Språk- och stilmässigt är det ojämnt. Ibland liknar det mer minnesanteckningar, mer intressanta för författaren än för mig som läsare. Många avsnitt slutar abrupt med ”Jag tyckte han var attraktiv” eller ”Vi prenumererade på veckotidningarna Vi och Folket i Bild. Men också på hemmafrutidningen Året Runt”. Skaver ännu mer gör det i de få raderna om hur vännen Magnus gillade killar som såg lite farliga ut: ”Ibland var de också farliga. Han var med om att bli slagen och om att få hemmet sönderslaget. Till slut blev han också brutalt mördad. Men det var långt senare än den tid jag berättar här”. Och visst är Nilsson tydlig med att koncentrera sig på en specifik tidsperiod. Men då står stycken som dessa också ut på fel sätt. Det är som att Nilsson ofta väjer för just det våldsamma och problematiska.

Även här blir boken ojämn. Å ena sidan lyfts inte blicken från det privata. Nilsson ”märker inte” homofobiska attityder och blickar i de sammanhang han själv befinner sig i. För honom handlar ”homolivet” mer om det sociala än om något politiskt. Han ser också de erotiska, ofta anonyma, träffarna med män och umgängeslivet med andra homosexuella som två skilda världar. Samtidigt finns här många iakttagelser som jag känner igen mig i, som säger något större om erfarenheten av att vara homosexuell. Detta att lära sig att ens sexualitet är något som bör döljas. Att bli bra på att dölja, att vara tyst och arbeta upp en känslighet för vad omgivningen uppfattar och förväntar sig. Att lära sig de subtila tecknen från andra homosexuella män. Och samtidigt få höra andra skrattande säga: ”Vi visste!” Som att döljandet var förgäves, att man inte gjorde det tillräckligt bra eller att ens homosexualitet helt enkelt var ”för uppenbar”.

Det är också en intressant skildring av folkhemmet, en tid som gav förutsättningarna till att faktiskt leva ett liv som homosexuell och att göra klassresor. Mötena män emellan sker i det alltmer urbana rummet. Arne har möjlighet att studera på universitetet. Han intresserar sig för estetik och formar en identitet kring klädsel, arkitektur och musik. Långa stycken i boken kan handla just om hur personerna i hans vänskapskrets klär sig. De avsnitten är också ofta mer detaljrika än de om ”erotiska möten”. Samtidigt är klasstillhörigheten lika mycket en del av dubbellivet som sexualiteten. Även här handlar mycket om tystnad, och Arne ägnar mycket tid åt att fundera på hur han uppfattas. Hur döljer han bäst sin arbetarbakgrund i sina nya sammanhang? Och hur skulle familjen se på hans medelklasslivsstil?

Trots sin ojämnhet knyter Bög i folkhemmet samman livet som homosexuell och klassresenär och ger en inblick i tiden precis innan den svenska gayrörelsen vuxit sig stark, och innan AIDS-krisen bröt ut. Jag hittar många beröringspunkter med mitt eget liv, och känner efter läsningen att jag förstår några av mina egna erfarenheter bättre. Samtidigt finns partier där Nilsson bara skrapar på ytan, antydningar om något mer brännande och fler perspektiv som väntar på att berättas.

Similar Posts:

• Verkligare än Göran Hägglund?
• Sanningen bakom masken
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Homohistoria med skygglappar
• En sanningssägande posör

Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin