Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Skapandets stad och livets villkor
• Mysdeckare om ond bråd död
• Glamourös gåta
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

I Nu levande har Monika dock en ny man i sitt liv, och han är helt inriktad på att lösa hennes barnlöshet. Han vill komma in som en riddare på vit häst och ge henne det hett efterlängtade barnet, på vilket sätt som nu är möjligt. Men är det verkligen där Monika fortfarande befinner sig?

Det är en utveckling som ger mig som läsare ont i magen. Jag grälar på boken, på Monika. ”Men säg ifrån nu då!” ”Du vill ju inte längre!” ”Du orkar inte mer!” Gör hon? Vill hon?

En äldre och tidigare okänd barnlös släktning formulerar det som en lättnad att det inte fanns provrörsbefruktning, hormonbehandlingar och äggdonationer på hennes tid. För ”då fanns det åtminstone en förståelse för att vissa stackare inte kunde”. ”Man får väl göra något annat då. Det är inte konstigare.”

Jag tittar på denna kvinna, med så många decenniers erfarenhet av barnlöshet. Så tunn och rynkig och erfaren i den blåa koftan. Jag vill suga alla upplevelser och slutsatser ur henne, vill rusta mig och spegla mig.

”Har du haft känslan av att bli betraktad som någon som stannat i växten, för att du aldrig blev mamma?”

”De som får barn samtidigt som de blir vuxna tror att de blev vuxna för att de fick barn”, säger Hjördis. ”Och vissa som får barn blir ändå aldrig vuxna.”

”Jag har alltid tänkt att jag skulle bli en av kvinnorna som säger ’vänta tills du har fött barn, då vet du vad smärta är’. Och ler mot andra kvinnor i samförstånd.”

”För att du vill känna en mycket stark smärta? Eller för att du vill skryta om den?”

Bland annat genom Hjördis får Monika efterhand syn på dem i släktträdet som kanske inte fick egen avkomma, men som säkert ändå betydde något för människor omkring sig. Precis som hon gör för tonårskillen Texas, grannpojken som allt som oftast hänger i hennes lägenhet. Det är också Texas som ritar upp det alternativa släktträd som Monika kommer att tänka på som ”Texasträd”. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om detta lysande begrepp får ett liv även utanför romanvärlden.

Jag har visserligen gillat Lövestams romantrilogi från första sidan, men det är nu med tredje delen som jag riktigt inser att det hon gör är något större än ”bara” ett romanbygge. Det är en alternativ berättelse om barnlöshet, där det lyckliga slutet inte nödvändigtvis är biologisk avkomma och barn. Det är början närmast till en slags ny mytologi, ett sammanhang och släktskap för de barnlösa.

Parallellt med Monikas utveckling är trilogin om henne också en stor svensk släktroman. Här följer vi Monikas anfäder och -mödrar ända tillbaka till 1700-talet. Här möts samer och nybyggare. Kärlek, hat och barn uppstår. Ett mord begås, vilket ger denna trilogidel lite extra krydda, utan att för den skull kännas sökt. Precis som i tidigare delar får vi i inskott möta de äldre släktingarnas verklighet, och det är inget mindre än en konst att på detta begränsade utrymme göra varje släktliv lika levande och fängslande som Lövestam gör.

Vilket projekt det är som med denna bok blivit slutfört! Och nog också kommer att leva vidare länge.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• 250 år av kvinnoliv
• En drömsk roman

I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. Hon får ett utbrott på ännu ett födselbesked på en mejllista avsedd för forskningskommunikation, och blir inkallad till prefekten. Arbetsgivaren vill att hon går till en psykolog, men ur bakhuvudet fiskar Monika istället fram en annons om vad som med lite god vilja kan tolkas som ett terapeutiskt skrivläger i Arvidsjaur.

Det är egentligen Arvidsjaur som lockar mer än skrivandet. Till Arvidsjaur och Nattavaara har Monika spårat sina rötter. Det är också dem hon tänker sig att skriva om på den där skrivarkursen som hon i romanens inledning är på väg till.

Jag får erkänna att jag är lite skeptisk när jag först läser om att Bära och brista utspelar sig på en skrivarkurs. Ska det handla om skrivande nu? Finns det inte tillräckligt med författare som skriver om det?

