Deras öde hamnar i händerna på en författare som stöter på två av systrarna på en marknad. Skrönan tar form. Eller rättare sagt rivstartar.

Pappan och sedermera hans döttrar är marinerade i sin rebelliska föreställningsvärld. Samhället – det är något man räcker fingret till. Men i ödemarken är livet perfekt. I sjön finns fisk som njutningsfullt tillagas över öppen eld. I granskogen finns fågel och en och annan ekorre. När de har ätit viltet tar de vara på skinnen som kan säljas på vår- och höstmarknaden.

Det här är en grovkornig historia, som fått inspiration från Aleksis Kivis roman Sju bröder från år 1870, en klassiker i finsk litteratur. Jordahl har omplacerat berättelsen till nutid och de finska bröderna har också gett karaktärsdrag till respektive syster. De sju systrarnas liv skildras burleskt och humorgreppen är frekventa. Kvinnorna tilldelas nämligen privilegiet att svära, supa och röka utan hejd, vilket som bekant har varit förbehållet män i alla tider.

Den groteska tonen är dominerande men det finns också inslag av realism. Till exempel skildras en stressad handläggare på det kommunala socialkontoret som anländer till jobbet två timmar före arbetsdagens början. Ja. Det är enda alternativet för att hinna med de många ärendena. Tanken på att hon riskerar att drabbas av utmattning skjuter hon så klart undan med ännu en kopp kaffe.

För mig är ändå Björnjägarens döttrar en roman av den svartare sorten, främst för dess skildring av hur blixtsnabbt pennalismen utvecklas. Systrarnas grupptänk och isolering medför översitteri och påtvingad underkastelse. Allt liknar mekanismerna som också William Golding berättade om i Flugornas herre från år 1954. Äldsta systern Johanna har tagit på sig ledartröjan och fullföljer pappans önskan att hålla ihop gruppen. Den som opponerar sig, vilket minstingen Elga gör, får stryk så att det tar flera veckor för kroppen att läka.

Utöver våldsamma scener med översitteri skildras också kvinnors utsatthet i förhållande till män. Jordahl drar konsekvenserna av könsmaktsordningen till sitt yttersta och de värsta vidrigheterna är outhärdlig läsning. Jag minns att Carl-Henning Wijkmark skrev lika slugt i sin debutroman om nazisters festande i Jägarna på Karinhall från år 1972.

För mig gäckar Jordahls historia och är inte bara den skröna som läsaren kan småle åt. Satiren har öppningar som gör att man absolut kan drabbas av förtvivlan över döttrarnas agerande.

Till sist, en kort notering. Jag har också grunnat ett tag på berättaren, författaren som frossar i systrarnas öde. Hon är värd en särskild granskning, tror jag. Det är också möjligt att samma granskning borde göras på mig som läsare?

Similar Posts:

• Klassens ljus
• Om att skriva och om att leva
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• Kvinnans lott

Någonting som däremot verkar vara i en mer akut fara än själva boken, är bokhandeln. Inte för att dessa försvunnit, tvärtom säljs ju böcker på fler ställen nu än någonsin tidigare och på vilken pressbyrå, bensinmack eller mataffär som helst kan du ju numera också köpa pocketböcker. Själva bokhandlarna finns ju också kvar även om de blivit hårt trängda av nätförsäljare. Tillgängligt och bekvämt har det alltså blivit, men också lite trist. För den vanliga bokaffären, som Bokia eller Akademibokhandeln (som ju för att ännu mer öka homogeniteten har slagit sina påsar ihop) fyller ju upp sina butiker med mer och mer produkter som inte är böcker. Mer pennor, mer spel och mer leksaker men också tyvärr allt mindre böcker. Och letar man efter en bok som inte tillhör de 50 mest sålda, så blir det helt klart svårare, då är ju nätshopparna mycket bättre. Att gå runt i bokhandeln och kika runt har därför blivit en allt tristare sysselsättning.

Därför blir jag så glad när jag av en slump kliver in på nyöppnade Aspuddens bokhandel, i just Aspudden. Det är en bokaffär av det slag som man önskar: en affär med böcker. Butiken är inte särskilt stor men ger direkt ett trevligt intryck. Den är fylld av böcker och inget annat (eller jo, de säljer också kylskåpsmagnetdockor föreställande författare, filosofer och allmänna världskändisar som tillverkats av arbetslösa amerikaner) och har mycket av det utan att ha antikvariatets röriga inredning med bokhyllor längs hela vägarna och kartonger över hela golven. Många genrer samlas här och det finns allt från Alfons Åberg till Foucault men utan att de för den sakens skull konkurrerar med närliggande Ica Aspuddens bestsäljarpockethylla. Det är helt enkelt en affär där man kan gå omkring och kika bland titlarna och både hitta dagsaktuella böcker som Mo Yan som ligger sida vid sida med Carl-Henning Wijkmarks Dressinen. Ja, det är den typ av bokaffär där man inte på förhand vet vad det är man kommer att köpa.

