Men så läser jag lite, hoppar från essä till essä, och drabbas plötsligt av ett akut lyckorus. Med ens har jag glömt bort alla mina tankar om stroppighet och elitistiskt urval och är helt trollbunden. Tänk att man kan skriva så här bra. Så vaksamt och djupsinnigt men på samma gång så lättillgängligt. Malmbergs essäer är som små krutdurkar av finkultur: de tar avstamp i en bok, en film eller en tavla men exploderar alltid i associationer och höjs på så sätt över det tillfälliga. En bok påminner om en film och en film om en tavla som i sin tur liknar ett musikstycke. Hos Malmberg spelas därför Mahlers sexa på Böcklins Dödens ö och i Antonionis filmer syns de Chiricos evakuerade stadslandskap. Efter ett tag sitter jag med penna och papper och bara antecknar allt jag vill se, läsa och lyssna på.

Men så kommer min tveksamhet tillbaka. För plötsligt upplever jag en slags skevhet i urvalet och detta börjar gnaga i huvudet på mig. Visst är det alltid bra och smart skrivet, låt gå för att det bara handlar om finkultur, men var är kvinnorna? Av hela sextio essäer handlar endast två om ”det andra könet”, varav den ena beskriver en riktig medusa (Alma Mahler), och efter ett tag frågar jag mig själv om Malmberg inte upptäckt denna skevhet eller om han helt enkelt skiter i den? Att han dessutom tycks mindre respektfull gentemot kvinnliga konstnärer och tänkare (Malmberg är vanligtvis väldigt respektfull) gör knappast det hela bättre. Så här skriver han till exempel om ett geni som Julia Kristeva: ”hon är den duktiga skolflickan som alltid räcker upp handen och säger Jag vet!”. Så tror jag inte att Malmberg skulle skriva om det gällde män som exempelvis Roland Barthes, Jacques Lacan eller Jacques Derrida – trots att man kan anklaga dem för precis samma sak.

Nåväl, nu ska vi dock inte överdriva detta konservativa drag i essäsamlingen. För Malmberg är inte någon reaktionär stöt eller kverulant à la Johan Lundberg. Här finns varken svador om konstens förfall eller gnäll över postmodernismen utan enbart genuin nyfikenhet, över ny såväl som gammal konst. Malmberg är således lika kunnig om Goethe som Jäderlund och kan referera till Harold Bloom såväl som Eva Kosofsky Sedgewick och man blir därför emellanåt förvånad när man upptäcker att man läser om en konkretistisk poet i en essä om medeltida måleri. Malmbergs associationer är alltid djärva och vittnar om en beläsenhet som går över alla gränser och tidsåldrar. Själv kommer jag att tänka på det välkända Fröding-citatet om att strunt är strunt och snus är snus, oavsett dosa, och tänker att det skulle kunna vara ett motto för M.

Så trots skevheten och trots vissa tveksamma citat kan jag inte annat än älska M. Det är en djupgående, intelligent och associativ essäsamling som vittnar om en helt unik kunskap. Jag kan faktiskt inte komma på någon enda svensk som har en sådan kunskap som Malmberg i både konst, film, litteratur och musik. Att han dessutom kan röra sig mellan genrerna med en sådan lätthet och som om det gränsöverskridande perspektivet vore en självklarhet gör honom fullkomligt oumbärlig för svenskt kulturliv.

Similar Posts:

• Inte så kul
• Förnöjsam sårtematik
• Engdahl lyfter på masken
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• En dikt som vadar i vad

Det här är riktigt klassisk, kanoncentrerad humanism. Har man ens en ytlig, gammaldags bildning så kommer man att känna sig hemma i den här boken – på gott och ont. Här finns inte mycket relativism. Istället är det det evigt mänskliga, utan någon större historisk kontextualisering, som gäller. Man anar den mycket traditionella litteraturvetenskapens biografiska fixering vid att hitta ”de verkliga förlagorna”, vid en förmodad genomskinlighet. Det är förstås upp till varje läsare för sig att avgöra vad man vill veta om en författare, men vad kan man med säkerhet veta?

”Är Sapfos fragment 31 kataraktiskt, renande? Det är också något av den västerländska intima självbiografins, ‘bekännelselitteraturens’, födelse; vi möter här en diktare som genom diktandet förvandlar sig. Den hon en gång var blir nu en annan.” Men vad vet vi egentligen om den verkliga Sapfo och hur hennes diktjag förhöll sig till privatpersonen? Hur kan man placera in någon som levde för tusentals år sedan i de sexuella identitetsfack vi själva rör oss med? Är det över huvud taget meningsfullt? Sådana frågor lyser med sin frånvaro i Sår. Här är fakta mindre intressanta än traditionen.

Det intressanta ligger kanske mer på ett filosofiskt plan. I vilken utsträckning är vi så fixerade vid sår (fysiska och känslomässiga) som författaren vill göra gällande? Är vår självförståelse kulturellt knuten till våra upplevelser av emotionella kriser? Här finns stelnade metaforer det kan vara intressant att väcka till liv. Är vi alla stackars ärrade varelser, summan av våra sår?

Det är för all del välskrivet. Lite högtravande för min smak möjligen, men här finns inslag av både det sympatiska och det dryga. Namedroppandet kan definitivt gå en på nerverna, särskilt i sammanhang som ”För några år sedan satt jag på ett Stockholmkafé och förberedde ett radioprogram om den engelske poeten Wystan Hugh Auden med hans ryske kollega Joseph Brodsky”.

Jag vet inte mycket om författaren till Sår, men att döma av hans text är han en vit, bildad, kanonorienterad medelklassman, helt förnöjd med det som är. Det finns något omodernt över boken som fascinerar mig. Den drivs inte av något uppror, något som helst missnöje med sakernas tillstånd. Det är nästan lite dekadent på något sätt. En smula lockande i sin fullkomliga otidsenlighet. En tro på och kärlek till det bestående, till något evigt. Förnöjsamhet.

Similar Posts:

• På Dödens ö spelas Mahlers sexa
• The Book of Love (is long and boring)
• Eros triggar till läsning
• Inte så kul
• ”Så närvarande och så främmande”

Antagligen är det också svårare att skilja vad som är viktigt för en själv och vad som kan ge andra något. I normala fall stannar ju sådant här i byrålådan där ingen utom man själv behöver få rysningar för att det man skrivit är så pinsamt högtravande och distanslöst. Carl-Johan Malmberg väljer dock en annan väg. Han skäms inte. Nejdå, han vill dela med sig av sina kunskaper om den olyckliga kärleken.

Det liknade galenskap, men gav mig samtidigt en förhöjd livskänsla. Jag kände det klassiska: Jag kan inte leva utan honom.

Förälskelse. Förnekelse. Hur nära varandra ligger inte dessa två ord i mitt inres vokabulär?

Hu. Klyschorna haglar genom luften. Det var länge sedan en bok fick mig att må så här dåligt. Mycket beror på att Malmbergs språk är ganska så outhärdligt. Livlöst och och ocharmigt. Malmberg försöker tappert skapa en poetisk känsla. Tyvärr får jag snarare kväljningar av hans formuleringar. Det finns liksom inte något eget alls, ordvalen får mig att tänka på en ambitiös gymnasieelev som vet vad svenskaläraren går igång på och anpassar sig till det. Korrekt, men helt fantasilöst.

Jag berättade att jag höll mig i form genom att rida. Ulf berättade i sin tur att han gymnastiserade. Han tog fram sina hantlar och demonstrerade hur han varje morgon gjorde gymnastik. Han hävde sig upp några gånger på en stång i dörrkarmen.

Gode Gud. Låt mig slippa en massa underliga detaljer formulerade på detta sätt. Kanske hade det ändå fungerat om karaktärerna eller historien på något plan berört mig, men nu gör de ju inte det. Storyn är nämligen helt menlös den också. Varken Carl-Johan-jaget eller Ulf som föremålet för hans flammande låga heter får någonsin form och innehåll. Detta trots en ganska massiv redogörelse för de stackars huvudpersonernas tragiska erfarenheter i barndom och vuxenliv, liksom Ulfs oförmåga att släppa "jag" inpå livet. Allting beskrivs mycket noggrant. Det hjälper dock inte. Jag vill inte veta någonting alls om dessa individer. Ingenting väcker mitt intresse.

Som den säkert mycket allmänbildade man Malmberg är, strör han citat och referenser ur kulturhistorien omkring sig i boken. Jag brukar uppskatta sådant. Här känns det tyvärr mest krystat. Får en känsla av att han mest vill visa att han är en beläst person.

Han som inte gjorde mig sällskap är som sagt bara åttio sidor lång. Malmberg har säkert filat i oändlighet på innehållet. Ändå måste jag verkligen erkänna, att det var länge sedan en bok tråkade ut mig så mycket som den här.

Similar Posts:

• På Dödens ö spelas Mahlers sexa
• Förnöjsam sårtematik
• Jag är en syltmunk!
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Två för en?