Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars drömbild, aldrig varit den solstråle och prinsessa de föreställt sig. Men hon är smal och i tävlingen med bästisen Rosa om vem som kan äta minst och vem som har smalast höfter är det hon som vinner igen och igen.

Jag har blivit smalare. Jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.

Det är fantastiskt.

Hon är vacker också, och börjar märka att hon kan väcka åtrå hos vuxna män. Hon börjar leka med elden, med Lolitabilden, med den flickkvinnoidentitet som frodas i Lana del Reys sångtexter och männen omkring henne tycks inte ha några spärrar.

Försöker du locka mig i fördärvet.

Konfirmationsprästen, kompisens pappa. De tycks tro att de har snärjts av en naturkraft, att de saknar ansvar och skuld och andra runtomkring som kanske eller kanske inte förstår vad som pågår ingriper inte heller. På så sätt blir det ett vakuum kring de brott som begås och tropen om den förföriska flickan står på ett plan oemotsagd.

Det är två världar som krockar, där Sara å ena sidan är kvar i småflickornas väninnekonkurrens, å andra sidan har sex med män som är jämnåriga med hennes far. Hon är hög på sina hemligheter och den makt hon känner sig ha men gråter i ensamhet. Vilken ödets ironi är det att författarens namn är en ynka bokstav från Cornelis Wreesvijks Cecilia Lind, också hon ett barn som dansar in i vuxenskapet för tidigt och lättvindigt.

Allt skildras från Saras synvinkel och det är ibland svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara är hennes tolkningar, vad människor faktiskt säger och vad Sara föreställer sig att de säger. Delar av händelseförloppet är också så pass oväntade att de nästan framstår som fantasier.

Jag får faktiskt inte riktigt ihop det men det känns ibland som om det är sekundärt. Kring det obehagliga finns poetisk dimma och ett religiöst bildspråk men också en skarp klarsyn. Allt berättas i fragment och korta stycken, ibland omfattar de en mening, ibland bara ett enda ord.

Makt och begär. Självutplåning och grandiositet. Svält och sex.

Similar Posts:

• Skickligt men övertydligt
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Enkelt och svårt
• Krigsbarn i Småland
• Viskningar i öknen

den första natten med vårt barn, den första
natten någonsin, kändes det som

Jag blir ställd av det allmänmänskliga i början av Cecilie Linds diktsamling Mitt barn. När jag själv fick barn för ett och ett halvt år sen var det precis såhär det kändes. Det stora Efter Förlossningen var så stort att allt som varit innan tappade betydelse eller hade bara varit en lång förberedelse inför detta som nu var.

”som om allting i mitt liv måste leda fram till denna natt, detta/ vintermörker, denna nya människas nya andetag” skriver Lind. Det är tankar som förstås är präglade av vår kulturs syn på föräldraskapet som något oerhört och ojämförbart. Jag var medveten om detta. Diktjaget i Cecilie Linds bok är med största sannolik också medveten om detta. Likt förbaskat hamnar vi där. Det är barnet, barnet, barnet. Tiden har stannat, och ändå började den precis.

sömnen är hans, sömnen är hans hela tiden, den vi ger honom, vår

vår sömn är bara sömn som är nödvändig för att kunna ge honom
hans sömn

Lind diktar om det slutna tillstånd som perioden efter en förlossning och den första småbarnstiden ofta innebär. Eller, så slutet som det kan tillåtas vara i ett västerländskt privilegierat liv. För den så kallade bebisbubblan är både en lyx och ett helvete, vilket Lind visar i sin dikt, även om det är det jobbiga och skitiga som först slungas mot läsaren. Det är en direkt poesi på flera sätt. Ofta är den befriad från abstraktioner. Den ber heller inte om ursäkt för sig. I ett enda flöde skriver Linde om allt från förlossningsskador till sömnlösa nätter, det eviga amningskriget, rädslan för att inte räcka till som mamma, om längtan efter den hon var innan, relationens slitningar, kravfyllt sex och så vidare. Det är blod, bajs, bröstmjölk, trosor, kukar, små barnhänder och ömhet i en salig röra. Och det är svårt att inte bli berörd. Ofta, som i det citerade stycket ovan, träffar Lind, precis där hon ska för att jag som småbarnsförälder ska känna mig sedd och lite, lite mindre ensam i det jag precis gått igenom.

Den första månaderna med ett spädbarn beskrivs av en del som en graviditetens fjärde trimester. Man är ännu inte riktigt färdig förälder. Jaget pendlar mellan kärlek, självförakt och vilsenhet. Kroppen värker och vätskar sig. Amningen eller flaskmatningen fyller världen och blir ett företag mer någon annat. Man blir besatt av rutiner – att skapa ett fungerande schema för mat, sömn, blöjbyten upptar plötsligt all ens tankeverksamhet. Den slutna tiden blir en väg till att lära känna och börja älska det lilla barnet. “Eksemen blommar/ jag smörjer in hans rygg, den ryggen är ännu en främlings” skriver Lind.

Vad är det egentligen att bli förälder? Att på riktigt försöka förstå en annan individs behov och samtidigt upprätthålla någon sorts kontakt med omgivningen? Med sig själv? Jag kommer att tänka på några rader i Thomas Tidholms fina, Augustprisnominerade Jordlöparens bok från förra året: “Vi är människor. Därför vet vi/ allt om människor./Utom vem du är./ Utom vilka de andra är.” Tidholm skriver visserligen om människans förhållande till naturen, men en förälders ambivalenta relation till sitt lilla barn och omvärlden ligger inte långt borta.

Texten i Mitt barn upprepar sig. Det går långsamt. Känslor och rutiner återkommer. Lind skriver “badda den lilla stjärten i evighet/krångla det lilla bräckliga huvudet genom en eländig sparkdräkt i evighet”. För en läsare som har spädbarnstiden i backspegeln eller som inte har upplevt den blir det efter ett tag rätt enahanda. Tur då att världen så småningom sipprar in i bubblan. En mor gör sig påmind, liksom ett tidigare liv med anorexi. En koltrast ramlar ner från sitt bo och berör diktjaget med sin hjälplöshet. Diktjaget landar, både i synen på sig själv och barnet.

barnet lyssnar, speglar

han är den spegel som ska framkalla allt det goda i mig

nej

han är sig själv

jag tar hand om honom

mörkret fann själ i mitt vackra hår

Någonstans där börjar förmodligen föräldraskapet.

Similar Posts:

• Svält och sex
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Att välja och skriva sitt liv
• Den långa vägens fortsättning
• Kängurubarn och föräldrakärlek