Och det här har jag inte sagt till nån men det känns faktiskt om om allt med min kropp är helt fel. Så vilken kille som helst som antagit att jag är normal kommer förmodligen att bli helt förskräckt om vi skulle hamna i en situation där kläderna åker av. Woow. Nej, tack. Det här var inte vad jag skrev under på.

Att läsa om Mollys uppfattning om sin kropp är stundtals plågsamt, delvis för att jag känner igen så mycket av mig själv i henne, men också för att jag blir arg för att det här är vad vårt samhälle gör med människor som inte passar in i en snäv mall av hur en kropp ska se ut. Släktträffar med ”bekymrade” (smala) familjemedlemmar blir ett minfält och varje tugga ett ställningstagande. En potentiellt romantisk situation blir ångestladdad istället för spännande.

Men jag var plötsligt förlamad och orimligt generad över mig själv. Mina lår kändes enorma och jag var mycket medveten om hur shortsens linning skar in i fettet på magen. Det slog mig att Sean – självklart visste jag redan vad han hette – inte skulle ha pratat med mig om han visste om shortsen och fettet och linningen.

Mitt hjärta värker vid tanken på hur många unga personer som just nu sitter och håller in magen, som är akut medvetna om sin kroppsstorlek och hoppas att ingen annan ska tänka på den. (Om du som läser det här känner igen dig: lösningen är inte att banta, det är inte dig det är fel på. Möt frågor om du ”verkligen ska äta det där” med ett långfinger, i alla fall i tanken.)

Jag föll pladask för Albertallis författarskap när jag läste hennes debut Bara tre ord (som har den betydligt mer tilltalande originaltiteln Simon vs the homosapien agenda), men var lite orolig för att magin från den boken inte skulle gå att upprepa. Och visserligen har Fördelen med olycklig kärlek inte upprepat magin, men den har skapat en alldeles egen sort. Molly är en otroligt charmig huvudkaraktär och berättarröst.

Det går inte att låta bli att älska enkelheten med vilken Albertalli inkluderar människor som vanligtvis inte får utrymme i mainstreamromaner. Huvudkaraktären Molly är judisk och överviktig, hennes tvillingsyster Cassie är lesbisk, deras ena mamma är också lesbisk, och deras andra mamma är bisexuell. När jag läste att Cassies kärleksintresse är pansexuell (attraherad av alla kön) insåg jag att jag aldrig tidigare sett pansexualitet representerad i någon roman jag läst. Det är ganska galet egentligen, med tanke på hur många människor som identifierar sig som pansexuella. Att en bisexuell kvinna dessutom får fortsätta identifieras som bisexuell trots att hon är gift med en annan kvinna är också något jag känner väldigt starkt för. Jag kan inte nog understryka hur glad det gör mig att Albertalli inte fallit in i fällan att en kvinna som är tillsammans med en man automatiskt är heterosexuell, och en kvinna som är tillsammans med en annan kvinna egentligen är lesbisk. Och när vi ändå pratar om representation: flera bikaraktärer är judiska, många är rasifierade. Alla är väl genomtänkta, och ingen känns som en karaktär som skrivits in bara för att få med en specifik minoritet.

Det är egentligen inte konstigt att representationen i Fördelen med olycklig kärlek känns så naturlig, det är ju såhär världen ser ut. Jag vet att vissa personer med en fallenhet för bajsbrun politik förmodligen tycker att den här boken låter som någon slags bisarr inklusivitetsbingo, och att deras hjärnor kokar vid tanken på mer än en HBTQIA-karaktär i samma berättelse. Men faktum är att jag är en pansexuell kvinna gift med en lesbisk kvinna. Mina föräldrar kom hit som politiska flyktingar, svenska är inte mitt modersmål. Jag växte upp som katolik. Vi bor med min svärfar som är en 70-årig präst och som blir överförtjust när han får förrätta vigslar för samkönade par. Våra vänner består av minst 75% andra HBTQIA-personer. Det är inte tvångsmässig inkludering, det är vårt liv. Och att se sitt liv representerat i böcker även när man inte hör till normen är otroligt värdefullt. Det är tärande i längden att alltid vara avvikande, och ju fler böcker som skrivs om normbrytare, desto bättre.

Fördelen med olycklig kärlek är den bästa bokkaramallen i årets utgivningsask.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• 26 förälskelser and counting
• Regnbågsskimrande berättelse med grådaskig titel
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?

The Upside of Unrequited låter rätt klyschig när man beskriver den, och det är den också till viss del. Det går att gissa hur den ska sluta bara av att läsa baksidestexten, vilket är något av en besvikelse efter Albertallis förra bok, Bara tre ord på svenska. I den engageras läsaren och blir ständigt lurad i jakt på huvudkaraktärens hemliga mejlkontakt. Den senaste boken når inte upp till de höga förväntningarna efter den förra boken, men kanske var det för mycket begärt.

Historien är rätt förutsägbar, men det måste inte nödvändigtvis vara något dåligt. Bakom ytan vi sett så många gånger ligger ett djupare lager av välbehövd realism. Mycket av relationerna karaktärerna emellan känns typiskt för den åldern, allt från systrarnas begynnande myrsteg bort från varandra till den intensiva nästan-känslan av att vara nära någon annan utan att faktiskt röra vid varandra. Albertalli kompenserar för sina svagheter med sin träffsäkra ton, som är både rolig och modern, och gör att hela boken bara känns härlig. Och kudos till Albertalli för mångfalden och att Mollys vikt får vara en del av historien utan att behöva vara avgörande för hennes relationer.

