På bokmässan sa Gunnar Harding att ”romantiken är djupt integrerad i poesins egenart.” Bra sagt. De pratade om en poets liv – hans liv – finns det definitioner? ”Fattigdom och opraktiskhet?”, vilket många skrattade gott åt. Harding menade nog allvar. Jag med.

Frédéric Louis Sauser, blivande Blaise Cendrars, föddes i Schweiz 1887.
Sedan dess resande, kan man säga. Han flyttade till Sankt Petersburg, sen lite hit och dit, till New York och till slut såklart: Paris. Det var där man hungrade som konstnär på den tiden. Första världskriget bröt ut, och Cendrars förlorade sin högra arm i strid. En granat. Skrivarhanden. Lite ödesmättat, men förmodligen inte – han började i stället skriva med vänstra. Sen på skrivmaskin.

”Brev”
Du sa att om du skriver till mig
Skriv inte allt på maskin
Lägg till en rad för hand
Ett ord en bagatell äh något litet
Ja ja ja ja ja ja ja

Min Remington är ändå vacker
Jag älskar den och arbetar bra
Min stil är tydlig och klar
Man ser direkt att det är jag som skrivit

Det finns blankrader som bara jag kan göra
Se vad snygg min sida är
Men för att göra dig glad lägger jag till
Två tre ord med bläck
Och en stor bläckplump
Så att du inte kan läsa dem

Det.
Finns mycket man kan berätta om Cendrars. ”När du älskar måste du ge dig av”. Resan som hela nöjet. I alla fall så tar han båten från Paris till Brasilien 1924. ”När du älskar måste du ge dig av”, ja här är Cendrars inte helt konsekvent som person, men som konstnär är han mer eller mindre konsekvent. Inte helt, ibland tröttnade han på sina ambitioner. Vilket gör honom lite udda, men en förlösande och tröstande annorlundahet. En intressant person, behärskad och svärmisk. I alla fall i hytten där han skrev en stor del av diktsamlingen. På sin fina Remington.

Läs skillnaden mellan: ”Vår existens finns någon annanstans” (Det första Surrealistiska manifestet, 1924) och ”Vi vill inte längre vara sorgsna” (Blaise Cendrars, 1924)

En modernist som förmodligen inte helt köpte Freud, där surrealismen och den begynnande dadaismen tog språng på jakt efter det undermedvetna. En inre jakt. Mot Cendrars yttre flykt. Så han höll en viss distans, eller snarare bröt radikalt mot flummeriet.

”Nu
Har de förenklat sitt liv och är fulla av barnsligheter …”

Dikterna känns dokumentära, men från ett frigörande öga, humoristiskt i sin nakna harmoni. Inga skiljetecken. Det undermedvetna följer med i hans ordval och associationer – men framförallt är Reseanteckningar ett stort omfång vackra beskrivningar – små tidsdokument. Från en resande.

”Porto Leixões”
Vi anländer sen och det är söndag
Hamnen är en rasande flod
De fattiga emigranterna som väntar på att passmyndigheterna ska komma ombord kastas omkring i eländiga små båtar som klättrar på varandra utan att sjunka
Hamnen har ett sjukt öga det andra utstunget
Och en enorm lyftkran vinklad som en långskjutande kanon

Kanske var det i resande – till någonstans, till Brasilien eller på väg tillbaka till Paris – som han trivdes. I sin lilla hytt, med sina silkesapor, och fåglar – han skrev ibland bara för att underhålla aporna som fann nöje i skrivmaskinens plingande – ny rad. Hur sympatiskt är inte det?

1924, samma år som poeten André Breton kom ut med det första surrealistiska manifestet. Då satt Cendrars på en båt och trivdes bra på havet, på skeppet Formosa, i sin hytt och skrev. Hans dikter var väldigt långt från nya tankar om automatisk skrift, frånvarande förnuftskontroll och en toalett som konst.

Där på båten fick han kanske en behövlig distans till Paris helt enkelt.

”Landskap”
Jorden är röd
Himlen är blå
Växtligheten har en mörkgrön ton
Detta landskap är grymt hårt dystert men den oändliga variationen
i växternas former
Trots palmernas lutande grace och de prunkande dungarna av höga
vårblommande träd

Är det inte så jäkla briljant?
Soluppgång och nedgång – havet, medresenärer – små hamnstäder beskrivna från distans, obebodda vildvuxna öar – från skeppet Formosa – en kravlös plats.

Han liksom många européer på 20-talet idealiserade ”det ociviliserade”. En del dikter innehåller utfall av exotiskt svärmeri för det vilda, för vilden, den ädla. Även en längtan till den orörda naturen, det obebodda.

”Öar”
Öar
Öar
Öar där man aldrig kommer att lägga till
Öar där man aldrig kommer att gå i land
Öar täckta av växtlighet
Öar hopkrupna som jaguarer
Öar tysta
Öar stilla
Öar oförglömliga och utan namn
Jag kastar mina skor överbord för jag skulle gärna vilja komma till er

I Brasilien var han 1924 den stora modernistiska hjälten. Vilket också är anledningen till att han reste dit. Totalt fyra gånger i sitt liv, fram och tillbaka. Resorna finansierades av en mecenat i Brasilien som tydligen uppskattade hans diktning. I Paris levde han i armod. Djup fattigdom.

Från armod till existensminimum, ja större ekonomisk framgång nådde han aldrig. Däremot nådde han stor konstnärlig framgång, i Brasilien var han nästan kändis. Men fattigdom.

Är inte det då än mer beundransvärt? Hans litterära gärning? Sin säregna egenhet – i en reaktionär tid som bekant resulterade i två världskrig.

”Om Styrbord”
En fregattfågel svävar i luften
Den är en fågel med överlägsen elegans vars strömlinjeformade vingar kan vinklas som på ett segelflygplan
Två stora fjälliga ryggar kommer upp ur det dyiga vattnet och försvinner i gyttjan igen
Bananklasar driver med strömmen
Sedan vi kom hit har tre nya lastfartyg dykt upp bakom oss tysta och trötta
Hettan tynger dem

Det som förstärker det egensinniga och unika med Reseanteckningar är givetvis översättarens passionerade och, ja språkliga rikedom. ”… den oändliga variationen”. Om man kan uttrycka sig så enkelt. Men en översatt diktsamling av Blaise Cendrars sista verk som poet var inte ekonomiskt intressant nog för ett svenskt förlag att förlägga.

Men, här kommer passionen in: det var av kärlek viktigt nog för ett finlandssvenskt författardrivet litet förlag i Finland. Ellips Förlag.

För det finns en konstnärlig ambition som otvivelaktigt drivs av kärlek, passion. Ja det är klart man vill ha betalt – men Kennet Klemets trivs inte i ett så taffligt språkbruk – klart han vill ha betalt – ge honom betalt. Men översättningen är djupt kärleksdriven. (Läs intervjun, där berättar han mer.)

Och det märks. I hur hur jäkla bra det blev, givetvis. Ett konkret exempel är avslutande delen ”Sydamerikanskor”, endast en handfull dikter – men där man inser vilken grundlig och lustfylld översättning Klemets har gjort. Den visar skillnad – Cendrars föränderliga språk. Klemets leker enkelt fram en svårgripbar men tydlig skiftning. Språket förändras genom hela diktsamlingen men syns tydligast i skiftet till ”Sydamerikanskor”.

”I”
Vägen slingrar sig uppåt
Bilen klättrar bryskt och stark
Vi klättrar i ett vrål likt ett flygplan som närmar sig maximihöjd
Varje kurva kastar henne mot min axel och när vi svänger i tomma intet klamrar hon sig omedvetet fast vid min arm och lutar sig över avgrunden
På serrans topp tvärstannar vi framför den jättelika förkastningen
En kolossal och helt nära måne stiger upp bakom oss
”Lua, lua” viskar hon
I månens namn, min vän, hur rättfärdigar Gud dessa gigantiska arbeten som tillät oss passera?
Det var inte månen, älskling, utan solen som genom att störta ner dimman gjorde denna enorma spricka
Se på vattnet som rinner därnere bland stenblocken och susar in i fabrikens ledningar
Denna station skickar elektricitet ända till Rio

En diktsamling som är lika ordrik som artrik och poetisk sprängfylld av litterära, mänskliga uttryck. Ett fascinerande författarliv.

”Varför skriver jag”
Därför att …

Översättaren är själv poet, ja det vet vi – men herregud vilken insats!

En bok som bara kan bli till glädje.

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Doras röst

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare