Intellektuella får nämligen disponera sina texter enligt eget huvud, utan att för den skull verka vimsiga eller amatörmässiga. Det kallas normalt något åt essä-hållet. Det innebär, om man har otur, att det är något, alternativt mycket, svårare att läsa dessa texter, samt att det är betydligt svårare att hitta i dem. Det ger också författare nästan obegränsad tillåtelse att svänga sig med luddigt djupa meningar som ”Austens envisa tystnader kastar långa skuggor över hennes uppenbara talförhet.”

Om jag nu, kära läsare, gör en smula narr av fenomenet så betyder det inte att just det här inte är en bra bok. Det betyder bara att jag förbehåller mig rätten att sura som räven och ägna mig åt ett ögonblicks trivsamt vältrande i mitt eget lägre medelklass-komplex.

Fördelen med att vara intellektuell – nej, en verklig och sympatisk intellektuell, ska det nog i rättvisans namn vara – är att Carol Shields faktiskt tillför sitt ämne något. Hon köper inte den turistvänliga idyllbilden av Jane och familjen Austen och hon målar inte heller fan på väggen och bestämmer sig för att mrs Austen naturligtvis var romanens mrs Bennet och så vidare. Möjligen överbetonar hon konfliktperspektivet något, men det är klart att en stor familj som umgicks så intensivt som man gjorde under den här tiden och i den här samhällsklassen – och framförallt som var så socialt och ekonomiskt beroende av varandra – också måste ha gått varandra på nerverna ibland.

Shields jämför teman i liv och litteratur, inte minst i de oavslutade och mindre kända verken, men hon gör det aldrig okritiskt, utan med udd, reservationer och intresse. Hennes sätt att diskutera lämnar öppet för läsaren att hålla med eller inte – det är inte det biografin står och faller med. Jane Austen tar författaren på det allvar hon förtjänar, utan att för den skulle bli tråkig. Jag har själv inte läst Carol Shields tidigare, men hon skriver själv i början av boken att Jane Austens sätt att uttrycka sig riskerar att smitta sin levnadstecknare och nog har, som exempel, följande resonemang om Elizabeth Bennets reaktion efter mr Darcys oväntade kärleksförklaring en hel del Austen över sig:

Omedelbart efteråt, när hon är ensam, sätter hon sig och gråter i en halvtimme. Den koncisa exaktheten i detta halvtimmeslånga bölande är typiskt för Elizabeth, och även för Jane Austen. Att böla i en kvart vore ett tecken på bristande känsla och att göra det i en hel timme vore brist på förnuft. Gråten följs i Elizabeths fall av ”upprörda känslor” och morgonen därpå ägnar hon helt förnuftigt åt botemedlet ”frisk luft och kroppsrörelse” och en allvarlig omprövning av mr Darcys bevekelsegrunder.

Detta är säkerligen råd att leva efter.

Similar Posts:

• Lapptäcke i brev och bilder
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Klass, kor och kompromisslös kärlek
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Skönlitteratur med vägval

Naturligtvis har jag haft fel. Är just nu mycket tacksam över det. För detta är en läsvärd bok och det passar mycket bra att läsa så här på hösten. Skådeplatsen är Kanada och klimatet känns rätt lika det som finns utan för mitt fönster.

Huvudpersonen heter Reta är i fyrtioårsåldern. Hon bor i ett trivsamt hus strax utanför en medelstor kanadensisk stad. Hon har en man och tre barn och har fram tills denna vår varit en mycket lycklig kvinna som skrivit böcker och arbetat som översättare.

Nu har dock något förändrats och det mycket drastiskt. Den äldsta dottern Norah har hoppat av universitet, avsagt sig sitt stipendium och sitter nu med tovigt hår i ett gathörn i Toronto och tigger. Hon säger nästan inget men håller en skyt som det står "godhet" på, framför sig.

I och med detta så har den trygga värld som familjen byggt upp runt sig fått sig en törn och Reta rannsakar sig själv och sin verklighetsbild. Vad betyder godhet? Vad är godhet och kan den som söker efter godhet stå ut i den här världen?

Boken utvecklas så sakteliga till att bli just ett resonemang runt de existentiella frågorna. Här byggs det hela upp runt Retas författarskap men även runt birollerna i berättelsen. Romanen har ett tydligt om än lågmält feministiskt patos som gör den än mer intressant. Kan det vara så att det är de patriarkala strukturerna som gör att det finns så många unga flickor som faktiskt inte står ut med livet längre?

Det som dock är problematiskt i boken är språket. Berättelsen är mycket en dialog med sig själv. En tystlåten sådan, där orden vägs innan de används. Det gör det hela komplicerat. När huvudpersonen, som är översättare från franska till engelska, i texten diskuterar franskans avsaknad av det engelska ordet som nu på svenska översatts med hentrevlig, blir det hela invecklat. Jag tror att Om inte skulle vinna ganska mycket på att läsas på originalspråk.

Jag är som sagt glad att den här boken blev liggande och att jag nu fått läsa den. Det är intressant att läsa om en rätt vanlig medelålders kvinnas feministiska funderingar. Jag rekommenderar den tillsammans med brasa och varm te.

Similar Posts:

• Biografi som tänker själv
• Att bryta försignelser
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Ohyggligheterna
• Välsignad vare frukten