Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Djävulsk briljans
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En postsovjetisk odyssé

Staden och skolan för in en ny dimension i nybyggartillvaron. Tidigare har familjen fått allt de behöver genom föräldrarnas strävsamhet, rättrådighet och handlingskraft. Det får de förstås fortfarande, men plötsligt tvingas flickorna se sig själva utifrån och i kontrast till stadens mer välbärgade invånare. På skolgården kallas de ”lantisar” och ”långbenta beckasiner” i sina urvuxna klänningar. Dessutom måste de köpa griffeltavla och griffel i Olesons affär, och den söta, bortskämda Nellie Oleson är den absolut värsta retstickan och snorkfröken av alla.

Nu är ju inte Laura den som kröker på nacken och finner sig. Hon reagerar instinktivt på Nellies pikar och frökenfasoner, och både utmanar och får in ett och annat välförtjänt tjuvnyp på den bossiga handlardottern. Samtidigt suktar hon efter en del av de vackra ting som plötsligt gör sig påminda, strax utanför hennes räckhåll. Familjen Ingalls har inte råd med allt som en del av stadsborna har. Den vetskapen kommer också med skolan.

Kanske, kanske när veteskörden kan bärgas. Till den sätter pappa Charles sitt hopp. Både virket till huset och hästarna som plöjt åkern måste betalas, och Charles kängor är utslitna. Vetet ser dock frodigare ut än någonsin, men så närmar sig ett märkligt mörkt moln. Gräshoppor. Bibliska mängder av gräshoppor. Plötsligt finns de överallt och äter allt.

Det finns med andra ord dramatik i Huset vid Plommonån, både av det småflicksmänskliga och av det mer naturkatastofala slaget. Efter gräshopporna kommer snöstormarna, och pappa, som gett sig ut för att proviantera i staden kommer inte hem igen.

Nybyggaridyllen finns där fortfarande. Det är den strävsamma kärnfamiljen som står i centrum och naturen mellan den svala ån och den vidsträckta prärien är fortfarande underbart givmild, inte minst med de dignande plommonträd som gett platsen dess namn. Men naturen kan vara också vara nyckfull och hård, och Ingalls Wilder tecknar inte minst den spända stämningen när snön viner om knutarna och man måste känna sig fram till ladugården längs ett rep, när mamma Caroline gör allt för att distrahera flickorna med lekar medan lampan förgäves brinner i fönstret efter pappa, så att det värker i magen.

En helt annan aspekt är förstås de värderingar som ändå framstår som främmande och gammeldags, som när Laura får en åthutning för att hon, när sommaren är så het att flickorna får värmeutslag av sina högt knäppta klänningar, önskar att hon fick gå naken som en indian. ”Och på en söndag till på köpet!” Då vill man ju lite skaka mamma Caroline och säga ”Herregud, ni är mitt ute i vildmarken! Vad spelar det för roll att vara anständigt klädd i knäppta kragar och stärkta underkjolar i hettan?”

Fast jag antar att det var just det: de hade inte mycket mer emellan sig och vildmarken än sina stärkta underkjolar.

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Familjeidyllen innan prärien
• Är blått en kill-färg?
• Never ending story
• Hästar och kärlek

Normalt sett skulle jag hävda att en text ska läsas fristående från sin författare, men just här är det extra skoj att författaren är just den han är. Eliots enorma språkkänsla som ofta annars är så tuktad får plötsligt fritt lekutlopp utan andra pretentioner än att underhålla vänkretsen. Man kan riktigt se för sig den store modernisten sitta och fnissa över en kopp te med sina knasiga katter.

Det påstås ju att alla människor kan delas in i antingen hund- eller kattmänniskor. Eliot är definitivt kattmänniska. Det märks inte minst när hundarna kommer in i bilden, som i ”The Awfull Battle of the Pekes and the Pollicles” där vovvarnas tröttsamma refräng går ”Bark bark bark bark/ Bark bark BARK BARK”. Men hundarna skäller mer än de bits och är pinsamt lättskrämda och lättflirtade.

The usual Dog about the Town
Is much inclined to play the clown,
And far from showing too much pride
Is frequently undignified.
He’s very easily taken in -
Just chuck him underneath the chin
Or slap his back or shake his paw,
And he will gambol and guffaw.
He’s such an easy-going lout,
He’ll answer any hail or shout.

Katterna å sin sida är ett betydligt mer nyanserat gäng – även om skurkarktiga livsnjutare är i viss majoritet. Bustopher Jones glider runt bland stadens krogar medan jelliclekattorna håller bal i månens sken. Teaterkatten Gus skrävlar om sina gamla glansdagar, Mungojerrie och Rumpelteazer ställer till otyg och Rum Tum Tugger är alltid på fel sida av varendaste dörr.

