Så även under sommaren 1955 när den romska cirkusen kom till ön och förändrade allt. Det var med förvåning öborna kunde konstatera att det räckte med en hemlig viskning från tonårige Walter för att järnladyn skulle örfila honom och motvilligt ge sitt medgivande till cirkusdirektören att de kan stanna till efter midsommar.

Med annorlunda utseenden, musikstilar och nya dofter rörde romerna om i Gräsöbornas hjärtan. Hos somliga väcktes kärleken till det nya och föränderliga, hos andra misstänksamhet och avsky inför det okända och okontrollerbara. Om bara Lea fått sin vilja igenom hade branden aldrig startats, familjen hade kanske hållit ihop och hennes begravning många år senare skulle inte attrahera en främling i mörk hatt, med en trollkarlsbok i fickan och frågor om sitt förflutna som krävde svar.

Det nionde brevet är å ena sidan en roman i mängden om familjehemligheter och det förflutnas hemsökelse och som sådan kan läsas med behållning. Men den är mer intressant som en berättelse om fördomar och motsättningar. Fördomar, inte bara gentemot olika folkslag utan även mellan föräldrar och deras barn.

Juliana vantrivs hos Walter eftersom han inte utvecklats med sin tid. Med ordval som zigenare och negerboll är han i sin dotters ögon mest en gammal inskränkt bonde. Om hon bara visste hur han som ung skrämdes av tanken att behöva tillbringa sitt liv på Sumpen, hur långt han ville resa och hur mycket han var beredd att offra för att få tillbringa livet med Hana, zigenerskan från cirkusen.

Och precis som Walter inte kunde vara stolt över sin kärlek till Hana i Sverige under 1950-talet förvandlas Julianas vistelse i dagens Indien till en erfarenhet i hur det är att vara paria. Sartaj, som hon har otrohetsrelation med, kan inte binda sig till henne, dels eftersom alla vet ju hur lössläppta svenskor är.

Det är uppfriskande att Catrin Ormestad inte moraliserar kring fördomars skadliga effekter utan istället, som jag förstår det, nyanserar diskussionen och visar hur allmänmänskliga, naturliga och möjligen ofrånkomliga de är. Frågan vi måste ställa oss är vad vi ska göra av dem. Starta en brand eller bjuda in till midsommarfest.

Min enda invändning är egentligen språket. Det är ofta på gränsen till övertydligt dokumentärt och lämnar få utrymmen för den egna fantasin vilket gör att jag har svårt att engagera mig känslomässigt i karaktärerna. Läsningen känns bitvis mer som en syssla än en upplevelse att sugas in i. Men författaren ska ha en eloge för den fina skildringen av Gräsö och dess befolkning. Berättelsen med alla detaljer från bondgårdslivet på en ö, snygga personporträtt och dialogerna med de olika generationernas specifika sätt att uttrycka sig, gör den här boken riktigt läsvärd.

Similar Posts:

• De jobbade ihop en sommar
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Friskt vågat – allt förlorat
• Vägen mot slutet

Ormestad reser i Israel och i Gaza för att skildra den dramatiska perioden 2006-2007: Libanonkriget, raketbeskjutningen mot Israel, Hamas maktövertagande och de grymma brödrastriderna med Fatah. Hon träffar soldater, statstjänstemän, butiksföreståndare och hemmafruar på båda sidor. Konflikten mellan Israel och Palestina är knappast nytt material för en journalist men som reportage är detta en ovanlig bok därför att den så starkt betonar det personliga. Ormestads ”jag” är aldrig långt borta och bakom titelns ”kärlekshistoria” finns en verklig relation med en israelisk man. Vi får veta att författaren sedan länge varit engagerad i palestiniernas sak och att även om detta inte förändras med hennes assimilering i det israeliska samhället så väcks tankar om lojalitet och tillhörighet. Plötsligt finns ”vi” och ”de andra”. Ormestad är en sympatisk berättare därför att hon är medveten om att hon inte alls är neutral. Hon reflekterar över att det är en lättnad att lämna Gaza och komma ”hem” till Tel Aviv. Genom att på så vis redovisa sig själv sätter Ormestad fingret på hur sällan journalister antar ett annat perspektiv än det som handlar om västerländska israeler och främmande palestinier.

Temat ”lojalitet och tillhörighet” bär även över i bokens starkaste kapitel, det som berättar om konsekvenserna av Hamas valseger i Gaza. Striderna, utrensningarna av Fatahmän och den allt större klyftan mellan Gaza och Västbanken slog sönder illusionen om palestinsk enighet. Hamastan och Fatahland har gått helt olika vägar, socialt och politiskt. Ormestad gräver i ruinerna av denna palestinska katastrof och finner människor med berättelser.

Det är Ormestads möten i Gaza som är bokens verkliga behållning. De historiska och politiska analyserna är lite väl tunna, men den palestinska vardagen är levandegjord med stor omsorg. Ormestad besöker hem bebodda av individer. Det är befriande att slippa bilden av den formlöst fattiga och desperata massan som trängs ihop på allt för få kvadratkilometer – och även om den historien naturligtvis måste finnas här så berättas den av de som lever i den. Individer. Tyvärr är inte porträtten av israeler lika minnesvärda, där finns inte samma engagemang. Det är kanske inte så konstigt. Den röda tråden i Gaza – en kärlekshistoria är Catrin Ormestads försök att leva i båda världar samtidigt. Hon misslyckas, men hennes indignation över situationen i Gaza är ärlig och stark. Den gör boken läsvärd.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När staten stulit marken
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• På befolkningarnas sida
• Historiska händelser i en pågående konflikt