De dagar när vi filmade Min vän Balthazar räknar jag fortfarande till de lyckligaste i mitt liv. Jag kände mig genast hemma och fick den spännande känslan av att ha mött min riktiga familj, den som äntligen skulle låta mig få utvecklas och bli den unika varelse som Robert Bresson trodde sig ha upptäckt hos mig.

Så skriver den franska skådespelerskan och författaren Anne Wiazemsky om sin allra första filminspelning. Hon var sjutton år gammal 1965, när den franske filmregissören Robert Bresson, då 64 år, valde henne till huvudrollsinnehavare i sin film Au hasard Balthazar. Kanske hade det också betydelse att hon var barnbarn till François Mauriac, han var hennes morfar. Mauriac ville läsa filmmanuset, för att se om han kunde ge henne tillåtelse att medverka i filmen. Mauriac var väl bekant med regissörens filmer sedan tidigare, och Anne Wiazemsky berättar att han särskilt gillade Bressons film En prästmans dagbok, från 1951, som var en adapation av George Bernanos roman, med samma titel.

Filmskaparen Robert Bresson är känd för att inte välja utbildade skådespelare till sina filmroller. Han valde istället de människor, som han tyckte skulle passa i rollerna. Istället för skådespelare, kallade han dem för modeller. Han ville att dessa skulle vara sig själva i så hög grad som möjligt. Genom att instruera dem till att tala med entoniga och uttryckslösa röster och använda återhållna kroppsrörelser, ansåg han sig få fram det han ville fömedla i sina filmer. Därför ville han heller inte att "modellerna" skulle få se hur de själva såg ut i filmen, innan filmen var helt färdig. Hade de fått se sig själva, kunde de ha påverkats till att börja agera tillgjort och medvetet.

För den som vet mycket om Bresson och hans filmer sedan tidigare, ger Debutant en ytterligare dimension och inblick i hans personlighet och sätt att arbeta, eftersom allt är sett ur en av hans unga modellers synvinkel. Anne Wiazemsky berättar öppenhjärtigt om det hon upplevde under filminspelningen sommaren 1965. För Bresson hade hon ibland motstridiga känslor, han dolde inte sina känslor för henne. Eller kan hans visade intresse allra mest ha varit ett sätt att kontrollera och påverka, för att filmen skulle bli så bra som möjligt? Kanske är hon lite väl okritisk mot honom, så här i efterhand. Det är beundran som helt tar överhanden.

Troligtvis är Debutant, i alla fall delvis, skriven med Wiazemskys dagboksanteckningar som underlag; det känns så. Om den skulle vara en roman, borde mycket vara påhittat. Därför undrar jag varför förlaget kallar boken för roman.

Boken har ett enkelt språk, ibland lite väl banalt. Men detta ger också läsaren intrycket av att den nästan skulle kunnat vara skriven av den 17-åriga Anne Wiazemsky. Berättelsen genomsyras till största delen av en smittande glädje och lycka, trots att den film som spelades in hade ett djupt tragiskt tema.

Efter att ha läst Wiazemskys bok, ser jag filmen "Min vän Balthazar. Och sedan ytterligare tre av Bressons filmer: Ficktjuven, En prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt, alla tre gjorda på 50-talet. Därefter upptäcker jag att Bresson baserat en film på Dostojevskijs novell Vita nätter (se gårdagens recension). Bresson flyttade berättelsen till Paris. Filmen heter Quatre nuits d'un reveur, på svenska Fyra nätter i Paris och gjordes 1971. Men den filmen har jag inte sett – ännu.

Similar Posts:

• Tvångsmässigt utdragen långnovell
• Dagen efter ”En dag”
• Spoilad av Hitchcock
• My week with Marilyn
• Goethe!

1. Vad vill författaren skriva? Del I
Är det här verkligen menat att vara en roman? Det känns inte så. Den är uppbyggd av tre delar, där den första och sista delen hänger ihop med varandra, men där mittpartiet känns malplacerat. Man får nästan en känsla av att detta har varit en långnovell, och att delen i mitten har stoppats in för att berättelsen ska kunna avancera till formatet kortroman.

2. Vad vill författaren skriva? Del II
Tre delar som sagt, där den första handlar om hur berättaren, Anne, hittar sin fars icke-tillgodosedda testamente när hon och brodern rensar ut den nyligen avlidna moderns lägenhet. Fadern har testamenterat en del saker till sin älskarinna, vilket antagligen var det som ledde till att testamentet gömts av modern. I denna del är också berättat om tiden innan och till faderns död.