Tyvärr blir det inte så mycket mer än just härligt. Boken är snabbläst och höjer humöret, om man inte är alltför cynisk, men skapar inte tillräckligt med engagemang för karaktärerna. För fastän författaren definitivt har en talang för att beskriva hur det känns att vara nyförälskad så blev jag aldrig riktigt fängslad. Den försöker att ta upp en del svåra ämnen, men lyckas mest skrapa på ytan.

Om man letar efter något lättsamt, härligt och relaterbart är detta absolut en bok att plocka upp i sommar. Den kommer säkert få dig att båda skratta och ge dig fjärilar. Gör bara inte mitt, ständiga, misstag att ha alltför höga förväntningar.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Som en varm kram
• Regnbågsskimrande berättelse med grådaskig titel
• Ojämnt men sött
• Ett äventyr utan spänning

Jag kan lika gärna erkänna det på en gång, eftersom det ändå kommer märkas tydligt på sättet jag skriver om Bara tre ord: Jag älskar den här boken. Jag läste den under en flygresa, och sedan tillbringade jag hela semesterhelgen med att prata om den. (Jag kanske borde ta tillfället i akt och be mina medresenärer om ursäkt, men vid närmare eftertanke… hörrni, ska ni inte läsa den här fantastiska boken snart?!). Så fort jag kom hem läste jag den en gång till. Vid ett tillfälle i läsningen blev jag så uppfylld och glad av Becky Albertallis skickliga berättande och mästerliga karaktärer att jag behövde ta en paus och helt enkelt krama boken.

Trots sitt stundtals mörka tema är Bara tre ord en oerhört rolig bok. Becky Albertalli har i Simon skapat en ovanligt charmig och mänsklig tonåring. Han är lite pretentiös och han är ganska ängslig. Han är en perfekt blandning av excentricitet och normalitet: även om man ibland tycker att han överreagerar eller beter sig fel så är han udda på ett förtjusande sätt, och jag tror att väldigt många (oavsett ålder, sexuell läggning eller könsidentitet) kommer att kunna identifiera sig lite med honom.

Bikaraktärerna är för övrigt lika minutiöst välkomponerade. Det är alldeles för få författare som lyckas mejsla fram en mångfacetterad person på den korta tid man som läsare tillbringar med varje bikaraktär, men Albertalli är en naturbegåvning. Jag hoppas innerligt att någon av Simons vänner eller syskon kommer få vara huvudperson i en egen bok framöver, för jag är helt enkelt inte beredd att ta farväl av dem än.

Jag är ofta tveksam till böcker där en stor del av handlingen utgörs av mejl eller dagboksanteckningar, eftersom det sällan känns trovärdigt. Alltför ofta skrivs sådana böcker på samma sätt som en berättelse ur mer klassiska perspektiv, vilket innebär att personer skriver mejl med långa bisatser, formell ton och osannolikt detaljerade miljöbeskrivningar till varandra. Alternativet är att hela boken skrivs på ett sätt som funkar i mejl, men blir torftigt i romanform. Till min stora lättnad varvas dock mejlen i Bara tre ord med vanliga kapitel, och sätts ihop till en helhet där de enskilda delarna förstärker varandra.

Nu till smolket i glädjebägaren: originaltiteln (Simon vs. The Homo Sapiens Agenda) är visserligen lite otymplig, men det är en bra titel, speciellt när man inser att den anspelar på ett skämt mellan karaktärerna Simon och Blue. Den svenska titeln är dålig. Den anspelar visserligen också på en passage ur boken, nämligen när Simon ska komma ut för sina föräldrar, men är ett konstigt val. De tre orden är alltså ”jag är homosexuell”, även om den svenska översättaren envisas med att använda ordet ”bög” istället. Det svenska förlaget har tagit en fyndig och originell titel, och översatt den till något generiskt dramatiskt som ingen kommer komma ihåg. I samma veva har de även ändrat baksidestexten till att få det att låta som att boken huvudsakligen handlar om hur Simon plågas av att inte kunna komma ut för sina föräldrar. Det är tråkigt och det är missvisande. Det vore som om man i baksidestexten till Harry Potter och Dödsrelikerna skulle välja ut ett citat från när Harry, Ron, och Hermione tältar i skogen och få det att låta som att hela boken handlar om en misslyckad campingtripp istället för om magi, lojalitet och kampen mellan det onda och det goda. Inte jättelyckat.

Så låt inte titeln och baksidestexten få er att tro något annat: Bara tre ord är en rolig och varm bok om vänskap, musik, normbrytande, tonårsängslighet, och Den Första Kärleken. Den värmer perfekt nu när det bara blir kallare och kallare ute. Om ni är känsliga för översättningar där engelskan lyser igenom skulle jag dock rekommendera att läsa den på originalspråk. På så sätt slipper ni lite klumpiga konstruktioner som t.ex. att frågan ”Är du redo?” besvaras med ”Jag var redo när jag föddes” (”I was born ready”).

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Roligt och rörande om Mannen
• Uppfriskande triangeldrama
• Driven och precis