När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Snarare kanske ”identitetskris”, ”maktkamp” eller ”vilsenhet”? Nu är det väl i rättvisans namn just det författaren och ekonomen Carl Hamilton vill ändra på. Hans bok (S)-koden. Den socialdemokratiska utmaningen kan närmast betraktas som en inspirationsbok i socialdemokrati. Och det kan ju sannerligen behövas.

Med boken gör Hamilton ett försök att råda bot på svensk politisk historielöshet – återigen, det kan ju sannerligen behövas – och urskiljer tre faktorer som utgör det han kallar för (S)-koden, nyckeln till partiets framgångssaga och förklaringen till dess tillbakagång.

För det första: ”Gemenskapsbyggandet är frihetens förutsättning.” Snarare än klassintressen och stöd bara åt de fattigaste har man riktat in sig på breda allmänintressen och generella system. Ett öppnare, tryggare samhälle med vård, utbildning och omsorg är något alla tjänar på – och faktiskt grundförutsättningen för allas möjligheter till självförverkligande.

För det andra: ”Politiken kan och ska leda.” Här gäller det själva tron på politikens möjligheter och rättfärdigande. ”Man skulle inte bara producera lösningar på färdigformulerade problem; lösningen låg ofta i att påverka premisserna, politikens förutsättningar.” Det tydligaste exemplet på det är förstås kampen för allmän rösträtt (som alltså inte fördes av Moderaterna).

För det tredje: ”En metod för socialt lärande: folkrörelsen.” Med en stor och bred folkrörelse i ryggen höll man kontakten med verkligheten och kunde justera politiken. Förnyelsen och anpassningsförmågan var liksom inbyggd.

Hamilton tecknar yvigt rörelsens historia och han formulerar en mängd konkreta förslag för framtiden. Det sistnämnda gör mig kanske en smula konfys; det är som att han påbörjat ett bokprojekt med en ideologisk analys av partiet, för att sedan svepas med och skriva sitt egen socialdemokratiska program (och så vitt jag förstår är han inte alls själv aktiv i partiet). Men det är väl alltid roligt att diskutera konkreta förslag, och det kanske är ett gott betyg på boken att han lyckas inspirera åtminstone sig själv?

Fast jag tror nu inte han blir ensam i det. Socialdemokratin behöver desperat strategier för att i ett slag hitta tillbaka och komma framåt. Då behövs inte fler drypande personintriger, utan lite old school framtidstro och ideologisk vision. Gott så.

Similar Posts:

• För en gladare vänster
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• Från Vita huset till House of Cards?
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Tillbaka till rötterna – och framåt!