Jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet och i min hand har jag Hemma hos Martina. Det är en praktisk bok: formatet är litet och behändigt, går lätt ned i handväskan och kan läsas mitt i trängseln under kollektivtrafikens rusningstid. Men det är inte bara bokens yttre attribut som gör den så praktisk – innehållet är nämligen ännu bättre.

Hemma hos Martina är en samling berättelser, sammanvävda till en bok som fångar det komiska i tristessen. Martina Haag beskriver vardagen som trebarnsmamma på ett sätt som är fångande och finurligt, lyckas med konststycket att med enkla ord försätta läsaren i en glad-psykos som håller i flera timmar. I korta och fyndiga kapitel guidar Martina mig igenom barndomsminnen, tonårsångest och vuxenlivets vemödor. Och man skrattar mycket – och högt – på vägen.

Det är texter som är skämtsamma och skojfriska men ibland bär de en pikant smak av allvar. Som kapitlet om rädslan för att inte föda ett friskt barn och ångesten inför den där klassåterträffen när man ska berätta att man aldrig blev så där framgångsrik som man hade trott att man skulle bli. Men allvaret lyser bara igenom här och där, suddas snabbt ut genom en rapp replik eller en lättsam anekdot. Det var nog aldrig tanken att det här skulle bli en tungsint och svårmodig bok om livet och kanske är det så att det är jag som själv lägger in mina rädslor och ångestattacker i Martinas bok. Ja, så kan det nog vara.

För mig, som väntar mitt första barn, är onekligen berättelsen om Martinas graviditet en av de största behållningarna. Det ständiga illamåendet och tankarna som trots detta obönhörligt hamnar på mystiska maträtter som fiskbullar med sirap och ketchup. De första sparkarna i magen och de märkliga drömmarna där barnet föds som en rödlök och maken lämnar dig för den där bystiga blondinen i senaste dokusåpan. Graviditeten och tankarna kring barnet är beskrivna på ett sätt som måste få alla blivande mammor att känna igen sig, vare sig de vill det eller ej. Detsamma gäller funderingarna kring livet: hur blev det som det blev och vad hade jag egentligen tänkt från början? För alla som genomgått någon form av trettioårskris så kommer boken definitivt att erbjuda några ”jag-är-inte-ensam”-upplevelser.

Martina Haags berättelser är dock beroende av läsarens ”igenkännings-förmåga”. Med det menar jag att hennes miljö- och situationsbeskrivningar blir fantastiskt roliga om du som läsare känner igen dem och kan dra paralleller till ditt eget liv. Men i de fall du inte kan relatera så faller det hela platt, blir lite lite färglöst och pratigt. Ett undantag är Martinas beskrivningar av de auditions och provfilmningar som hon uthärdat genom åren. Där behöver läsaren inte känna igen sig ett skvatt för att kunna njuta och skratta.

Språket är enkelt och lättläst, avsnitten flyter fram och efter ett par timmar av sträckläsning (det gick faktiskt inte att sluta) är du klar. Vill man ha en bok med svulstig svenska, komplicerade satsbyggnader och romantiska miljöbeskrivningar – då ska man inte läsa Hemma hos Martina. Men om man söker ett par timmar av underhållning och skönt välmående – då är den här boken ett mycket bra val. Och faktum är att vissa av berättelserna och replikerna dröjer sig kvar i bakhuvudet, säkert för en lång tid framöver. Perfekta att ta fram i en dråplig situation eller på en trist parmiddag.

Hemma hos Martina är helt enkelt som falukorv med champagne: vardagsmat med en touche av självironi och ett stort glas själsligt bubbel, en udda men ack så behaglig smakupplevelse.

Similar Posts:

• Underhållande peppning
• Lättsam underhållning
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Hemskt men trivsamt
• Drabbande om skilsmässa

Malva är sina föräldrars perfekta dotter. Som många omkring henne sätter de likhetstecken mellan lyckad och lycklig. Malva är både oändligt rädd att göra dem besvikna och i stort behov av att frigöra sig. Så hon gör små klichéartade upprorsförsök, kommer bakfull på släktmiddan på väg hem från ett one night stand eller med ny tatuering eller piercing. Inga verkliga steg mot förändring. Så en dag klampar en gift elektriker in i Malvas lägenhet och liv, och allting ställs på sin spets.

Malva är trots det allvarliga ämnet ingen eländesskildring, som det heter. Tonen är stillsamt reflekterande, och framför allt – det finns hopp. Romanen påminner en hel del om det Marian Keyes gör i En oväntad semester, den behandlar ett allvarligt och hemskt problem på ett sätt som är lätt och trevligt att läsa, förpackar det i en sorts happy ending-fodral. Därmed inte sagt att Caroline Lagercrantz bör förknippas med allt skräp Keyes producerat efter det. Vad de däremot har gemensamt är den personliga erfarenheten av sitt ämne. Det bidrar naturligtvis med en viss tyngd.

Jag reagerar en smula på att svaret på Malvas problem är så traditionellt kvinnligt. Kärlek är förlösaren, lycka är att bilda familj och baka kanelbullar. Men vem vill å andra sidan inte ha ett jobb man trivs med och en familj som tycker om en? Vanligheten och vardagligheten är också en styrka.

Som många unga tjejer är Malva sin egen värsta fiende. Det är inte lätt att tycka om sig själv. Särskilt inte om man är den som gör sig mest illa. Jag associerar (inte bara på grund av den godhjärtade bögvännen i fjäderboa) till en dikt av Jonas Gardell:

För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Precis så banalt enkelt och viktigt och helt jävla jättesvårt är det ju.

Similar Posts:

• Lättläst om hästar och resandefolk
• Rörigt men mänskligt
• Att betrakta och bli betraktad
• Plastigt från Chick litens drottning
• Charmiga detaljer, men färglös helhet