Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Sen glömmer jag det, för det här är väl så starkt på egen hand.

Det är svårt att definiera vad Kärleken och hatet är. Diktsamling, roman, essä, självbiografi…? Tidigt i boken håller Lee en utläggning om epanorthosis – ett retoriskt grepp där du förstärker det ursprungliga uttalandet genom att omedelbart ta tillbaka det, framhäver något genom att stryka det. Allt detta i en bok som konstant utmanar läsaren att läsa, eller inte läsa, den här boken om en svensk författare född i Korea som tagit bort i:et ur sitt namn för att kunna säga att hon tagit bort jaget ur sitt jag, fast det går inte att säga på svenska, speciellt inte om en tillhör en av de där grupperna som har mindre att säga till om när det gäller hur ens jag ska definieras… var var jag? Jo, att läsa det som självbiografisk Sanning™ eller inte. Minus mordet på en nynazist då, gissar jag. Epanorthosis: Det säkraste sättet att bli läst som självbiografisk, speciellt om du är icke-vit kvinna, är väl att förneka självbiografin … så då vänder Lee på steken.

Efter natten kommer andra nätter men det är fortfarande samma hav.
Vilket hav?
Du. Det smaragdgröna gula och det blå.

Den eviga frågan ”var kommer du ifrån”, som alltid ska vara så mycket mer laddad och alltid är så mycket mer komplex än det svar frågaren vill ha. Berättaren kommer förstås från Mara Lee, men också från alla de yttre faktorer som skapat henne. Från Sverige och Korea, från mor och mobbare, från Carson och Barthes, från pannkakstårtor och golvknull… Och från läsaren själv, mötet med den Andre. Kärleken och hatet är en bok som aktivt kräver att läsaren tar del i den. Berättaren går i aktiv duell med både mor och partner, båda tilltalas som ”du”, två intensiva förhållanden som lever precis på smärtpunkten mellan… ja, se titeln, och därmed också tvingar in läsaren i det där tilltalet. Var kommer ”du” ifrån? Samtidigt, mitt i all denna konfrontation, det som saknas: även i de mest rasande uppgörelserna finns ett du och ett jag, men inget vi och dom, inget som kan förkastas som irrelevant. En ömsesidighet.

”Ditt liv är mindre värt än mitt. Det är inte min åsikt, det är ett faktum. (…) För mig är du ovärderlig. Du vet att jag skulle dö för dig när som helst.”
”Men jag är mindre värd än du?”
”Självklart. Om jag skulle bli kidnappad och dö skulle det bli helsidesrubriker i tidningarna. Om det hände dig skulle du få en liten notis på sin höjd.”

Allt detta vore förstås bara litteraturvetenskapligt tjafs om inte för hur lätt och kreativt Lee rör sig med språket och dess tvetydigheter, hur vasst nästan varje litet avsnitt sticker ner mellan två tankar och bänder. Hon är säker nog att inte behöva välja mellan lyriken och prosan, fiktionen och essän, de går in och ut ur varandra så sömlöst att jag skulle kunna läsa den här boken ur många olika vinklar. Jag vill inte säga att den är lättläst; den kräver, speciellt i början, en vilja att gräva och förstå. Men du kommer att ha velat läsa något sådant här.

r ä d d a o s s i n t e
Detta är vi.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Helgon och kroppar
• Genialt från Carson
• Som Roland Barthes marockan
• Poetsamarbete

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

Det är talande att jag fått använda både etiketten lyrik och roman för den här boken. Jag kan inte bestämma mig för vad det är Carson egentligen har skrivit. Det finns handling, romanens framåtdriv; texten för oss obevekligt mot moderns dödsbädd. Samtidigt den lyriska förtätningen och allusionerna till bland annat Proust och Beckett. Tiden som flytt, flyr och förflyktigas.

Vi har alla stor nytta av separata fingrar i våra liv men sedan får vi (som Proust) syn på en gammal handske och brister i gråt. G gråter och tänker på Proust.

I Röd doc> utforskar Carson mytologiernas världar. Inte bara de antika myterna, utan även mer moderna. Krigets mytologi kontrasteras mot krigets verklighet, kriget som totalt nedbrytande.

så vad gör han nu / precis tillbaka från kriget / skadad / sabbad/ får han någon vård / en kille kommer förbi med tabletter i ett vadderat kuvert varje kväll jag antar det är vård

G ger sig ut på road trip tillsammans med Sad, tidigare Herakles, som är tillbaka efter ett krig, sargad och förstörd. Tillsammans kommer de till en psykiatrisk klinik där den profetiske 4NO har skrivit en pjäs om Prometheus. En klinik där psykiatern väntar på sin Warhol i en byggnad fylld av Valeries.

om en man är sargad likt ett vattendrag tvätta inte händerna i honom / en gång till […] säg till honom på havets botten finns ett havslager som aldrig har rört sig jag hörde det på BBC igår natt helt ny tanke för mig

Sad är på något sätt väntad på kliniken. Den profetiske 4NO som kan se fem sekunder in i framtiden var i armén samtidigt med Sad. Båda irreparabelt skadade. Sad som gör ständiga omtagningar i minnet av en kvinna som inte efterlämnade någon kroppsdel stor nog att begrava.

eller han nämnde något om en korsning / säg det igen / en korsning en kvinna en plastpåse en vit plastkasse jag vet inte / ett gott råd / ja / fråga inte om kvinnan fråga inte om korsningen fråga inte om plastpåsen

Huvudpersonen i Röd doc> är tiden. Antikens tid och vår i en ständig samtidighet. Tiden sprider ut sig och utlånar. Gör händelser och människor obsoleta, meningslösa. G åldras, modern dör. G frågar sig: ”Har Proust något verb för detta?” då han själv saknar språket för döden. Herakles är Sad, PTSD-drabbad i en tvångströja. Hermes springer omkring i en silverkostym. Minnena flödar genom G, men samtidigt är han distanserad från nuet. Knappast längre intresserad av den tid som flytt honom, önskar ständigt Proust och den tid som han spanar efter. Repetitionen och ledan som någon form av livsverk medan G lider av livsvärk. I väntan på Godot, på spaning efter den tid som flytt.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Poetsamarbete
• På spaning efter minnet av Proust
• Du-alism
• En introduktion för de initierade