Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Similar Posts:

• Spoilad av Hitchcock
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Tema: biografier
• Propaganda-klassiker i nyutgåva
• Toppen på ett mycket farligt isberg

På väg till fästmannen tar hon fel avtagsväg i hällregnet och stannar till vid ett motell. Hon checkar in under falskt namn, tilldelas ett rum och blir faktiskt inbjuden att äta middag hos den lite avige motellägaren, Norman Bates. Han är inte det hetaste middagssällskapet, ältar mest sin relation med sin dominerande mamma, och Mary ser bara fram emot en lång, skön varm dusch.

Japp. Ni kan höra de hetsiga stråkarna, va?

Idag är det film- och tevetema på dagensbok.com och Psycho har gett upphov till en hel del både film och teve. Först förstås Alfred Hitchcocks filmatisering från 1960, så de tre uppföljarna (1983-1990) och Gus Van Sants remake 1998. Själv blir jag nyfiken på Blochs roman efter att ha sett filmen Hitchcock (2012), om hur hans Psycho blev till – som jag i sin tur ser på grund av teveserien Bates Motel (2013, men tydligen inte den första teve-spin-off:en), någon sorts prequel om Norman Bates tonårstid, fast den utspelar sig i vår egen samtid, i en slags Twin Peaks-liknande håla fylld av mörka och skruvade hemligheter.

Som Göran Tunström en gång skrivit: ”Så där kan man hålla på, och det gör jag.” Jag tycker ofta en berättelse blir intressantare ju fler som rycker i den, ju fler som vill använda just den för att berätta något eget. Sen kanske inte Psycho är just det bästa exemplet på ”något eget”, det får medges.

För det är väl en gång Hitchcock som präglat den här berättelsen, som satt sin stämpel så djupt att andra har haft svårt att hävda sig. Men längst upp på min utgåva av romanen står det ”’Psycho all came from Robert Bloch’s book.’ – Alfred Hitchcock” och det stämmer egentligen. Jag blir förvånad över hur väl jag känner igen filmen i Blochs roman (bortsett framför allt från att Anthony Perkins var betydligt snyggare än Bates framstår i romanen) och har egentligen svårt att bedöma den som självständigt verk. Hur spännande vore det om jag inte visste så väl hur det kommer sluta?

Något finlir kan man kanske ändå inte anklaga Bloch för att hålla på med. När privatdetektiven Arbogast kommer in i bilden kan jag helt omöjligt sluta att läsa (i huvudet) med det där parodiska noir-uttalet. Det finns ändå något klart modernt över hans insikt att det läskigaste ofta finns i våra huvuden snarare än i okända monster – även om jag också ser något lätt daterat i tanken att söner till ensamstående mödrar skulle löpa stor risk att bli seriemördare – och om det sedermera blivit just en ganska uttjatat seriemördartyp, typ 1A, så är det kanske snarare ett tecken på Blochs stora inflytande än i egentlig mening hans fel.

Jag blir i alla fall nyfiken på Blochs uppföljare, ja, för han skrev ju också sådana, som inte hade direkt med filmuppföljarna att göra. Hans Psycho II (1982) ska, åtminstone enligt amerikanska Wikipedia, ha börjat som refuserat manusförslag till film-2:an, och vara en ”social commentary on splatter films” där Bates själv beger sig till Hollywood. Filmbolaget uppskattade tydligen inte ironin, vilket inte tycks ha avskräckt Bloch, precis. I sin nästa uppföljare, Psycho House (1990), återöppnade han nämligen Bates Motel som turistattraktion.

Similar Posts:

• Den hotfulla dubbelnaturen
• François Truffaut som intervjuobjekt
• En suggestiv skräckis
• Från teveserie till långfilm till roman
• Misslyckad tribut till skräckens mästare