”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.”

Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar på en tröst. Människor orkade för att de var tvungna. Det var bara innan det hänt som man trodde det var omöjligt.

Sirener är boken som gav mig läslusten tillbaka. Sen jag och min sambo sen 10 år tillbaka separerade har jag inte haft någon aptit på varken mat eller böcker. Jag har ätit för att jag varit tvungen. Jag har försökt läsa för att inte känna mig lika ensam. Sirener är den första boken på flera månader som jag verkligen längtat efter att fortsätta läsa när jobb, tvätt, besök i mataffären, ångest, sjukdom stått mellan mig och dessa 307 sidor stillsam briljans.

Henrik, bokens huvudkaraktär, skriver sin avhandling om Richard Yates. Pappan Gunnar skriver manuset till boken om den självupplevda fartygskatastrofen han överlevt. Studenten Vanja skriver sin uppsats om Carson McCullers.

Klara har läst till diakon och firas i sin frånvaro på en vigningsfest där mamma Marianne dricker för mycket enligt Henrik men helt inom spannet för det normala enligt Gunnar. Marianne, som presenteras som en oerhört läsande person, ställer sig positiv till Klaras flickvän medan Gunnar, präst/patriark, tycker att Klaras ”vän” skämmer ut alla genom att inte bära skor.

Familjedramat är otroligt välskrivet och de litterära undertonerna är inte bara underhållande för boknördar utan symboliska och tankeväckande. Tänk Robert Harris Spökskrivaren kombinerat med valfri Linn Ullman-roman på dejt med Helena von Zweigbergk-doftande skilsmässoroman. Det gör bitvis ont att läsa men blir aldrig frossande i hemskheter för hemskheternas skull.

Dialogerna mellan Henrik och sambon Lotte är fantastiska. Allt som det sörjande och krackelerande paret säger till varandra får en ny betydelse. Ingen säger vad de menar, förmodligen för att de inte vet. Att kalla Colleen McCulloughs Törnfåglarna för ”populärkultur” blir ett hån vasst som en kniv. Att drömma om en resa till Kroatien blir en anklagelse. Gabriella Ahlström skildrar förhållandets förfall på ett sätt som både placerar mig i det, där jag känner det som de inblandade gör, men också utanför det, där alla samtal runt det enda samtal de egentligen borde ha gör väldigt ont i mig samtidigt som det är intressant att försöka jämföra med hur jag själv pratar förbi mina egna känslor och tankar när något är för jobbigt.

Fartygskatastrofen, missfallet, den Lucinda Williamska affären med den yngre studenten; alla var för sig ämnen som inte är originella på något sätt, men tillsammans och på det sätt som Ahlström behandlar dem är de otroligt bra. De klichéer vi är och ser i vår omgivning, de klichéefyllda saker vi gör mot varandra och sen skapar narrativ kring för att orka med oss själva. Detta är teman som Ahlström fyller sin intressanta berättelse med. Vad säger vi till oss själva och andra för att förstå, fly eller förneka de känslor vi känner?

Bara en sån sak som att inleda med över 50 sidor på en medelklassig familjefest med bitter eftersmak (svensk kulturs allra mest använda öppningsfond?) utan att jag som läsare blir minsta trött. Här etableras alla dilemman och relationer på ett smart sätt som knyts ihop på ett ännu smartare sätt i slutet av boken. Jag har alltid tyckt det låter otroligt tillgjort när folk säger att de haft bokupplevelser som fått dem att direkt börja på sidan ett när den sista sidan är slut, just nu är jag farligt nära att bli en av dessa tillgjorda.

Similar Posts:

• Sensuella Sirener
• Drömmen om det lite bättre
• Innan vi regnar ned
• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser

Ibland, under vissa omständigheter, krävs dock en andra läsning för att avtrycket ska fästa. Som i det här fallet. Första gången jag stiftade bekantskap med Carson McCullers debutroman var under b-kursen i engelska på Örebro Universitet. (Tack för det, Tom Lacy!) Delkursen hette amerikansk litteratur och "The Heart is a Lonely Hunter" var en av de romaner som skulle analyseras ner till beståndsdelar. Och även det mest storslagna verk kan mista sin glans när det måste stressläsas inför en annalkande sejour i tentabunkern. Romanen pluggades in, tentades av och suddades ut.

Så en klibbig sommardag ett par år efter den avklarade fempoängstentan, kommer jag på mig själv med att sakna invånarna i den lilla hålan i djupaste amerikanska södern. Där, någonstans i vägdammet, väntar den 13-åriga pojkflickan Mick Kelly på att än en gång få berätta sin historia för mig. Mick Kelly, som beställer sin sedvanliga öl med glass på kvarterskaféet och som utan betänkligheter dricker den vämjeliga blandningen medan hon iakttar de övriga stamgästerna. Alla är de lika ensamma som hon. Även på ett kafé fullt av människor, känner sig Mick ständigt innesluten i sig själv. Hennes isolerade värld tycks bestå av två rum. "The outside room" innefattar skolan, familjen och alla vardagliga aktiviteter, medan "the inside room" möbleras med musik, bilder, färger och drömmar om fjärran länder.

Det är denna Mick Kelly jag har på näthinnan då jag slutligen letar fram det slitna pocketexemplaret för att återbesöka hennes bägge rum. Och kanske är det en kombination av värmeböljan och mitt dämpade, icke tentarelaterade sinnestillstånd, som gör att jag den här gången genast känner mig hemma i hennes historia. Hur kunde jag ha missat den känslan vid första läsningen, hur förvirrad jag än må ha varit? Hur kan någon som någonsin känt sig hopplöst malplacerad, men ändå gjort sitt bästa för att passa in, undgå att ta Mick till sitt hjärta?

Nu får jag också chansen att återuppleva vänskapen mellan den matglada, lättjefulla greken Antonapoulos och den korrekt klädda, något bistra John Singer. Antonapoulos är dövstum sedan födseln och Singer har i sin tur blivit stum senare i livet. Bortom sina uppenbara olikheter och kommunikationshinder, förstår dessa två herrar varandra på ett djupare plan. Tillsammans utgör de det mest osannolika radarpar man kan tänka sig. De blir alltmer beroende av sin vänskap, vilket senare får ödesdigra konsekvenser.

Persongalleriet tar inte slut här. Mick Kelly, Antonapoulos och Singer är bara tre av McCullers skickligt tecknade karaktärer – alla med vitt skilda personligheter men med utanförskapet som minsta gemensamma nämnare. Och var och en av dem skapar sin egen strategi för att hantera ensamheten.

Jag läser den allra sista meningen och slår igen boken i vetskap om att avtrycket har tagit fäste en gång för alla. Jag kan inte annat än att kapitulera inför den här vackert vemodiga berättelsen.

Så, varför då inte en tia i betyg? Jo, av en enda tvivelaktig anledning. Om jag dristar mig till att göra ett antagande om författaren i egen hög person – helt taget ur luften – så tror jag att hon och hennes trasiga romanfigurer skulle ha känt sig en aning obekväma inför "a perfect ten".

Similar Posts:

• De klichéer vi är
• Oates/Smith/Kelly på tomgång
• Kommer jag att dö? – så här?
• Direkt och kompromisslöst om att vara trans
• Flaskan eller kärleken?