelsen var dock påtaglig när man insåg att det inte var hela boken i serieform i första volymen utan att det skulle komma fler delarÂ…kanske. Det är ett välkänt faktum att om inte första boken säljer bra är risken stor att det inte blir fler delar. Första delen var i och för sig så tunn att ett försök att få in hela historien där endast hade blivit löjligt.

Nu har det visat sig att mina farhågor var obefogade då del två finns att köpa så första delen måste ha sålt hyfsat bra i alla fall. Det var många år sedan jag läste Röde Orm i bokform och jag kommer inte ens ihåg huvuddragen i historien vilket gör att jag inte blir besviken över eventuella skillnader mellan de två verken. Det innebär också att jag har svårt att uppskatta hur många delar till det blir men det är i alla fall minst en till.

Historien är spännande, det är vältecknat och den korthuggna, lite trumpna stilen jag trots allt kommer ihåg från boken finns kvar. De som minns gudinnorna Arne Anka alltid suktade efter men oftast inte fick får även de något litet ut av boken. Den mänskliga stilen i bildspråket är även det detsamma som i tidigare alster. Det som känns igen gör att man känner sig hemma och väl till mods men boken och historien är så skild från det Christensen gjort tidigare att likheterna slutar där. Vem kan då vara intresserad av boken? Alla som läst och älskat Arne Anka bör ta sig en titt om inte annat så för att det är ett av Christensens verk. Det är ingen barnbok även om jag tror att i alla fall ungdomar (yngre tonåren) kan ta till sig den. Framför allt tror jag att alla de som älskat boken får ut något av serieversionen. Om inget annat så är det ännu ett besök i Röde Orms värld och det är något man bör ta vara på.

Problemet med att identifiera målgruppen är nog bokens största problem och något som känns igen när det gäller alla vuxenserier. Inställningen att serier är till för barn och inte vuxna är bara att beklaga. När jag letade igenom bokhandlarna i Örebro för att hitta ett ex att recensera (mitt recensionsexemplar från förlaget kom inte fram i tid) var jag tvungen att gå till fyra olika innan jag hittade en med några ex kvar. Jag fick dock reda på att den i ett fall stått under barnböcker, i ett fall under någon diversekategori och jag hittade den under Humor. Jag kan förstå att den står under barnböcker då det i alla fall är en seriebok även om innehållet inte lämpar sig speciellt väl för barn men humor är definitivt fel kategori. Visst är det en bitvis riktigt rolig bok men som kategori passar det inget vidare. Själv vet jag inte riktigt vad den passar men i bokhyllan kommer den placeras bredvid Bloom County, Kalle & Hobbe, Rocky och givetvis Arne Anka även om "Bombad & sänkt" inte riktigt passar i formatet.

Jag undrar om inte Jan Guillous framgångar med serien om Arn är en av anledningarna till att denna version av Röde Orm har sett dagens ljus över huvud taget. Nu handlar det om helt skilda tidsperioder men det är ändå historiska romaner med Sverige som grund. Fler liknelser än så får man dock leta efter och Röde Orm har ju visat att han klarar av att stå på egna ben lång innan Arn var en glimt i Guillous öga.

Generellt sätt måste jag säga att jag rekommenderar Röde Orm om du är sugen på något lite annorlunda, den tar inte speciellt lång tid att läsa. Priset på lite över 150 kronor är relativt högt men så är det när man handlar kvalitet. "Buy quality, cry once" är ett uttryck jag verkligen gillar. Om du missade första delen kan det kanske bli svårt att hitta den i bokhandlarna men på förlaget går de att beställa båda två.

Similar Posts:

• Röde Orm är i hamn
• Skåpmats-Anka
• Ännu en jävla natt i Duck City
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Vikingar utan röd tråd