Då har jag såklart räknat bort Sara Lövestams alldeles fantastiska blick för människor. I Gamla färgeriet, ett rött litet hus i en skogsglänta utanför Arvidsjaur, samlas fem människor med egna behov av att uttrycka något: Monika, Ranka, Rosie, Claes och Sören. Deras skäl att vara där handlar om allt från försök att pedagogiskt gestalta sin gudstro till att arbeta sig igenom sexuella övergrepp. Och kanske gör det också någonting med Monika att äntligen prata öppet om sina smärtpunkter kring familjebildande och ursprung?

Parallellt med skrivarkursens nutid följer vi, precis som i föregående roman, Monikas släktingar. Lisa, som gravid lämnar Nattavaara för Stockholm för att återförenas med sitt barns far. Hennes föräldrar, Sten och Ester, som arbetar på de stora järnvägsbyggena. Stens mamma, Sara-Maria, vars man far till Amerika.

Till det här myllret av människor fogas de fem där i skogen, och det är ett ljuvligt gäng att umgås med. Dialogen dem emellan är såväl mättad av konflikter och fördomar, som exploderar i felhörningar och flamsiga improvisationer. Det är bara så … levande.

Kanske är det där någonstans Monika kan landa också? Hon har varit fixerad vid det där specifika lilla livet som inte vill bli till, men runt omkring henne sprudlar det ju likt förbaskat av liv. Liv på gott och ont. Liv i mörker och ljus. I slit och sorg och lust och trams. Sara Lövestam skriver fram allt det där briljant.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Spanska sjukan i Arjeplog

Ljudet av fötter inleds mer samtida och vardagsnära, med ett besök på en fertilitetsklinik. Monika och hennes pojkvän försöker få barn. Hon får krypa upp i gynekologstolen (eller snarare ner, som alla som suttit i en gynekologstol vet – man är aldrig tillräckligt långt ner) och sära på benen. Inga fel uppenbarar sig. Det skulle förvåna mig om du inte blir gravid inom ett år, konstaterar läkaren.

Nästa avsnitt har rubriken: ”Elva år senare”. Monika är fortfarande barnlös och försöker fortfarande få barn. Hon har passerat 40 nu, och undervisar på universitetet om mytologi. Pojkvännens saga är all. Hon har en ”grånad älskare” som inte vill bli pappa, men ändå medverkar som en slags informell donator. Och omvärlden är bara alltför villig att påpeka att ”Tiden går ju”. ”Barn är ändå livets mening”, och allt sådant där.

Det är märkligt, det där, hur snar omgivningen är att lägga sig i våra mest intima delar i namn av mänsklighetens fortlevnad. Helt främmande människor tycker plötsligt att det är okej att högljutt tolka andras kroppar, kanske till och med genom handpåläggning. Som om ingen någonsin haft problem att få barn, eller skulle ha någon form av kroppsliga komplex. Den bristen på medvetenhet är väl också delvis självuppfyllande – vem har någon lust att komma ut som reproduktivt defekt, överbefolkat jordklot eller inte?

Sara Lövestam väjer i alla fall inte för vare sig det smärtsamma eller det svartkantat humoristiska i tillvaron. Hon låter verkligen Monikas smärta och längtan och fixering vid barnlösheten ta sin plats, precis som hon aldrig väjt för världens mörka sidor. Samtidigt gör hon dem uthärdliga och faktiskt lätta och roliga att läsa om med sin underfundiga humor och stora värme.

Sakta men säkert vidgar hon också världen kring Monika. Hon har kanske inte egna barn, men där finns ett barn som uppenbarligen behöver henne: tonårskillen Texas, som sällan verkar vilja vistas i sitt egen struliga hem i samma hus. Dessutom inser Monika, själv uppvuxen i fosterhem, hur lite hon vet om sina egna släktingar, vem barnet hon längtar efter skulle kunna brås på. Hon börjar göra efterforskningar, fråga de få släktingar hon har och söka på nätet och i arkiv av olika slag.

Efterhand infogas släktingarnas berättelser i romanen, i tillbakablickar som förklarar hur livet blev som det blev. Besvikelser och missbruk, svikna förhoppningar, institutioner, sociala sammanhang där man inte tas på allvar. Här har verkligen gjorts ett gediget arbete i skildringen av människors livsvillkor. Varför Monika längtar efter en familj i en räcka av olyckliga familjer och smärtsamt misslyckat föräldraskap.

