dagensbok.com » Boris Pasternak

Olga Slavnikova "2017"

Richard Pleijel — Thu, 16 May 2013 22:00:17 +0000

Varför är ryska romaner alltid så långa? Det är en fråga som anmäler sig vid läsandet av Olga Slavnikovas magnum opus 2017. Det är inte bara Dostojevskij, Pasternak och Bulgakov som odlat det långrandigas konst, utan även Olga Slavnikova. Det har naturligtvis sina för- och nackdelar. Den som ger sig i kast med en roman av denna dignitet och längd kastas obönhörligen i en strömvirvel av prosa som kräver ett odelat umgänge för att ge full utdelning – precis som att det är svårt att fullt ut njuta av en roman av Dostojevskij om man bara läser några sidor varje kväll i samband med sänggåendet. Nu får svenska läsare alltså bekanta sig med Olga Slavnikova, och det är alldeles utmärkt. Enligt uppgift är hon en av samtida rysk litteraturs främsta namn, och ryska samtida kvinnliga författare är något vi i Sverige inte är bortskämda med. Vare därför denna roman, som erövrat ett antal litterära priser runtom i världen, varmt välkommen till Sverige.

Romanen utspelar sig i ett framtida Ryssland – dock bara några år i framtiden. Året är, som titeln antyder, 2017, och Ryssland förbereder sig för att fira minnet av oktoberrevolutionen 1917. Detta är dock något som knappast behandlas särskilt utförligt, utan som mer ligger som en klangmatta under handlingen. Mer i bakgrunden antyds också ett nytt slags Ryssland, där konkurrensen människor emellan är stenhård och de mänskliga banden är sköra som tunna trådar. I detta Ryssland ger sig den mystifike professor Anfilogov ut på en expedition till okänd plats – förmodligen någonstans i Sibirien – för att leta efter ädelstenar och juveler som hans medhjälpare Krylov sedan skall sälja.

Om man kan säga att en historia som råd tråd snarare har huvudsaker, snarare än huvudpersoner, så är dessa huvudsaker i 2017 just ädelstenarna. Slavnikova blottlägger en – åtminstone vad jag i egenskap av okunnig lekman kan bedöma – imponerande geologisk kunskap. Ädelstenarna spelar stor roll genom hela romanen och ger historien ett svåråtkomligt och dunkelt ”skimmer”. Krylov kommer själv från en stad bortom Uralbergen i ett område som helt dominerats av ädelstenar, där varenda unge redan i skolan var ute och letade glittrande saker eller undersökte olika bergsarter. Men Slavnikova kallar dessa berg för de ”ripheiska bergen”. Den som är bevandrad i äldre mytologi och historia vet att detta är ett i bästa mening fantastiskt namn. När historikern Adam av Bremen på 1000-talet nedtecknar ärkestiftet Hamburgs historia och beskrev dess nordligare delar, talar han om att det i öster gränsar ”till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett vidare framträngande.” I dessa ripheiska berg finns ”amazoner, hundhuvuden, cykloper” etc. Bara genom att använda denna gamla historiska föreställning osäkrar Slavnikova den historiska trovärdigheten eller realismen i sin berättelse. Det är mycket suggestivt gjort, och gör att man ytterligare känner sig indragen i en gigantisk fantasi.

Något annat som bidrar till denna ”fantastiska” känsla är Slavnikovas språk. Det är så metaforrikt och tungt belastat av språkliga krusiduller att man ibland får läsa om stycken för att förstå vad det egentligen handlar om. Såhär beskrivs t.ex. en kvinna precis i romanens inledning:

Den okända kvinnan avtecknade sig genom en flortunn klänning, och i kokongen av solljus anades hennes konturer som en skugga på en dammig fönsterruta. Hennes kropp hade den egendomliga, långsträckta fullkomningen hos en skugga, och på hennes axel vilade en rund ljusdager, genomskinlig och skär som nagellack.

Det är oerhört vackert, nästan omtumlande, men gör att läsningen i längden blir ganska ansträngande. Men ansträngande eller inte är detta på många sätt en fantastisk roman, som på ett eller annat sätt ger utdelning åt den som vågar djupdyka i dess språk- och föreställningsvärld. En stor eloge åt förlaget Ersatz för denna satsning.