Eliot blandar vilt katt- och människoegenskaper och -villkor. Mysteriekatten Macavity stjäl lika gärna mjölk ur skafferiet som hemliga dokument. Gumbiekatten Jennyanydots favoritsysselsättning på dagarna är helt enkelt att sitta still – men när husets människor gått och lagt sig har hon ett fasligt bestyr med att lära mössen hyfs och näringslära och organisera kackerlackornas scoutförband.

Som en katternas ambassadör lär oss Eliot hur man tilltalar och umgås med en katt. Allra mest charmarande är han i inledningsdikten ”The Naming of Cats”. En katt – det är viktigt – behöver tre olika namn. Ett vardagligt, att användas inom familjen, och ett riktigt originellt och specifikt. Och så ett sista namn som är så hemligt att bara katten själv vet om det. Men ser du en katt som sitter och lurar och klurar på något – ja, då är det garanterat på detta sista, i Britt G Hallqvists finurliga svenska översättning, ”nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste namn”.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Glassig besvikelse
• Don Fritjof
• Lekfull utflykt i serieland
• Katter som är katter

Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har radat upp tjugoen operetter och musikaler som jag förmodar att han tycker är de viktigaste. Avsnitten består av ingående men lite slarvigt skrivna handlingsreferat, som faktiskt blir riktigt trista att läsa, samt korta biografier över kompositörer och författare.

En hel del av texterna är utdrag ur program eller liknande. Vissa av dessa är intressanta, men de knyts aldrig ihop av författarens egna tankar. Det gör att boken framstår som hoprafsad och ogenomtänkt. Bitarna om operetterna förefaller möjligen som bättre sammanhållna, och jag gissar att det är på operettsidan författarens huvudsakliga kompetens ligger.

Cats-avsnittet består till största delen av Britt G Hallqvists översättningar av T S Eliots dikter, som legat till grund för musikalen, men om dessa översättningar någonsin använts i detta sammanhang framgår inte. Stycket om Eliot själv består å andra sidan till stor del av citat ur Nationalencyklopedien. Att en så erfaren författare och musikvetare som Nordström lyckas framstå som så monumentalt obildad är faktiskt en bedrift.

Iögonenfallande är också att Nordström, trots att boken gavs ut 2003, inte ansett att någon musikal senare än Fantomen på operan, som kom 1986, förtjänat att tas upp. Är det verkligen så att det de senaste arton åren inte kommit ett enda värdigt musikdramatiskt verk? Det kan jag knappast hålla med om.

Men Nordströms (bara antydda) musikalhistoria är en berättelse om degeneration. En fantastiskt konstform som operetten slutar i kommersiellt dravel i Lloyd Webbers 1980-tal, det är författarens tydliga synsätt. Om han däremot brytt sig om att dra tidslinjerna in i åtminstone 1990-talet hade han upptäckt en fantastisk utvecklingslinje som alternativ till den pampiga Lloyd Webber-stilen, från Oscar Hammerstein II via Stephen Sondheim till Jonathan Larson. Ett sådant perspektiv skulle också till viss del reviderat synen på de tidigare verken – man hade knappast känt sig motiverad att uteslutna musikaler som Jesus Christ Superstar och Hair.

Nu har Nordström emellertid bestämt sig för att sluta i 1980-talet, där han närmast ser en kamp mellan ont och gott mellan den kommersiella och publikfriande Lloyd Webber och Sondheim, som det missförstådda geniet. Alltsammans blir en mycket svartvit bild av Nordström som den upplysta Sondheimfantasten och pöbeln som föredrar Lloyd Webber.

Visst grundar sig min motvilja mot den här boken till viss del på diametralt annan musikalsmak än författaren (jag gillar också Sondheim skarpt, men inte som missförstådd och svårtillgänglig, som Nordström vill göra gällande, utan som fantastiskt intelligent, rolig och kultförklarad), men framför allt på hans uppenbara nonchalans för sitt ämne och sina läsare. Ju mer jag själv vet om verken desto dummare framstår Nordströms framställningar. Larviga handlingsreferat fylls med på en höft citerade repliker och små men idiotiska faktafel.

Själva boken är fin, stor med blanka bilder, inte minst från svenska uppsättningar, vilket är kul. Det är ju inte var dag man får se Jerry Williams utklädd och sminkad till katt, till exempel. Innehållsmässigt är den emellertid närmast en förolämpning. Dåligt sammanfogad och utan någon som helst analys blir vad som utlovade att vara ett praktverk i det nya årtusendet inte mer än ett lapptäcke – lite fint att titta på, men med ungefär den intelligensnivån.

Similar Posts:

• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Det var en gång Â…
• Massiv musikalkunskap
• Souvenirprogram de luxe
• Dansa med vargen!