I den andra delen, "Madeleine", har vi hoppat tillbaka några år, och nu berättas historien om Annes och hennes brors barnflicka Madeleine. Föräldrarna förpassar sina barn antingen till henne eller till några av släktingarna, för att kunna ägna sig åt sina respektive älskare. Den andra delen är en semitragisk kärleksdedikation till Madeleine och blir med sin sagoliknande form, trots den egentliga irrelevans i relation till resten av historien, bokens höjdpunkt.

Den tredje och sista delen, "Maud", för oss tillbaka till tiden efter moderns död då Anne besöker älskarinnan som fadern nämnt i sitt testamente.

Nå, vad vill då Anne Wiazemsky säga oss med sin roman? Att kärleken är, finns, men slits sönder av äktenskapet bojor? Vad vill hon att romanen ska vara? En halv-biografisk historia? Ett porträtt av sina föräldrar? Ett porträtt av sin barnflicka? Vad vill hon berätta? En historia om att ifrågasätta sina minnen? Allting och lite till faktiskt, vilket leder till en väldig splittring och en brist på fokus som blir väldigt frustrerande. Jag ser inga som helst problem med att inkorporera alla dessa aspekter i en och samma roman, men när omfånget är knappa 136 sidor blir det väldigt svårt att sammanfoga alla dessa delar och ge dem det utrymme de förtjänar.

Exempelvis kan man ta upp beskrivningen av Annes far. Å ena sidan får man Annes beskrivning av fadern, starkt färgad av barndomens minnen, och å andra sidan får man i sista delen Mauds, älskarinnans, syn på fadern. Det finns väldiga skillnader i de båda kvinnornas uppfattning om en och samma man. Vem var han egentligen? Vems bild av honom är det som stämmer bäst överens med den verklige mannen? Detta hade kunnat byggas ut till en intressant historia (se bara på Khemiris utbrodering av konceptet i Montecore – en unik tiger) men det hinner aldrig bli det, eftersom man innan dess slungas över till nästa sak som Wiazemsky vill försöka trycka in.

3. Varför tror författaren att hennes läsare är så dumma?
Nu tror jag faktiskt inte att Wiazemsky försökte föreställa sig sina potentiella läsare och såg ett gäng icke-uppmärksamma dumhuvuden, men visst känns det ibland så när man läser den här boken. Det finns en övertydlighet som ibland blir väldigt pinsam.

Titeln, "Lovsånger till kärleken", är namnet på en skiva av Edith Piaf som heter Hymne à l’amour, alltså Lovsång till kärleken. Det blir väldigt tidigt tydligt att författaren vill se den här skivan, som flera av huvudkaraktärerna lyssnar på under bokens gång, som en länk mellan alla karaktärer och historier. Och det skulle kanske ha fungerat också, och gett boken en mer sammanhållen känsla. Men sättet som det genomförs på snarare stjälper än hjälper.

Stildraget Wiazemsky använder sig av hade fungerat väldigt bra i en film. Om man i en film vill använda sig av en sång som någonting övergripande kan man t.ex. i början presentera den aktuella sången och då låta den stå i centrum. När man senare vill återknyta till den, kan den t.ex. spelas i bakgrunden. Den blir fortfarande påtagligt, sången är fortfarande där, men den står inte i förgrunden varje gång.

Det här fungerar inte på samma sätt i texter, man kan inte använda sig av samma teknik. I en text är allting som beskrivs alltid i förgrunden och allting blir väldigt, väldigt påtagligt. Wiazemsky har ett förflutet i filmvärlden och hon har också skrivit för TV, varför hon borde känna till hur man kan använda sig av musik i dessa medier. Vad hon inte riktigt verkar ha fått kläm på är hur man använder den i romanform på ett smidigt och stilfullt sätt.

En övergripande känsla jag får när jag läser den här boken är att författaren verkar veta vad det är hon vill gestalta, men att hennes språk inte räcker till för att göra det. Detta gör att man som läsare blir väldigt distanserad till texten och i slutändan bara sitter och känner … ingenting speciellt. Vilket absolut inte kan vara meningen med en så personlig och stark historia som det i grund och botten faktiskt är.

Similar Posts:

• Regisserad av Bresson, sommaren 1965
• ju färre man är desto mindre räknas man
• Oväntat vanligt
• Bokmässan 2008: Lördag
• Livet i andras minnen