Nytt ryskt

Richard Pleijel — Mon, 22 Apr 2013 22:00:50 +0000

Rysk litteratur förknippas med giganter som Solsjenitsyn, Pasternak, Bulgakov, Platonov, Dostojevskij. De flesta av dessa (med undantag för Dostojevskij, vilket väl säger sig självt) behandlar på olika sätt villkoren för det dagliga livet under Sovjetunionen, där varje dag, särskilt under 1930-talets terrorår, kunde vara en kamp för överlevnad – särskilt om man var en konstnär med avvikande åsikter. Naturligtvis har många av dessa författare velat omsätta sitt missnöje och sin desperation i konstnärligt skapande. Det har mycket sällan setts med blida ögon av maktens företrädare. Man kan jämföra dessa författare med en kompositör som Dmitrij Sjostakovitj, som nödtorftigt förklätt kryddade sin musik med bisarrerier och ironier riktade mot den repressiva makten. Skapandet blir en nödvändig ventil för att släppa ut frustrationen.

Nyare rysk litteratur har egentligen inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige – möjligen med undantag för Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033. Vad det beror på vet jag inte, men vad som är säkert är att motiven i nutida rysk litteratur inte fokuserar på förhållandena i det dåtida Sovjetunionen. Dessa författare är ofta födda efter Sovjetunionen fall, eller har varit mycket unga när det föll, och har därför på ett annat sätt än sina föräldrar ett arv som inte är direkt beroende av det sovjetiska. De har helt enkelt frigjort sig, vilket väl har skett per automatik allteftersom tiden för Sovjetunionens fall hamnat längre och längre bort. I den föreliggande antologin, Cirkelns kvadratur, presenteras tio unga debutanter med novellform. De har ganska olika karaktärer, men har Ryssland som gemensamt tema. Man får lära känna olika delar av Ryssland, men även angränsande regioner och länder som ingick i det forna Sovjetunionen.

En av novellerna utspelar sig på gränsen till Mongoliet, en annan i Tjetjenien. I en novell får vi följa en ung flickas dagbok, där hon berättar om sin tid på sjukhus under en allvarlig sjukdom. Just denna novell är kanske en av de intressentare i antologin – jag reagerar först negativt på att stilen känns platt och torftig, men inser snart att det är mycket medvetet framskrivet för att ge intryck av en tonårsflickas tankar och uttryckssätt. Det är skickligt gjort. Den novell som utspelar sig i Tjetjenien skildrar en ung man från Moskva som besöker släktingar i Groznyj. Där skildras den sargade huvudstaden och utflykter i dess omnejd. Men novellen är egentligen mest ett reportage eller en skildring av ett avgränsat händelseförlopp utan krusiduller eller dramaturgiska effekter. Det blir mest intressant om man, som jag, inte vetat så mycket om Tjetjenien och vardagligt liv där.

En av novellerna plockar faktiskt upp sovjetiska teman, i en bisarr fantasti som är en blandning av nutid och stalinism där ”trotskistiska terrorister” anklagas för att ha mördat Maksim Gorkij. Det är uppenbart, av tidsmarkörerna att döma, att den utspelar sig i nutid, men referenserna till Gorkij och Stalin gör att man blir osäker på det mesta i novellen – inklusive vad den egentligen handlar om. En annan av de bättre novellerna handar om en man som har som fritidssysselsättning att sitta på olika exklusiva varuhus i Moskva och spana in tjejer av olika sort och slag. Det blir en illustration av ett konsumtionssamhälle, ett nykapitalistiskt Ryssland, där allt och alla går att köpa. Sammantaget är denna antologi naturligtvis en smula ojämn – det ligger i genrens natur. Men som introduktion till samtida ung rysk litteratur duger den utmärkt.

Boris Pasternak "Lejdebrev"

Eva Björnberg — Fri, 11 Jul 2008 23:00:00 +0000

Det var med romanen Doktor Zjivag, som Boris Pasternak fick sin berömmelse. Men huvudsakligen och ursprungligen var han poet. När han började skriva den självbiografiska prosatexten Lejdebrev i slutet av 1920-talet, hade han givit ut flera diktsamlingar. Första delen av Lejdebrev publicerades i tidskriften Zvezda 1929. Men fortsättningen trycktes inte förrän 1931 i tidskriften Krasnaja novj.

I förordet till den svenska översättningen, som utkom 1959, berättar Sven Vallmark, en av översättarna, att redaktionen för tidskriften i Sovjetunionen, som publicerade senare delen av Lejdebrev tillfogade en brasklapp till texten. De skrev att de tog avstånd från författarens ”filosofiska karakteristiker, konstnärliga värderingar och allmänna idealism”. Några år senare kom texten ut i en begränsad bokupplaga, men den blev genast oåtkomlig. 1937 fick Pasternak publiceringsförbud och ägnade sig därför de närmast följande åren huvudsakligen åt översättningsarbete.

När jag började läsa Lejdebrev undrade jag varför boken har den titel den har, men jag har inte sett någonstans i texten, att titeln konkret förklaras. Förklaringen är kanske den att författaren kände att han fått ett lejdebrev ( = skriftlig försäkran om fri lejd) i sitt liv. Han hade en privilegierad uppväxt. Han lyckade klara sig undan både första världskriget och den ryska revolutionen och han blev framgångsrik i det han till slut valde att ägna sig åt: litteraturen. Pasternak hade sett människor lida mycket och han hade lovat sig själv att visa tacksamhet mot sina föräldrar genom att göra något storartat. Särskilt hade han sett hur besvärligt kvinnorna hade det och kände hela livet medkänsla med dem.

Staden Marburg i Tyskland spelade en tid en stor roll i hans liv. Av vänner hörde han talas om den medeltida universitetsstaden, om vilken han länge drömde och längtade till. 1912 kunde han äntligen börja studera filosofi där och blev uppskattad på universitetet. Han beskriver sitt möte med den fascinerande staden Marburg:

Jag blev stående, sträckte på halsen och drog djupt efter andan. Över mig reste sig en svindlande brant höjd på vilken universitetet, rådhuset och det åttahundraåriga slottet låg placerade som sina egna stenmodeller på olika avsatser. [...] Gatorna klamrade sig likt gotiska dvärgar fast vid den branta sluttningen. De låg i avsatser så att den enas källarvåningar hade utsikt över grannens vindsrum. Det minimala utrymmet var fullpackat med underverk av leksaksarkitektur. Övervåningarna var större än undervåningarna och vilade på utskjutande bjälkar. Med tak som snuddade vid varandra räckte husen varandra händerna.

Lejdebrev är en tunn bok, men den innehåller ändå mycket. Det känns som att den består av en massa smakprov ur Pasternaks liv. En del stycken och sekvenser är väldigt korta och slutar lite abrupt, detta känns frustrerande och splittrat. Därför skulle boken lätt ha kunnat utvidgas. Allt skulle kunna få mer plats: Pasternaks uppväxt, hans möte och upplevelser av tonsättaren och pianisten Alexandr Skrjabin, som han lärde känna som barn eller mycket ung och studerade musik för och som betydde mycket för honom, hans tid vid universitet i Marburg, hans utveckling som poet och prosaist och hans tillvaro i Moskva bland andra intellektuella. Och inte minst hans filosoferande tankar om människans livsvillkor i stort.

Stor plats i boken får Vladimir Majakovskij; han beskrivs mycket ingående på alla vis: utseende, personlighet, framtoning. Han hade en oerhörd påverkan på Pasternak under början av deras bekantskap, senare skriver Pasternak att han inte längre förstår sig på Majakovskij.

Pasternak skriver mycket känslosamt och inlevelsefullt och kryddar sin berättelse med många poetiska och detaljerade beskrivningar av omgivningen, texten är ibland nästan överlastad av ett fantasifullt och ofta oväntat bildspråk. Det märks verkligen att författaren är poet. Texten kräver ofta en uppmärksam läsare, det kan ibland kännas svårt att ta sig igenom meningarna och därefter verkligen känna att man förstår vad författaren menar.

Omkring 1955 skrev Pasternak ännu en gång om sitt liv i Försök till en självbiografi. Den är i sin stil mycket olik Lejdebrev. Utvecklingen i hans författarskap speglas tydligt i dessa två mycket olika självbiografier. Pasternak tyckte själv att hans stil i Lejdebrev varit onödigt affekterad. Jag håller inte med, det är hans känslosamhet som bidrar mycket till att göra boken intressant.

dagensbok.com » Boris Pasternak

Olga Slavnikova "2017"

Similar Posts:

Nytt ryskt

Similar Posts:

Boris Pasternak "Lejdebrev"

Similar Posts: