Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Det naturligaste i världen?

Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta om henne, inte som betydelsefull författare, utan som förälder. Som mamma. Om Arnborgs annars mycket hyllade biografi fått kritik för något så hänger det ihop med det: att kanske inte fullt ut lyckas balansera konstnärskap och privatliv.

Det är ju inte så lätt att dra gränsen när det gäller Thorvall. Vittnesmålen om hur ofta den så kallade verkligheten och dikten flöt ihop är nästan överväldigande. Arnborg använder också det självbiografiska inslaget i Thorvalls romaner för att fylla ut biografiska fakta, måla upp en känsla, stämning. Det är på en gång tacksamt och fullkomligt livsfarligt. I inledningsledningskapitlen om föräldrarnas äktenskap hänvisas så mycket till romanerna – framför allt förstås När man skjuter arbetare … och Det mest förbjudna – att jag först faktiskt undrar om Arnborg är riktigt klok.

Det är hon förstås. Skicklig, åtminstone. Hennes strategi är en som visserligen lämnar mig med en viss intellektuell osäkerhet, men känslomässigt vinner över mig totalt. Man behöver nog egentligen inte ha läst något alls av Kerstin Thorvall för att finna den här skildringen av liv och konstnärskap intressant. Den är som en personlig ingång till hela 1900-talets kvinnohistoria.

Och så var vi där igen. I kvinnoepitetet. Moderskapet. Sexualiteten. Det kroppsliga och det själsliga. Snusktanten och befriaren Kerstin Thorvall.

De osmakliga recensionerna när Det mest förbjudna kom ut 1976 har gått till litteraturhistorien, men Thorvall har provocerat både förr och senare. Få stenar på kvinnlighetens axlar har lämnats ovända i hennes författarskap. I vår tid har hon som sagt inte minst diskuterats som dålig mamma, och det är kanske det tabu av alla hon stångats med som lever kvar starkast? Bara det är ju ohyggligt intressant.

Jag försöker komma på något om manliga författares barn. Läste till exempel två böcker om Bob Dylan nyligen – hur många barn har han? Vet inte. De var minst sagt diffusa. Strindberg då? Jag har tidigare jämfört Thorvall som dålig mamma med Strindberg som dålig pappa. Barn hade han ju. Men hur många?

Thorvalls fyra barn kommer man däremot inte undan. Hon använde dem ju också hela tiden, skrev barn- och ungdomsböcker om dem och vuxenromaner om sitt eget förhållande till dem. Lämnade ut dem och sig och dem på köpet. Som naturligtvis massor av författare gjort. Kanske något mer diskret, men diskret var väl inte riktigt Thorvalls grej. Hon slog ju också igenom i en våg av bekännelselitteratur, när slagordet var ”det personliga är politiskt”, men också gränsade till ren psykoterapi: att berätta för att lära sig leva med.

Hon hade så mycket att lära sig leva med. (Det har väl kanske alla människor.) Mycket av det är oerhört allmänmänskligt, en hel del specifikt historiskt, somligt privat och nästan alltsammans kvinnligt. Könsrollsbundet. Uppfostran, förväntningar, föreställningar och ambitioner som helt enkelt inte går ihop. Inte för fem öre.

Det är så jävla sorgligt och svårlösligt. Och så, mitt i alla det svarta, på något märkligt sätt ändå hoppingivande och inspirerande. Att någon vågat försöka åtminstone sätta ord på det.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Det naturligaste i världen?
• Hur man blir en söt brud i karamellförpackning
• ”åldras är ingenting man gör på egen hand”
• Ålderdomen i praktiken