Jag läste den här romanen när den först kom ut i våras, men fastän jag hade massor att säga om den då, så fastnade jag istället i att läsa och läsa om hela författarskapet. Första nämnde någon att Ljudet av fötter har gemensamma karaktärer med Lövestams ungdomsbok En stark nolla, som kom ut ungefär samtidigt. Så nämnde någon annan Hjärta av jazz, och jag fortsatte att läsa och hittade kopplingar mellan nästintill alla Lövestams romaner. Jag älskar verkligen sådant! Det är så roligt, som små gåtor eller presenter att upptäcka.

Sara Lövestam är utan tveka en av Sveriges mest originella och spännande författare. Hon ger liv åt karaktärer och sammanhang som man sällan stöter på någon annanstans, och själva konceptet att den som flimrar förbi som en bifigur i en roman är huvudperson i en annan är så helt i linje med det. Såklart är alla huvudpersoner i sitt eget liv, och hennes karaktärer lever.

Andra Monikabok, Bära och brista, kommer lyckligtvis ut redan nu i höst. Det är ändå inte tillräckligt snart.

Similar Posts:

• Livet som var, som inte blev och det som är
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Nej, jag vill inte ha några barn

Inte för att jag inte kan. Utan för att jag inte vill.

Josefine Adolfsson, filmskapare och författare, har länge velat samla texter av kvinnor som frivilligt valt bort barn. Och här är nu resultatet. Några mer kända namn, som Lena Andersson och Birgitta Stenberg, andra helt okända (åtminstone för mig). Alla sammanlänkade genom sitt val.

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag enormt peppad. Jag har själv känt av den mättnad flera talar om angående mammatidningar, de politiska debatterna som ofta handlar om familjernas rätt hit och dit, om farliga kemikalier i barnens leksaker och hur länge dagisen egentligen ska ha öppet. Själv har jag trott att det handlat om att jag är i den åldern där både kropp och omvärld säger att jag borde fundera över saken.

Men kanske handlar det också om, som Katarina Sjögren skriver, att vårt samhälle är fullt av barnaföderskornas röster. Bara ordet ”barnlöshet” visar väl det? Om du inte har det, så vill du ha det, och kan du inte få det, och då är det synd om dig. Kvinnor som väljer bort barn finns, men de får ofta gliringar från samhället, vars starka norm de bryter.

(…) när de väl får ta plats är de ytliga, materialistiska, karriärister, sexfixerade eller emotionellt underutvecklade. (…) Kvinnan utan barn är själv ett barn, med ett barns prioriteringar och känsloliv.

Sjögren går igenom barnlösa kvinnor i populärkulturen, men även i verkligheten tycks denna syn vanligt förekommande. Ord som ”självisk”, ”känslokall”, även beskrivningen ”ingen riktig kvinna” förekommer. Inte konstigt, menar Annina Rabe, som beskriver familjebildandet genom barnafödande som en så stark norm att frivilligt barnlösa hellre börjar ljuga om sitt val, ”jag kan inte få” istället för ”jag vill inte få”, för att slippa övertalningscirkusen, fördömandena och uppläxandet. ”Du kommer att ångra dig sen”, heter det allt som oftast. Eller ”Du kan inte veta hur det är förrän du själv blivit mamma.”

Och vem känner inte igen sig?

Detta är en högst upplyftande bok om människor som av mycket olika skäl valt bort barn ur sitt liv. Till skillnad från Ulrika Stahre på Aftonbladet, som tycker att texterna är starkt personligt hållna och liknar varandra alltför mycket, tycker jag att flera olika aspekter får komma fram. Många intressanta frågeställningar som aldrig syns i debatten annars, trots att det är högst relevanta påpekanden. Som Natacha López text ”Kampen om tiden”, som handlar om hur barnlösa på arbetena ofta får täcka upp för och anpassa sig efter de som har familj. När det ska vabbas, när semestrarna ska bestämmas, när det handlar om övertid. Och en granskning av vad religionerna egentligen säger om saken. Vem styr våra drömbilder; är det verkligen enbart en biologiskt förankrad längtan? Är det vettigt att skaffa barn bara för att kroppen kan det? Aldrig annars förutsätter vi att alla människor skulle vilja leva samma liv, men just här är plötsligt alternativet att välja bort starkt ifrågasatt. Det är bara att se på debatten den här boken har fött.

Få människor tycks vara så lättprovocerade som småbarnsföräldrar när deras livsval kritiseras. Man kan fråga sig varför. En småbarnsförälder tillhör trots allt den omhuldade normen, som förespråkas och lyfts fram i allt från reklamfilm till populärkultur till den faktiska synen på kvinnokroppen genom århundraden; det vill säga som det kärl som för generationerna vidare. Det är en feministisk aspekt väl värd att ta i beaktande.

Men också den att det faktiskt inte råder någon brist på människor i den här världen. En eller annan barnfri i ett land där resurserna krymper under människornas framfart är ingen fara på färde. Lika lite som kritik av normen borde vara det.

Det är lätt hänt att glömma att det är ett frivilligt val att skaffa barn eller inte, och oavsett vad jag själv väljer en dag så är dessa kvinnors perspektiv högst efterfrågade för att fräscha upp debatten. Det enda som är synd är att man slarvat lite med korrandet.

Och för lättkränkta småbarnsföräldrar ser jag en stor ödmjukhet mellan raderna, de flesta har inget emot att andra föder barn. Bara de själva slipper.

Similar Posts:

• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Monikaböckerna mot mål
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• Rötter, fötter och sopiga familjer

Jag kan faktiskt inte komma på något annat ämne än föräldraskap där det är lika lätt att avfärdas som oförstående utomstående, och det finns få saker som skrämmer mig lika mycket med tanken på att skaffa barn som den där utlovade personlighetsförändringen. ”Du kommer tänka helt annorlunda bara du …”. Jag vill inte tänka helt annorlunda. Jag är på det stora hela ganska nöjd med hur jag tänker, tack så mycket.

Det är klart att jag kan sympatisera med barnlängtan och med känslan av att det är orättvist att vissa kan få barn hur lätt som helst och andra inte. Men till en viss gräns, ska erkännas. Jag har svårt att identifiera mig med den här gränslösa längtan efter en ännu inte existerande individ, och med behovet att låta relationen till denna okända ickeexisterande figur gå före alla nuvarande. Det har jag faktiskt.

Om läsaren vid det här laget vill invända att det var en jäkla massa personligt dravel innan den här recensionen kommer igång, så måste jag påpeka att det verkligen är helt i linje med boken som recenseras. Operation barn är en mycket personlig skildring av den långa och omständiga vägen från ofrivilligt barnlös singel till lyckligt stressad kärnfamilj. På gott och ont.

Journalisten Marie Granmar är 39 år när hon börjar inse att det där perfekta barnskaffarscenariot inte verkar infinna sig och beslutar sig för att påbörja sitt ”barnprojekt” på egen hand. Till att börja med blir det några resor till Danmark, där insemination av ensamstående, till skillnad från i Sverige, är lagligt. Eftersom det inte fungerar följer ett antal år kantade av fertilitetsutredning, adoptionsutredning, operation, hormonbehandlingar och till slut en fungerande embryodonation i Sankt Petersburg. Vid det laget har hon också hunnit träffa en ny man och fått ett par bonusbarn på köpet.

Att berätta om den här fysiskt och psykiskt påfrestande resan är förstås djupt personligt utelämnande. Jag kommer att tänka på en bok som ligger på en gång nära och samtidigt långt ifrån Granmars, Pelle Filipssons Den vackraste gåvan, om ofrivilligt föräldraskap. Båda har en väldigt personlig ingång till ett intressant och angeläget ämne, och kompletterar de egna erfarenheterna med aktuell debatt och forskning. Men så finns det också stunder, formuleringar, där man som läsare bli nästan pinsamt berörd och önskar att någon på förlaget hade sagt ”Hördu, jag förstår att du känner jättestarkt för det här, och det kommer att bli en viktig bok, men det här och det här behöver du nog gå hem och tänka över en vända till, faktiskt.”

I Granmars fall handlar det om hur upprörd hon är över de orättvisor och problem som drabbar henne själv, medan hon framstår som fullständigt naiv inför andra aspekter av det hon gör och tycker. Hennes inställning är liberal på det där oreflekterade sättet som normalt gynnar just människor ungefär som en själv. Hon nämner till exempel kort att hon är tacksam mot de ryska donatorer som till slut gör hennes barnprojekt möjligt, men ställer egentligen inga frågor utanför dem om genetisk lämplighet. Vad har gjort de här personerna beredda att donera? Välvilja? Pengar? Och i så fall: hur desperat behov av pengar? Kan det finnas ett problem här?

Själv är hon lite bekymrad över att slutnotan för familjelyckan hamnar någonstans kring 200 000 kronor (men har ändå alltid över till en tröstande skidresa när ett försök misslyckats, eller en peppande surfkurs i Frankrike innan nästa tar vid) och det är ju kul för henne att hon har råd, men vad händer med dem som inte har det? Har de mindre rätt att önska sig barn?

Allra svårast har jag nog för argumentet att man inte borde diskriminera folk som vill ha barn eftersom det föds för lite barn i Sverige eller Västvärlden. Det råder herregud ingen brist på barn i världen. Däremot dör det mängder av barn av svält, av brist på rent vatten och i sjukdomar vi inte skulle ha några problem att enkelt bota om vi bara brydde oss. Men visst, ensamstående och ofrivilligt barnlösa har väl inte större ansvar för dessa barn än någon annan, och att få adoptera är ju inte heller helt lätt. Ändå haltar det, tycker jag.

Och varför skulle adoption förresten vara bättre än till exempel embryoadoption med okända donatorer? Det var inte alltid möjligt vid internationella adoptioner heller att få fram så mycket information om de genetiska och biologiska föräldrarna. Vissa barn blev ju bara lämnade på gatan, eller till den lokala polisen utan avsändare. Att sedan rycka upp barnet ur dess invanda miljö på ett barnhem eller i en fosterfamilj, kanske i 3-4-årsåldern, var väl inte självklart jättebra för barnet? Att adoptera ett embryo som fick en mamma och kanske även en pappa redan innan hjärnan började utvecklas verkade inte sämre.

Nej, alltså, skillnaden är väl att barnet på barnhemmet existerar och faktiskt behöver tas om hand av någon?

Som synes väcker den här boken mängder av spännande och svårlösta frågor. Det ska vara en mänsklig rättighet att själv besluta huruvida man vill ha barn eller inte, men vad innebär det i praktiken? I Sverige betyder det just nu att ofrivillig barnlöshet klassas som sjukdom och ger rätt till vård – men bara om man har en partner. Det måste nog betraktas som både unikt och ganska avigt att vårdbehov avgörs utifrån civilstånd.

Frågorna är under utredning, ja, men har också varit det väldigt länge, eftersom svaren blir kontroversiella hur man än vänder sig (inte minst för vår nuvarande regering). Samtidigt finner ju människor lösningar. De som vill och har råd åker utomlands, köper sperma, ägg, embryon, surrogatmödraskap – tekniken finns där och används. Och när samhället inte hänger med hamnar människor i kläm.

Världen är full av orättvisor och generellt sett är jag ju för att man försöker utjämna dem. Men i slutänden är den också mer komplicerad än en radda likadana saftglas som ska fyllas exakt jämnt och rättvist. Granmar ger mig väl helt enkelt lite väl ofta intryck av att just bevaka de där saftglasen.

Similar Posts:

• Pappa mot sin vilja
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Nej, jag vill inte ha några barn

Så var det med den här boken, jag förbarmade mig över den till sist. Och tänkte, som alla andra nog också hade tänkt, att det här verkar ju lite sådär. Visst, den är kort, men hur mycket kul kan det finnas att skriva om det jobbiga med barn?

Ja. Tyvärr tydligen inte tillräckligt mycket kul för att fylla 142 sidor. Redan efter 30-40 börjar det gå på tomgång, tonen är alltför hurtfrisk och de olika exemplen som tas upp är helt enkelt lite för konstruerade. Och lite för franska, jag vet inte, men inte sådär väldigt många jag känner har problem med att hitta bra nannies. Och..tja…det här med jämställdhet? Det är solklart vems uppgift det är att styra upp de små solstrålarna och ironin verkar inte ha räckt till att kritisera detta faktum.

Det tog mig ganska lång tid att läsa den här boken, det var liksom inte direkt den jag prioriterade bland dem jag höll på med. Men det var rätt skönt när den var slut.

Similar Posts:

• Det råder ingen brist på barn i världen
• Vi arbetar inte! Vi arbetar inte!
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Nej, jag vill inte ha några barn