Den nyutgivna En jul i Småland för länge sen är från början en novell som först kom ut 1992 i antologin En jul när jag var liten. Den här gången handlar det om julfirande i Astrid Lindgrens egen barndom. Berättelsen är stilfullt illustrerad av Cecilia Heikkilä.

Det är julen 1913 och Astrid är bara sex år gammal. Storebror Gunnar är sju och tillsammans med honom får Astrid följa med pappa ut i skogen för att hugga en gran dan före julafton. De går och går och går på den snöiga vägen. Till slut börjar Astrid gråta av trötthet. När de kommer hem till det röda huset igen är köket alldeles julstökigt och Astrid börjar tvivla på att det blir någon jul alls.

Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! Imorgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg.
“Tjuter du nu igen?”, sa Gunnar.
“Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. “Men en sorglig julafton, det blir det.”

Den som kan sin Astrid Lindgren kommer att känna igen sig både i språket, miljöerna och det aldrig sviktande barnperspektivet. Här finns en del blinkningar till andra Lindgrenberättelser, så som en ärta som råkat pillas in i näsan och Astrid som utbrister “Hujedamej!” när hon ser det stökiga köket.

Cecilia Heikkiläs illustrationer går i en dov, brunblek ton som går fint ihop med den historiska berättelse som det här ändå är. På julaftons morgon får lilla Astrid, iklädd sina nya julklappsstövlar, följa med till julottan där prästen predikar på ett språk som ingen människa kan förstå. På annandagen går hästsläden till julkalaset hos Astrids mormor och alla kusinerna, och när de far hem lyser månen och flera tusen stjärnor på dem i julkvällen.

Som bilderbok är En jul i Småland för länge sen texttät och pratig på ett väldigt Lindgrenskt sätt, och den passar troligen bäst som högläsning med barn från ca 4-5 år.

Astrid Lindgren kan det där med att väcka barns (och vuxnas) intresse trots att handlingen i stort inte drivs av någon särskild intrig, som är fallet med den här berättelsen. I stället hänger det på stämningen, de hemliga önskningarna, farhågorna och fantasierna som barn bär med sig kring julen. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Best of julen
• Harmlös julsaga
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• Lekfull ceremoni

Den sista utposten har en öppningsscen med mycket igenkänning. Vid det runda köksbordet sitter morfar och berättar att det var länge sen vykortet kom i brevlådan. De nedskrivna orden lyder: ”Med hälsning från den sista utposten”.

Lilla björn frågar ivrigt om de kan åka dit? En viss tvekan infinner sig, eftersom morfar ju inte längre är en ung och vild björn. Stunden av tveksamhet är tack och lov över på några sekunder. För morfar säger:

”Det är inte för vem som helst”, sa morfar.
”Man måste träna hemma först.”

Därefter följer träning med tältövningar, kartläsning och djupdykningar i faktaböcker. Årstidsväxlingarna avslöjar sig med röda höstlöv, julklappar under bord och julstjärnor i fönster. Lilla björn frågar varje dag när resan ska ske och alltid är det något mer som måste förberedas.

Morfar är ändå det pålitligaste som finns. En morgon väcker han nämligen Lilla björn och säger att det är dags. De går ombord på ett fartyg som för dem till en hamn långt norröver:

På gungande ben steg vi i land i hamnen. Avgaserna stack i nosen och det var folk och spring överallt. Inte någonstans kändes det vilt eller lite farligt. Och platsen var inte det minsta lik morfars vykort.

Morfar är varken ung eller vild längre, måste vila benen och hinner inte gå i samma takt som Lilla björn. Trots detta blir det ett äventyr med både nya och oväntade situationer, och hjälp kommer från otippat håll.

Bilderna återger den moderna turismen med vildmarksbutiker och välkomstskyltar för nyanlända resenärer. Jag ser även hur morfar vänder sin blick mot några detaljer som att han konstaterar den flyende tiden. Ungefär som jag själv gjort vid besök på en plats efter flera årtionden och tänkt: ”Oj, vad här har förändrats!”. Men på sidorna sprakar även de efterlängtade vyerna och stjärnhimlarna. Vad är väl en naturexpedition utan dem?

Det är en ren glädje att betrakta hur färgerna spelar med varandra. Jag kan stanna upp inför en liten detalj som fångar en rörelse i stunden och jag kan även stirra in i ett djup, som leder långt bort mot andra sidan som jag inte vet något om.

Språket går i en mjuk och följsam rytm. Inga onödiga ord och jag hör precis hur det låter vid berättelsens höjdpunkt som är en alldeles underbar och fin överraskning.

Om jag önskar vara i Lilla björns kläder – förlåt päls? Alldeles rätt gissat. Men jag får vara min egen morfar och förbereda mig på bästa sätt inför äventyr då det krävs att vandringskängorna sitter bekvämt på fötterna!

Similar Posts:

• Stort för de små
• Historisk jul med massor av stämning
• Maktkamp på hemmaplan
• Informativt men inte särskilt kreativt
• Morfar behöver en tant

Lika nyanländ är den lille pojken Manfred, ”lejontämjarungen”. Också han har blivit föräldralös av lite diffusa skäl, och Singer och Manfred växer upp tillsammans på cirkusen.

Så en dag, efter att Manfred och Singer firat sin nionde respektive åttioförsta födelsedag (det går tydligen nio sjölejonår på ett människoår), är Singer försvunnen. Kan han ha gett sig iväg för att leta efter det där havet som han alltid sjungit så längtansfullt om? Manfred ger sig för första gången iväg från cirkusen för att leta reda på sin vän.

Skådespelaren Vanna Rosenbergs bokdebut är en söt, lite knasig och melankolisk berättelse om hemlängtan. Singers försvinnande sätter igång ett formulerande bland alla djuren av vad deras hav, det de längtar efter, är.

”Jo, jag tror”, sa den stolta strutsen och viftade med plymerna, ”att havet är ett annat ord för öken. En oändlig sandig vidd där man kan springa ikapp med sin egen skugga och svalka huvudet i sanden. Det är säkert dit han har tagit sig, vår Singer. Eller hur, Manfred?”
Manfred hann bara säga oj och aha innan den svarta kaninen snurrade på öronen.
”Jag tror att havet är en stor skir plats under en björk. Ja, en saftig och solig glänta där man kan landa mjukt mellan natt och viol och stampa i sin egen takt. Det är där Singer är!”
Manfred såg sig fundersamt omkring. ”Fortsätt, mina vänner.”
”Jag … Jag tror”, sa den flängiga chimpansen och dängde med armarna, ”att havet är samma sak som djungeln. En lekplats där man kan svinga sig mellan grenar och skrika sig hes. Jag är säker på att det är dit han har slängt sig, vår Singer.”

Rosenbergs egensinniga, lekfulla språk och figurer är varmt fångade i Cecilia Heikkiläs ljuvliga illustrationer. Inte minst cirkusdjuren är så underbart fina att det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna lämna dem – trots att mest hela världen verkar charmigt sagoskir och hjälpsam.

Singers melodi är en förtjusande högläsningsbok som säkert både vuxna och barn kan ha nöje av, men som vuxen anar man också något outtalat i text och bild, en mörkare botten under den sockersöta nostalgin. Vem är det i själva verket som för bort små sjölejon från sina familjer och från sin naturliga miljö? Hur blev egentligen Singers hav en diffus dröm att längta efter?

Similar Posts:

• Nätt liten bok om skogens konung
• En förtrollad värld som manipulerar
• Världens bästa mamma (nykter)
• Hemligheter och lögner
• Att tyda tecken