Det har gått 45 år sedan Beppe Wolgers och Per Åhlin skapade Dunderklumpen!. Nu ges boken ut på nytt. Jag läser om och får anledning att fundera över vad som var så trollbindande, då när jag var barn.

Ströms Vattudal i norra Jämtland har jag också burit med mig i alla dessa år, som en vidunderligt vacker och lockande trakt. För några somrar sedan bilade vi längs bandet av sjöar uppifrån och ner och tältade. Jag blev inte besviken.

Men texten gör mig ärligt talat misslynt. Den är, faktiskt, inget vidare. Huvudsakligen refererar Beppe Wolgers det som händer i filmen, utan särskilt mycket gestaltning alls. Bara fast forward, liksom. Beppe, du som gjorde en så oförglömlig röst åt Baloo i Djungelboken, du som var den trygga sagofarbrorn i Godnattstund och Pippis pappa, hur kunde det bli så här? Jag tänker att du måste ha skrivit med vänsterhanden, för att boken från filmen var ett nödtvunget sidoprojekt, något du lovat någon i ett kontrakt?

Handlingen är inte heller mycket att ha. En förvirrad jakt med alltför många inblandade. Så här kan det låta:

Vid Bågededammen i Ströms Vattudal blev det en väldig strid mellan Enöga och Lejonel om skattkistan. Tack vare list och mod var Lejonel nära att segra, men Enöga var starkare den här gången. Dunderklumpen, EnDumEn, Dockan och Pellegnillot blev rädda och flydde. Enöga smet skrockande iväg med skattekistan och Lejonel blev ensam kvar.

Berättelsen om Dunderklumpens försök att komma undan Enöga har sin upprinnelse i en annan saga av Beppe Wolgers, Förtrollningar från 1969. Det var sedan han sett den boken som Per Åhlin föreslog ett filmsamarbete. Per Åhlin har berättat att Beppe aldrig skrev något fullödigt manus, bara ett omfattande synopsis som övergripande redogjorde för handlingen. Det kan vara förklaringen till att boken om filmen har en så relativt torftig text.

Upptakten i midsommarnatten är i och för sig mycket finstämd och poetisk. Så även avslutningen med sin för 1970-talet typiska sensmoral att besattheten av pengar är ett av livets villospår.

Men det är inte nog för att göra Dunderklumpen! oförglömlig. Så vad är det då?

Jo, berättelsens klangbotten, tror jag. De evigt långa sommarkvällarna, leken som aldrig vill ta slut, tystnaden, de långa skuggorna i den lågt stående kvällssolen, ljuden som bär långt över vattnen. Så här minns jag mina somrar vid Kalmar sund.

Och allt detta finns i Lennart Carlssons fotografier och Per Åhlins illustrationer. Där finns också min längtans Jämtland.

Dunderklumpen! har ett budskap som når fram till barn. Det trolska är aldrig långt borta. Det kan räcka med att hålla sig vaken när alla andra sover eller att inte komma in när maten är klar. Stanna bara kvar i din hemliga koja, försjunk i en nyss ritad teckning och fundera på vad det var som gjorde den så bra.

Similar Posts:

• Bästa Stockholmsskildringarna
• Mu.
• En onödig boks nödvändighet
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Liten bilderbok med stort innehåll

Allra flest röster fick Beppe Wolgers låttext Sakta vi gå genom stan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt att det är en sång som vinner ett berättarpis. Visst, en sång är ju också en typ av berättande, men jag hade så gärna sett en bok som vinnare. För att det känns som att det finns miljoner tillställningar, priser och sätt att uppmärksamma musik, men så få för att uppmärksamma litteratur.

Bästa roman blev självklart Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Själv läste jag och förtrollades av de böckerna när jag var i fjortonårsåldern och gick på högstadiet på Sofia skola på Södermalm. De säger inte så mycket om mitt Stockholm idag, men om ett Stockholm som var. Vill man läsa om ett mer nutida Stockholm är vinnarna av deckar- och seriekategorierna: Stieg Larssons Milleniumtriologi och Martin Kellermans Rocky, ett bättre val.

Barn och ungdomskategorin vanns av Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Och Nils Ferlin tog hem priset inom kategori dikter för sin Från Klara kyrkogård.

Bland mina egna Stockholmsfavoriter finns Denise Rudbergs chic lits om framgångsrika kvinnor som rör sig i Stockholms nattliv, främst tycker jag om hennes tidigare böcker Vänninan, Storlek 37 och O.s.a. Yesim Bilgic skriver också stilsäkra romaner (Pause/Play och Defekt) om manliga psykopater i nutidsstockholm, de är hemska och totalt utan empati men innhåller samtidigt humor och distans.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Stockholm, singlar, böcker
• Poesi für alle
• Världens längsta bokbord fyller 20
• God träsmak

Det kanske inte har något med saken att göra; det här är ju en så enkel historia. Kon står i båset och det är ytterligare en dag som alla andra i en kos liv.

Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad.

Givetvis är det ju för en människa i det spännande rafflande 2000-talet svårt att relatera till hur det måste vara att göra samma sak varenda dag, men ändå. Det här är ju 70-tal.

Så en dag äter kon lite svampar. Sen ger den sig iväg. På äventyr, nerför floder, till Stockholm, Paris, New York, blir popstjärna, ordnar fred i världen, reser till stjärnorna. Vaknar.

Åt två höstrån. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Det regnar.

Ur en kos dagbok tar fem minuter att läsa. Det är fem minuter som verkar kunna sträcka ut sig hur långt som helst. Ett kliv ut ur rutinen till oändliga möjligheter, där det inte spelar så stor roll vad som är verkligt och vad som är fantasi. Jag tror Bill Hicks hade gillat den här boken.

Men snälla nån, säger ni. Är det en barnbok eller en flumfilosofisk traktat, ja eller nej?

Mu.

Similar Posts:

• Vänskap, svek och pastejer
• Håll dig vaken, Dunderklumpen är tillbaka
• Heja Benny
• Med spring i benen
• Livet, litteraturen och allting