Anne håller handen om sin hals då hon ska somna, som om någon eller något är ute efter hennes halspulsåder och som om hennes hand skulle vara ett skydd att räkna med.

Anne Boleyn levde sitt korta liv i början av 1500-talet, det avslutades med att hon halshöggs för högförräderi mot sin make Henrik den VIII av England. Anna Hedlins debutroman är nära nog ett idolporträtt över Anne Boleyn och det märks att hon lagt ner mycket tid och energi på efterforskningar för att skriva den här romanen. Anne Boleyn är den huvudsakliga huvudpersonen men lite i slutet får vi också en inblick i hennes efterträdares, Jane Seymours, tankar inför sitt eget drottningöde.

Det är ett myller av människor och många av dem gör entré och försvinner lika snabbt utan närmare presentation. Jag tror att det nära nog är nödvändigt att ha historien något så när klar för sig innan man läser Hedlins roman eftersom den inte ger ramarna eller beskriver vilka personerna är.

Eller så spelar det ingen roll vilka individer människomyllret består av. Den stora behållningen i Hedlins roman är ändå språket. Det är glimrande och gnistrande vackert. Om man förlorar greppet om handlingen en stund så leds man snart tillbaka av någon fantastisk formulering som går rakt in i hjärtat.

Perspektivet och värmen ligger hos den Andre, hos barnen gentemot sina föräldrar och hos kvinnorna gentemot sina män. Det finns en sorglig scen då Anne är barn och tillsammans med sina syskon får en uppsträckning av fadern då han inte är nöjd med de gåvor barnen egenhändigt gjort till honom. Hur kändes det att vara barn precis där och då?

Det finns något med rollerna också, allas våra förutbestämda roller och hur man försöker leva i dem även när de skaver. Hedlin försöker förstå kökspojkarna där de lever sitt liv i oljig sot men ändå känner en tacksamhet över att vara just där och inte på den gård där de fötts en gång och som kungen plundrat. En värme och förståelse för Henrik den VIII kan också anas inför den kungamantel han måste axla, han sitter också fast i en roll som ibland skaver:

I februari hålls överdådiga tornerspel, där Kungen själv deltar, i trots mot sitt Råd. /…/ Nu tornerar han på allvar, maskerad håller han sina motståndare i osäkerhet, eftersom han är till döden trött på beskyddet av the Royal Ancestor. Han vill pröva sin skicklighet utan jolmigt överseende och han gör det i seger och ära. Visar att han är skicklig i egen rätt.

Så nu återstår bara att önska fler pärlor från Anna Hedlin.

Similar Posts:

• Spoiler alert
• Vecka 3: Bland skämt och allvar
• Dikter på liv och död
• Ljummen uppföljare
• Tvillingsystrar med mediala förmågor

…får engelska skolbarn lära sig om Henrik VIII:s sex fruar. Jo, vi vet ju att alla här dör – det är en historisk roman, full med människor som fanns i verkligheten, och man behöver inte ha läst engelsk historia för att fatta att det är farligt att vistas nära makten. Det fantastiska med förra romanen Wolf Hall, och snudd på automatiskt också med den här uppföljaren, är ju just den frågan: Makt. Men vi återkommer till det.

Wolf Hall började på 1530-talet, när Henrik VIII skiljer sig från sin första, ofruktsamma fru och gifter om sig. Detta ska han, enligt ramsan ovan, upprepa inte mindre än fyra gånger till innan han dör och, efter lite käbbel, lämnar över makten till sin dotter Elizabeth (som av någon sorts inneboende känsla för statistikutjämning gifte sig exakt noll gånger). För att alls kunna skilja sig måste han bryta med katolska kyrkan, och alltså går han, åtminstone delvis, med i samma våg av protestantifiering som Gustaf Vasa av djupt kända trosskäl (och absolut inte behov av kyrksilver) genomdrev här hemma. Plötsligt är påven, den ofelbare härskaren över allt kristet, bara ”biskopen i Rom” och andra kan kliva in och börja skapa ideologi som räcker längre än svärdet. När För in de döda tar sin början är nya unga sexiga frun Anne Boleyn installerad på tronen, förhållandet till kontinenten är spänt och gamla och nya adelsfamiljer manövrerar för att hamna på innerkurva.

Mantels genidrag – ett av dem – är ju att inget av detta berättas ur de kungligas synvinkel. I stället följer vi Thomas Cromwell, som vi i Wolf Hall såg arbeta sig upp från fattigdom till kungens närmaste man, något som borde vara omöjligt i ett samhälle där en knappt räknas som mänsklig om en inte har minst en adelstitel. Han, smedsonen, uppkomlingen, är nu rikets mäktigaste man (åtminstone så länge kungen låter honom vara det), den förste moderne statsministern även om titeln ännu inte är uppfunnen. Han har kämpat sig fram till makten, och nu ska den utövas, vad diverse överklassfjantar än må tycka. Han ser ju det som ingen annan vill: Att det är en ny tid på gång, och att riket måste styras på nya sätt.

Problem nummer ett: Vård, skola, oms… inte det? Krigshot då? Nejdå. Anne Boleyn, hon som kungen bokstavligen rivit upp himmel och jord för, envisas med att inte föda pojkar. Det måste man göra något åt, ty det här utspelar sig ju på den tid då kvinnor hade som funktion att ge sin man en manlig arvinge så att makten kunde bevaras, något som låter bisarrt i en tid när vi inte kunde bry oss mindre om huruvida sessorna är gravida eller inte men så var det då. (När Mantel förra året, i samband med uppståndelsen runt den nye engelske prinsen, frågade hur mycket detta hade förändrats blev mothugget enormt. Nuvarande premiärministern gick själv ut och fördömde hennes påståenden om att kvinnor ses som avelsobjekt genom att säga om Kate Middleton att, citat, ”we should be proud of that.”)

Jo, ibland låter debattämnena väldigt aktuella (se textutdraget nedan). På sätt och vis är det här en mer lättillgänglig roman än sin föregångare; om Wolf Hall var preludiet, eller backstoryn som det heter nuförtin, med skutt fram och tillbaka i tiden för att visa hur vem hamnat var, så är alla nu på scen och börjar slåss om utrymmet och Mantel kan gnugga händerna och skriva ren politisk thriller. Samtidigt är ju del 2 av 3 sällan den starkaste delen av en trilogi; toppen är sällan lika spännande som uppgången och fallet ens med den bästa, smartaste prosa (som ju Mantel trots allt har, med god hjälp av Jesper Högström, som nästan gör en ren Frans G Bengtsson för att få till en svenska som låter lite lagom ålderdomlig utan att vara det).

Ändå finns här så mycket av det som gjorde Wolf Hall så fantastisk. Det gäller dialogen, och då menar jag inte bara de kvicka, sarkastiska replikerna och episoderna som ekar West Wing lika ofta som historiska fakta, utan också dialogen mellan nu och då, hur idéer får fäste och gror fast; det som i förra veckan var en otänkbar hädelse blev ett privat önskemål igår, en politisk nödvändighet idag och ett moraliskt imperativ med folkligt stöd i morgon. Det som redan hos Shakespeare en generation senare var medeltida historia är här i färskt minne – här finns människor som var med vid slaget vid Bosworth Field (ni vet, ”Min häst, mitt kungarike för en häst”), men ändå är en ny tid här. På en generation går vi från en värld där kungar dör på slagfältet i täten för snabbt hoprafsade bondehärar, till en där Stater med organiserade administrationer befäster en långsiktig makt som styrs med lagböcker, bibelöversättare, språkkurser och riksbanker. Där folket går från kanonmat till en maktfaktor, som ibland kan och ibland inte kan manipuleras. Där makten plötsligt måste börja motivera sina beslut – och det hyckleri som då ofta uppstår (en kung kan ha mätresser; en drottning är en hora om hon ens ser åt en annan man).

Mantel har full kontroll; hon bygger sina romaner som minneskabinett, språket är fullt med underförstådda betydelser och sekelgamla gemensamma minnen som färgar det vi tror vi vet. Det här är den värld vi byggde, och jovisst, alla dör de i slutet; men tronarvingar blev vi alla, vare sig vi vill eller inte.

Similar Posts:

• Vacker debutpärla
• Smeksamt som sammet
• Vecka 31: Ner med allt?
• Goin’ Underground
• Förspel till en revolution