Nu har jag kanske inte varit helt uppriktig, för det är inte bara böcker i butiken. Här är även förlaget Tankekraft lokaliserat (jag tror att det är samma personer bakom förlaget som bokhandeln) och i januari öppnar de ett litet kafé, där man på vardagar kan äta soppluncher och de har brunch på helger. Men det är ju precis den typ av kringverksamhet som passar så bra till en bokhandel och som på intet sätt kommer att konkurrera ut själva böckerna. Så ni som bor i Stockholm och vanligen köper böcker via nätet eller i kedjorna, ge nyårslöftet 2013 att besöka Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130) och handla åtminstone en bok där istället. Visst låter jag som en reklampelare för bokhandeln? Det tar jag gärna, för öppnar man en riktig bokaffär och därtill inte mitt i city utan i en närförort tycker jag att man är värd all positiv uppmärksamhet. Jag har ju i alla fall inte fått betalt för detta. Och bokaffären är helt omedveten om min upphaussning.

Similar Posts:

• Galet bra idéhistorisk äventyrsroman
• Fuck samhället!
• Ur tid är leden
• Om vi vägrar se, har det kanske inte hänt?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer

Sedan vidtar en världsomsegling i kolonialismens spår: dressinen blir en flotte och aporna pumpar den ut på Atlanten, drivna av dolda motiv som Moulin aldrig riktigt får korn på. Han iakttar dem, spelar med deras känslor och försöker uppmuntra mänskliga och intelligenta drag hos dem, men de tecken på framsteg han ser blandas hela tiden med bakslag. Apornas outgrundliga tystnad lämnar honom i ett ständigt undrande – han både imponeras och skräms av deras fixering vid monotont arbete, deras fascination inför tekniska farkoster, deras läraktighet. Han tolkar deras blickar och handlingar som tecken på att de vill utvecklas och bli mer mänskliga, och kan inte förstå varför de inte anstränger sig mer.

Carl-Henning Wijkmarks bok, nyutgiven i Modernistas serie av moderna klassiker, är en slags idéhistorisk äventyrsroman. Den är extremt välskriven, berättad i jagform av Moulin, och språket har drag av vetenskapsmannens torrt konstaterande redovisande. Men det är också upptäcktsresanden som talar, fylld av på en gång hänförelse och leda inför de enorma mängder djungel och hav han omges av.

Detta är en poetisk, språkligt mästerlig äventyrsberättelse, som också rymmer en djup filosofisk diskussion. De tankar som flyter i romanens strömmar är, som Torbjörn Elensky skriver i sitt förord, svåra att återge utan att ofullständigt och bristfälligt härma Wijkmarks formuleringar, men det handlar om frågor som rör kultur och natur, människa och djur, tid och rum. Ständigt funderar Moulin över aporna – vad förstår de egentligen och vad tänker de? Har de något minne, någon planeringsförmåga, känner de nyfikenhet, har de humor? Och bakom alla dessa frågor ligger naturligtvis den stora – vad är det egentligen som gör oss mänskliga? För Moulin ligger svaret i talet, men också i uppfattningen av tidens linearitet, det att kunna uppfatta dåtid, nutid och framtid som olika storheter. Det är känslan för tid som han är mest rädd för att förlora under resan på det oändliga havet, och det är känsla för tid han som ivrigast försöker lära aporna. Genom att visa på kartan var de har varit och var de befinner sig nu vill han föra dem ut ur naturens cykliska tid och in i mänsklighetens kronologiska utvecklingsbaserade värld.

Moulin lever i en värld där tron på framsteg och upptäckarglädje fortfarande är möjlig. Men den består inte, ty liksom första världskriget tog död på den i Europa tar erfarenheterna av kolonialismens konsekvenser död på den hos Moulin. "Dressinen" är en dyster berättelse, där tron på människan sakta men säkert går samma väg som det fåfänga hoppet om utveckling hos aporna. De vänder tillbaka till naturen, och det gör mänskligheten också. Likt apornas stundom framglimtande ögonblick av upplysning stod människan bara en kort sekund överst på utvecklingens stege – på andra sidan bär det av neråt igen. Det går visserligen inte bakåt, mot jägarnas och samlarnas natur av trä och sten, men det går nedåt, mot den nya tidens kortsiktiga rovdrift, doft av naturgas och plast. Men trots att det är dystert är det oupphörligt spännande och underhållande. Språket är så lättläst och flyter på så fritt från hinder att man nästan missar hur briljant innehållet är. Den förtjänar verkligen epitetet modern klassiker.

Similar Posts:

• Äntligen en riktig bokaffär!
• Fuck samhället!
• Den exploderande kroppen
• Från Lindemann Till Dig
• Nekrofil kärlek när den är som vackrast