Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Det har varit mycket om Hitler och förintelsen i litteraturen på sistone. En del tycker det får räcka nu. Visst, det hände. Det var fruktansvärt. Men det var ju DÅ, och alla som var med – på ena eller andra sidan – är ju snart borta. Det är viktigt att vi skriver ner exakt vad som hände, att vi bekämpar dem som vill förneka eller förminska det, att vi ser klarögt på alla detaljerna och alla siffrorna och reser upp en officiell mur och kallar det Historia. Vad har de som inte gick igenom det för rätt att hitta på historier om hur de tror det var? Och att skriva komedier om det är ju helt uppåt väggarna. Hur vågar man vara så respektlös?

Plats på scen, trots det, för Adam och Eddy. Eddy föds på 80-talet i ett grådaskigt Västberlin – ni vet, samma stämning som i gamla Fassbinder-filmer; mustascher, flottiga korvkök, plåtiga dieselbilar. Att han är jude är sekundärt; det är egentligen bara hans senile morfar som fortfarande lever i det förflutna, som mumlar böner och låser in sig med sina böcker och kallar honom Adam. Adam? Det var hans bror, säger mormor. Han svek familjen under kriget, vi talar inte om honom. Gott så; Eddy växer upp, han och hans mor reser runt med en skojare till styvfar som ljuger och bedrar och misshandlar när han är full, det är liksom så livet är, det kunde varit värre, och hans historier är hursomhelst roligare än verkligheten. Någonstans i bakgrunden försiggår de stora grejerna – kallt krig, upprustning, Berlinmur, återförening – medan han driver genom sitt eget liv. Tills han en dag är vuxen och går igenom morfars kvarlåtenskap och hittar Adams egen historia.

Adam föddes i samma lägenhet i ett svartvitt Berlin, och tror också till en början att hans judiskhet är sekundär. Hans familj har ju i princip konverterat, de firar jul, hans far stred i första världskriget och blev fullständigt knäckt av att se sitt älskade Tyskland förlora, så även där är det mormor som styr familjen. Men så börjar ju, som det ofrånkomligt gör, stöveltrampet, först någonstans i bakgrunden och sedan allt taktfastare. De försöker skämta om det, kallar Adolf för August och ger vänskapliga gliringar åt grannen som blivit SS-officer. Men när Adam är gammal nog att bli kär har det redan blivit livsfarligt att bara existera som jude, och han är ung och kär och dum och när hans familj gör upp planer för att fly till England skaffar han sig ett falskt pass, ett ariskt namn och en hitlermustasch och följer efter flickan till det ockuperade Polen för att ensam rädda henne från… tja, fängelse eller tvångsarbete eller vad som nu kan tänkas hända därborta. Där hamnar han i den där rosenträdgården, en perfekt bevarad 1700-talsidyll mitt i 1900-talets värsta folkmord.

Adams arv är en underligt kluven roman. Att de första 100 sidorna är en snabbspolning genom Eddys liv innan vi kommer fram till Adams egen berättelse stör mig först; don’t bore us, get to the chorus, liksom. Vad har ytterligare en tragikomisk Mitt liv som hund-aktig uppväxtskildring med andra världskriget att göra? Det finns ställen i boken där Rosenfeld vill göra saker som hon inte riktigt ror iland – komedin faller platt, dramat blir överspänt. Men nutiden är alltid en palimpsest på det förflutna, och Adams arv blir ändå en både underhållande och tänkvärt mångbottnad historia när vi skrapar på Eddys berättelse och hittar Adam under den. Den unge Adams resa från ett bekvämt och omedvetet medelklassliv till Warszawas ghetto, där han själv hela tiden tror sig ha kontroll över situationen medan vi som läsare är fullt medvetna om vad det är han ger sig in i, fram till ett slut där det tragikomiska bit för bit faller undan och slutar i det rent hjärtslitande. Likt Anne Frank slutar han skriva innan tågen går. Den biten vet vi ju redan; det var ju det som var det hemska, lägren och ugnarna och det där. Vem bryr sig om det som ledde fram till det? Historien om ett folk som trodde sig ha anpassat sig, som hade fräckheten att se sig som vilka medborgare som helst, och plötsligt insåg att de var helt rättslösa? Det är ju inte den biten som vi är överens om aldrig får hända igen.

Adams arv – människans arv, eller som en nickning till alla matriarker som hos Rosenfeld offrar sig för att rädda nästa generation, mannens arv – blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur. Om hur varje gång samhället blir lite hårdare, de Andra lite mer skrämmande, drar vi en lättnadens suck över att det i alla fall inte kan bli värre nu och gratulerar oss till att vi inte fått panik än. Så kokas en groda. Men det är också ett försvar för nödvändigheten att fortsätta berätta om (och berätta om) det förflutna.

Slutar man existera, Anna, när ingen mer vet vem man egentligen är? Försvinner historierna när ingen längre berättar dem?

Det är viktigt att bevara Historien. Att se till att det som hände verkligen presenteras korrekt. Men det är minst lika viktigt att ha sätt att relatera till den, att se dess spår i vår vardag. En död är en tragedi, sex miljoner döda är statistik, sade någon; nå, då kan väl en människas försök att rädda ett enda liv få kallas en komedi ett tag. Vi vet ju ändå hur det slutar.

Similar Posts:

• Barbariet har sina drag
• Så kan det gå
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Vad ska man tro?
• Relativt trovärdigt

I Tidebok, liksom i Annas läsning, blir det tydligt hur tiden verkar i cirklar. Historien är nu, vi är historien och vi måste ta hänsyn till den.

Härifrån är steget inte stort till Adams arv av Astrid Rosenfeld som Björn recenserar på tisdag. Det är en svart komedi om hur arvet efter förintelsen lever kvar, men som ställer frågor om just det – arvet. Om hur vi relaterar till Historien. ”Adams arv […] blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur.” skriver Björn.

På torsdag skriver Ella om kemi, dels om Katarina Johanssons Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna, en handfast guide om kemikalierna i vår vardag, dels om Hugh Aldersey-Williams Grundämnenas sällsamma liv, en brokig skildring av alltings beståndsdelar, hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna.

Och till på fredag har Ellie läst Lyra Ekström Lindbäcks Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som hon tycker luktar för mycket litteraturteori och smakar för lite litteratur.

Lördagen fylls av ett hästbokstema då Emelie har läst böcker av Lin Hallberg och Pia Hagmar.

Dessutom besöker Dagensbok litteraturfestivalen Textival i Göteborg. Mer rapporter från denna får ni från Kari och Marie inom kort.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Att bli synlig
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Det angår